Qväll och morgon jag, glad vid min slända,
Var i fjol våras så flitig och snäll:
Axel, som ömt mitt hjerta fått tända,
Troget besökte mig morgon och qväll.
Att något säga han syntes benägen,
Likaså jag — men när hågen var störst,
Kom det ett griller beständigt i vägen
Hvilken som skulle säga det först.
Om en afton — jag mins nog den dagen —
Skänkte mig Axel en blomsterqvast.
Hvad den var täck! Hvad han blef betagen,
Då jag den råkade kyssa i hast!
Han tog ett steg, som att ordet nu våga,
Likaså jag — men när åtrån var störst,
Kom samma griller, just samma plåga,
Hvilken som skulle säga det först.
Sedan en dag, då minst jag det trodde,
Hastigt och eldigt han nalkades mig,
Yppade brydd hvad i tankarna bodde,
Sade: »Jag älskar ... jag dör utom dig!»
Likaså jag — nu var tvungen ej bunden:
Tvånget försvann, som så länge den fäst.
Frågan är blott från den lyckliga stunden
Hvilken ska hinna säga det mest.
