Det mörknar ute, och vindens brus
far öfver de dunkla dalar;
natt faller öfver den armes hus,
den rikes stolta salar.
Hvar är det ljus,
det klara, som oss hugsvalar?
I dödens skugga, där än vi gå,
vi blinda och sorgsna alla,
hvar är den stråle vi hoppas på,
som skall i vår skymning falla?
Hvar ljusna må
den nattliga himmel kalla?
De eviga stjärnor stråla klart
i däldernas dunkel neder.
Af festliga ljus ett underbart,
ett glänsande sken sig breder.
Kom snart, kom snart,
du enda ljus som oss leder!
Snöflingan därute frusen far,
kring backarna vinden skenar;
månn’ sparfven varmt uti boet har,
och skatan i björkens grenar?
Små fågelpar,
hur väl jag er alla menar!
Men brasan brinner så varm på häll
och ljusen skina så klara.
Ödet är visst, att i kväll, i kväll,
i kväll vill ett barn jag vara,så glad och säll
i gladaste syskonskara.
Guds mörker ljusnar i klarhet då,
Guds ovän ej får oss fresta;
de heliga änglar med ögon blå
i arma hyddan gästa;
det är ändå
af alla jular den bästa.
