En sorglig visa vill jag sjunga
Om Riddar Asmund och hans Brud.
O, lären tidigt Er, I unga!
Att tillbe och att frukta Gud
Om han ej brölloppsfacklan tänder
Er fröjd i jämmer sig förvänder.
Fru Agnes bort i Schwaben bodde,
En ädel Enka, mild och from.
Man öfverallt lycksalig trodde
Och afundsvärd dess ålderdom –
Med rikdom henne Gud benådat,
Men ingen än ens inre skådat.
En Dotter hon i lifvet ägde,
Som Fröken Bertha kallad var,
Dess fägring allas öfvervägde,
För landets Mör hon kronan bar.
Så ser man Rosen skönast vara
Bland tusen fagra blommors skara.
»Rank var dess växt, som unga lindens,»
Som Neckens harpa ljuf dess sång,
Lätt hennes dans som västanvinden
Och stolt som krigarns hennes gång.
Täckt flöt dess hår i gyllne vågor,
Skönt brann dess kind af purpurlågor.
Men af Naturen dock ett hjerta
Som marmorn känslolöst hon fått.
Ej rörde henne likars smärta,
Ej vällusten att göra godt.
Med hårdhet alla hon bemötte,
Om Modrens grå hår knappt hon skötte.
När andra fromt i mässan gingo
Tapeter Bertha virkade
Och sällan hennes Tärnor fingo
Åt Gud en stund till offer ge.
För Prestens tal hon slöt sitt öra
Och ville ingen varning höra.
Mångtornadt sig ett fäste höjde
Mot skyarne i samma nejd,
Där bjudande Herr Asmund dröjde
Så ofta han ej var i fejd.
Ung, rik och frejdad af idrotter,
Men lik i ondska Agnes* dotter.
Så hårdt han sina Bönder tryckte –
Döf för de Faderlösas rop,
Från Enkorna han gudlöst ryckte
Den sista skärf de sparat hop.
Ej qualets tårar honom rörde,
Kallsinnigt nödens bön han hörde.
Själf frossande han bägarn tömde:
Vid harpors ljud och frillors sång
Han Gud och evighet förglömde –
I blodig härnad mången gång
Han gräsligt våld i landet öfvat
Och Prester dräpt och kyrkor röfvat.
En långlig ofrid mellan huset
Af hvilket Asmund framfödd var
Och det som gett åt Bertha ljuset
Ägt rum från gråa forntidsdar.
Det hat sig mellan husen rotat
På helig arfskapsrätt var fotadt.
Vid en tornering sig dock hände
Att Riddar Asmund Bertha såg.
Straxt kärleken försåtligt tände
Med vilda flammor upp hans håg,
Ty sympati och kärlek alla
Härnere, ond som god, befalla.
Ej blott han rönte älskogssmärta,
Han girigt längtade också
Med Berthas hand, med Berthas hjerta
Dess skatter och dess borg att få.
Ej våldsamt kunde han med vapen,
Med godo ej för ovänskapen.
Men äfven Berthas hjerta kände
För Asmund lika ömma slag
Och till sin fromma Moder vände
Hon sig med dessa ord en dag:
»Af kärlek är mitt hjerta såradt.
En man jag redan åt mig korat.
Jag för den tappre Asmund flammar,
Han brinner lika ömt för mig.
Rik, från ett ädelt hus han stammar
Och fräjdad är i månget krig.
För honom blott, för ingen annan
Med brölloppskrans jag smyckar pannan.»
När Modren hörde dessa orden
Af djupa qual dess hjerta sved,
Hon suckade och stum till jorden
Det våta ögat sänkte ned.
Till slut, som uppväckt ur en dvala,
Begynte hon till dottern tala:
»Mitt barn! Du till fördärfvet hastar,
Du af din vreda stjerna drifs.
Du i ett afgrundsdjup dig kastar
Ur hvilket ingen räddning gifs.
