Det ståndar ett slott vid Östersjö,
dess murar skina,
och fastlandsstränder och skärgårdsö
det kallar för sina.
Sin skatt av fiskarnes lekar
det hämtar ur glimmande vik
och under knotiga ekar
är skogen på högdjur rik.
I porten, där vapnet av huggen sten
dess valvbåge kröner,
står slottsfrun och väntar i aftonsken
med döttrar och söner.
Så hälsade honom hans kära,
då förr han ur sadeln steg ner,
då hemåt han lände med ära,
den ädle herr Gustaf Banér.
Här står hon nu, som hon ofta stod,
med barn och blomma,
hans maka av Sturarnes trogna blod,
Kristina den fromma.
Hon skyndat i förväg att smycka
hans sal och borgstugukvist;
Djursholm, du som hägnat hans lycka,
nu kommer din herre förvisst!
Han kommer, men utan glättigt larm
av hornskall från grinden.
Där håller stilla en dyster karm
på gården vid linden.
De tigande tjänarne fatta
en börda av svartmålat trä,
på granrisets hackade matta
de sträva med sviktande knä.
Så vänder han hem till sin fäderneborg
från hårda öden;
av rättarsvärdet på Linköpings torg
gjord fri i döden.
Att stöda en vacklande krona
i delo med tiden han stred -
sin trohet, sitt misstag att sona,
den slagne sitt huvud lagt ned.
Med faderlösa, tio i tal,
på armen sin sista,
ledsagar Kristina till sorgklädd sal
den älskades kista.
Se'n Danderyds gravvalv sig slutit
kring stoftet en dag eller två,
från godset, den döde förbrutit,
med barnen vid hand skall hon gå.
Den sörjande modren öppnar sin famn
och tröstar så dessa:
"Ej höves det er för er faders namn
att sänka er hjässa.
Här tagits av omilda händer
hans liv och hans gods - men ej mer;
med äran till graven han länder,
min herre, Gustaf Banér."
I gråt försmälta vid fadrens bår
små flickor och gossar,
blott lille Johan kväver sin tår,
hans öga blossar,
han knyter sin hand uti vrede
"Jag lovar, när vuxit jag har,
att hämnas en gång på den lede
tyrannen, som dräpte vår far!"
Då reser hon sig i sitt änkedok
den ädla Kristina
och räcker högtidligt Herrans bok
omkring till de sina:
"På knä, mina barn! Så ljuder
ur himmelens saliga fred
martyrens stämma, som bjuder
er här inför mig att gå ed.
"Ty svärjen honom att på hans mull
ej hat skall näras,
ej avog sköld, för er faders skull,
här hemma bäras!
Bevaren för hämnd edert hjärta
så rent som för blodskuld er hand;
då spirar väl endräkt ur smärta
en gång i vårt sargade land!"
Sin panna med förtidigt vitnad lock,
som sorg förtunnar,
hon lutar ner mot sin barnaflock,
mot snyftande munnar.
I barnsliga hjärtan hon gjuter
sin balsam, moderligt van,
och intill sitt sköte dem sluter,
men främst bland dem alla sin Jan.
