Översättningen gjord 1788 efter Voltaires Azolan ou le béné-ficier. Noter och historiska kommentarer av Karl Warburg i 1890 års utgåva av Lenngrens Samlade skaldeförsök.
En ung och vacker muselman
Uti sin koja fridsamt bodde,
På sin profet helt enkelt trodde,
Af ingen lyckans gunst berodde —
Hans namn var annars Azolan.
Hvem var väl from om icke han!
Och derför honom också hände
Hvad just ej ofta hända plär —
Att generaln för englars här
En vacker dag till honom lände.
»Jag känner», sade han, »rätt väl
Din dygd, och nu du skall få röna
Att jag den värdigt skall belöna,
Så sant jag heter Gabriel!
Jag af Medina och af Mecka
Dig genast nu till iman[1] gör
Med all den makt, som vederbör
Att lydnad få och vördnad väcka.
Dig skall all jordisk ära ske ...
Men du ett löfte måste ge
Att aldrig någon flicka se
Och ännu mindre våga röra,
Men med ett heligt lefverne
Utaf min nåd dig värdig göra!»
Den unge mannen lofvade...
Visst var han något oförsigtig,
Men lägenheten var så vigtig
Af heder och af tionde.
Vår iman nu man skulle tycka
Så obetänksamt dömer man —
Helt lycklig i sin nya lycka
Och glad och nöjd ... Det var ej han.
En längtan i hans sinne brann,
En röst beständigt honom sade,
När han steg upp, när han sig lade:
»O, ömkansvärde Azolan,
Om du din ed tillbaka hade!»
En gång i detta sinnesskick
Han möter unga Adilina —
Vid hennes åsyn, hennes blick
Farväl med Mecka och Medina
Och imans herrlighet och prakt!
»Hvad båtar», sade han, »en ära,
Som endast skulle mig besvära?
Hvem kan emot en skönhets makt
Nog andeligen sig besvära?
Nej, ödet har mig förelagt
Att Adilinas bojor bära.»
Bäst som han detta hade sagt,
Sågs öfver-engelen helt nära,
Som kom att honom förebrå
Att obetänkt han kunnat så
Ifrån sitt helga löfte vika.
»Du fåfängt härom må predika.
O, himmelrikets envoyé!»[2]
Utbrast vår ömme älskare.
»Att neka mig en älskarinna,
Fast annat allt du ville ge.
Deri har du, som jag kan finna,
Gjort gäck utaf din tjenare.
Nej, hela imans-värdigheten
Med all dess glans jag ger igen,
Och ifrån denna stund, min vän,
Jag blott mig håller till profeten,
Som, då han lofvar saligheten,
Med vackra flickor bildar den.
Farväl! Du till den ort kan fara,
Från hvilken du dig sänkte ner.
Men jag mig aldrig lycklig ser,
Der Adilina ej får vara.»
Karl Warburgs Noter och historiska kommentarer, 1890