Du Asmund ej till man kan äga.
Nej, nej! därtill de döde säga.
Stamfadren till det hus dig födde
Med Asmunds Stamfar ovän var.
Det grymma hat, hvaraf han glödde
I sjelfva döden lefde quar.
Kort innan än han uppgaf Anden
Han tog sin äldsta Son vid handen.
Och honom nödgade att svära
En helig outplånlig ed,
Att hat till Asmunds ättmän bära,
Att aldrig göra med dem fred,
Att, om han kunde, Fadren hämna,
Att barnbarn fejden öfverlämna.
Och Sonen lydde. Snart han lade
Sin fiende i blodigt grus,
Och ofrid sinsemellan hade
Alltsedan ständigt dessa hus.
Om tröttade af strid de slöto
Ett kort förbund, de snart det bröto.
Den sista arfvingen, o Bertha!
Du är af dina fäders ätt.
O! lät ej rösten af ditt hjerta
Förnärma deras helga rätt.
Om blott ditt uppsåt nu de kände
I grafven harmsna de sig vände.»
Af vrede Berthas kinder brunno,
Hemskt skälfde hon af raseri,
Än tårar från dess ögon runno,
Än ljungeld strålade däri.
Döf var hon för sin Moders smärta,
Snart brast af sorg den frommas hjerta.
På borgen alla tjenarena
Begräto bittert hennes död.
Den hårda Bertha log allena,
Var som en törnros frisk och röd.
Knappt var en vecka slut af sorgen
Förr’n bröllopp firades på borgen.
Och re’n det ädla paret dignat
För altaret högtidligt ned.
Re’n Presten heligt dem välsignat
Och bägge svurit trohetsed.
Snart hundra ljus i salen brunno
Och harpan ljöd och viner runno.
Snart Bruden vandrat, trött af dansen
Till sängs med Tärnor i sitt spår.
Re’n var hon afklädd, redan kransen
Var lossad ur dess blonda hår.
På svandun, mellan hvita linnen,
Hon låg med kärleksdruckna sinnen.
I kronan, som från taket lyste,
Man redan utsläckt ljusens mängd.
Re’n samma bädd de sälla hyste
Och brudgemakets dörr var stängd.
Men utanför i höga salen
Småsvenner tömde gullpokalen.
Hemskt lyste Manens dunkla stråle,
Bland spridda moln en stjerna brann,
Då på en hög och becksvart fåle
Till borgen kom en Riddersman.
Så lätt han svängde sig af hästen,
I salen steg den sena gästen.
Anherrens konterfey, som hängde
På muren där, han liknade.
Blott vildare hans öga blängde
Och askgrått var hans anlete.
Hans hufvud räckte upp i taket.
Så gick han in i brudgemaket.
Och efter honom kom en annan.
Af blod hans rustning fläckad var.
Hans hjelm var klufven, likså pannan
Men hämnden i sin blick han bar.
Hans hufvud räckte upp i taket.
Så gick han in i brudgemaket.
Och alla snart med bäfvan hörde
Ett skri af jämmer därifrån.
Nu släcktes Månen, åskan körde
I skyarne med gräsligt dån,
Och blixtar himmelen förgyllde,
Och svafvelångor rummet fyllde.
Och tjenare och gäster flydde
Med quäfda rop åt skogen bort,
Tills rosenröda dagen grydde
På östra bergen innan kort.
Till borgen alla återvände.
Sitt blod af skräck de isas kände.
Ej Riddar Asmund, ej hans maka
Man återfann se’n denna natt.
Brudtäcket kastadt var tillbaka
Och blod på golf och väggar satt.
Från denna tid står borgen öde,
Ty rysligt spöka där de döde.
När därför vintergatan flammar
Och vandrarn förbi stället går,
Han sakta korsar sig och stammar
Ett fromt, andägtigt Fader Vår,
Och beder tyst för Satans snara
Gud nådelig hans själ bevara.
