Djefvul (Grek. dia'bolos, förtalare, anklagare), afgrundsande. Indernas urgamla religion antager tillvaron af en väldig skara demoner, hvilka ursprungligen icke betraktades ur moralisk synpunkt och derför endast så till vida kunde kallas goda eller onda, som man tillskref dem ett godt eller ett ondt inflytande på menniskorna. Siva, den indiska mytens förstörande makt, är en sinnebild af naturkrafterna, som göra än väl, än illa, och derför kan denna makt erhålla moralisk betydelse, endast om den uppträder belönande eller straffande. Tron på onda andar utbreddes först genom Zoroaster, hvilken antog en i grunden ond makt, Ahriman, för att kunna förklara det ondas tillvaro och dess strid mot det goda, Ormusd. Mindre strängt skiljer den grekiska myten på de moraliska motsatserna. Dess titaner kämpade visserligen mot gudarna, men dessa ega icke sjelfva någon sedlig fullkomlighet. Den grekiska religionsfilosofiens kakodemoner, t. ex. furierna, uppträdde snarare straffande än afsigtligt skadande. Deremot närma sig Hekate, underjordens gudinna, och lamierna, hexorna, mer det djefvulska. Tyfon, som delar titanernas öde, tillhör egentligen den egyptiska myten, der han uppträder som upphofsmannen till allt ondt. Det verkliga djefvulsbegreppet utvecklade sig egentligen hos judarna, hvilka under den babyloniska fångenskapen hemtade detsamma från kaldéerna. En efterbild af Ahriman är den i Palestina efter exilen uppkomne Satan, helvetets furste, hvilken ej är att förblanda med den straffängel, som under samma namn förekommer i Jobs bok och som var utsänd af Jehova för att utforska och bestraffa menniskornas synder och fel. De förkristliga begreppen om kakodemonerna, den orene anden Belzebub, helvetesfursten Belial, förföraren Samael samt Lucifer, djeflarnas öfverste, och Asmodeus, äktenskapsdjefvulen, öfvergingo hos judarna, före Kristi tid, till en utbildad lära om de onda änglarna och deras öfverhufvud. Nya testamentets författare beskrifva djefvulen och demonerna såsom fallna änglar, hvilka oaflåtligen söka motverka Guds anstalter till menniskoslägtets frälsning. Den äldsta kristna dogmatiken framställde djefvulen som en rebell, hvilken är upphofsmannen till allt ondt och i hvars våld alla befinna sig, som icke blifvit döpta. Deraf uppstod den vid dopet förekommande besvärjelsen (exorcismen), hvilken jämte det inflytande, som djefvulsläran genom densamma vann under medeltiden, småningom gjorde djefvulen till ett i folktron synnerligen mäktigt väsende, hvilket man särskildt tillegnade ett väldigt inflytande på naturen, men som efter hand kom att förblandas med gamla hedniska föreställningar om hexor, féer, elementarandar, elfvor och troll. På detta sätt började djefvulen småningom i folkföreställningen förlora den ena fruktansvärda egenskapen efter den andra och vardt slutligen, t. ex. i medeltidens skådespel, en "lustig person". Den ortodoxa teologien blef emellertid under medeltiden oberörd af folkfantasiens skapelser och vidhöll den äldsta kristna dogmatikens uppfattning af djefvulen. Luther var uppvuxen såväl i kyrkans som i folkets föreställningar om den onde anden. Alla de fel och missbruk, hvilka han bekämpade hos påfvedömet, förkroppsligade han i djefvulens gestalt, och den lede fienden fick sig derigenom tillmätt en gräsligare makt, än han efter kristendomens uppkomst någonsin ansetts hafva. De förfärliga hexprocesserna på 1600-talet visa huru fast alla klasser ännu vid denna tid voro öfvertygade om djefvulens omedelbara inflytande på menniskorna. Men sedan den naturvetenskapliga forskningen under adertonde och nittonde århundradena lagt i dagen de verkliga orsakerna till en mängd af de naturföreteelser, hvilka förut tillskrefvos djefvulen, och sedan filosofien och psykologien hade i menniskosjälens beskaffenhet funnit motiven till de dåliga handlingarna, har forna tiders krassa tro på djefvulens inflytande alltmer lidit afbräck.
Det nordiska folkspråket bevarar många minnesmärken efter folkets vidskepliga föreställningar om djefvulen. Sådana minnesmärken äro t. ex. "djäkul", "knäkul", "knäfvel" (jfr Westfal. "kniivel", Fr. "diacre", Polsk. "djachel"), "fanen" och "fan" (af Fornn. fjandi, fiende). Djefvulens bostad heter helvetet, af Hel, dödsgudinnan, hvars frändskap med Loke är påtaglig, liksom denne är en efterbildning af Lucifer (under medeltiden den vanliga benämningen på djefvulen). "Fan är lös" är ett urgammalt uttryck, hvilket Grimm anser leda sitt ursprung från edda-föreställningarna om den bundne Loke. Ofta betecknas djefvulen med namnen "jätten" och "trollet". Jätten Finn, hvilken var behjelplig vid byggandet af Lunds domkyrka, torde icke vara någon annan än djefvulen. — Bland svenska folkböcker, som behandla djefvulen, märkas: "Hin ondes tre guldhår" (1824; från tyskan), "Luxemburgs förbund med satan" (1769), "Grasshoffs förbund med satan" (1769), "Satans grasserande i Roslagen" (1771; svensk förf.), "Kapten Elins resor till Blåkulla" (1836; efter ransakningsprotokollen vid en hexprocess i Jönköping 1720), "Prins Joka och hin onde" (1842) samt "Djefvulen och käringen" (1847).
J. A. S.
