Det dagas
|
| Ursprungligen publicerad i Rösträtt för kvinnor nr 16 1912. På Wikipedia finns en artikel om Elsa Collin. |
Prolog vid Nordiskt kvinnorösträttsmöte i Skodsborg sommaren 1912
I.
Växer en längtan sig mäktig i världen,
ingen kan dämpa dess vingade sus.
Växer i stillhet den fram invid härden
eller i stormarnas dånande brus,
en gång den skall över världene klinga,
må den ock vänta i tusende år,
en gång den skall alla hinder betvinga,
en gång sin fullbordans glädje den når.
Ingen förkväver en längtan, som lågat,
brunnit likt milan i furuskog.
En dag dock måttet är målat och rågat,
en dag ha längtan och väntan fått nog.
Kvinnan föddes till mannens like,
avsattes, dömdes från rättens bord,
fick sitt kringbyggda, egna rike,
dömdes att lyssna till halva ord.
Sekler ha fjärran som skuggor hänglidit.
släkte föddes och släkte dog.
Sekler ha slumrat och längtat och lidit,
utan att gryningens timma slog.
Sekler ha tegat. Blott ensliga röster
klagade dova som höstregnets brus.
nu strålar morgonens stjärna ur öster,
löftesrikt siande dagens ljus.
Morgonens stjärna, som solguden bådar,
han, som bär rättvisans gyllne banér,
han, som långt in uti framtiden skådar,
jämnar ut vägen och trosvisshet ger,
guden, som bor uti mänskornas hjärtan,
domarn, omutlig och stor i sin makt,
delande jublet och delande smärtan,
rättens okuvliga, eviga vakt!
II.
Våren har kommit, och vindarna sjunga
friska och muntra sin erövrarsång.
Snart genom molnen, som hopat sig tunga,
bryter väl sol efter väntan lång.
Då giva bergen väldiga vatten,
då bilda källor en brusande flod,
trotsande kölden och trotsande natten,
— flöden av längtan och tålamod.
Mäktig går dansen mot havet, det vida.
Varje fördämning nu vika får.
Väldig är floden, och stränderna bida
fruktbara skördar för kommande år.
Floden ger stolt sina håvor men strävar
vidare, vidare havet att nå,
sänder en stråle av livskraft, som bävar
genom de böljande massornas blå.
Havet når fram till all jordenes stränder,
flodvattnets kraft genom havet far.
Jublande trosviss sin hälsning den sänder,
åter och åter ge stränderna svar.
Dallringen går över världene vida,
ingen kan hämma dess farande ström,
ingen kan hämma de krafter, som smida
sanning och dåd utav det, som var dröm.
III.
Trosvissa kvinnor, vars hjärtan ha brunnit,
starka kvinnor med varsam hand
sökt uti tysthet och fränder ha funnit,
fränder bland kvinnor i alla land.
Runtomkring jorden en kedja de knyta.
Starkare blir den var dag, som går.
Ödsliga trakter de bana och bryta,
anande hoppfullt en gryende vår.
Intet kan skingra de hängivna leden.
Tron uppå målet är fast som granit.
Lång var väl vägen på brunbrända heden,
segern dock värd är all möda, allt nit.
Händer ha mötts över land, över vatten,
ögon ha tindrat som stjärnornas ljus.
Dagen bar kommit — ändad är natten!
Snart tonar segerfanfarernas brus.
Hell Eder alla, som kämpat och lidit
smälek och smärta för fredlig bedrift!
Hell Eder, som för oss alla ha stridit
tålmodigt stilla i handling och skrift!
Er skola senfödda släkten beprisa,
signande Er, som för rätten stred,
sökande värda Er möda sig visa,
släkte på släkte och led efter led!