Drömmen om äran (Sånger till Hulda)

[ 24 ]

Drömmen om äran.

Med vapen sjelf jag ibland vapnens lek
Mig trodde ära, trodde lycka vinna;
Men hvart jag kom, för mig den undan vek,
Och endast spåren stod’ för mig att finna.
Ack, krigarära! nu förstår jag dig,
Jag intet ägt att kunna dig besticka:
Ett grefve-namn var icke skänkt åt mig,
Och ej dukater växa i min ficka.

Med lyran ock bland gyldne lyrors tal
Jag segerfester drömde mig i verlden,
Och stolt jag trädde ur min lugna dal,
Men köld och hån mig mötte på den färden.
Och, konstnärsära! jag förstår dig, hör,
Hvad ägde jag att väcka sympatier?
Sjelf var jag icke tidningsredaktör,
Ej intressent af diktens koterier.

Mitt hjerta klappade, mitt sinne brann,
Än jag ej verlden och ej tiden kände;
Men mörkt jag lifvet, mörk jag solen fann,
Och snart till stoft mig vilda tankar brände,
Farväl, farväl! Der vissnade hvar ros,
På ynglingskinderna, de fordom röda!
Och själens styrka ebbade sin kos,
Och känslorna, som fjär'lar, lågo döda.

[ 25 ]

Stod då en smärtväxt flicka framför mig,
Så mjuk till medjan, och så rik till barmen;
Den första glädje på min lefnads stig,
Den första salighet jag känt i barmen!
Vid denna syn hur hänryckt stod ej jag;
Jag ärans lockelser och gyckel glömde,
I blomsterorden af dess anletsdrag,
Jag läste nu — den första dröm jag drömde.

Och ärans lagerkrans ej bryr mig mer,
En annan krans mig kärleksguden skänker.
Och åt all verldens höghet nu jag ler,
Jag njuter lifvet i hvad godt jag tänker.
Min lycka vet jag äfven, fastän ung,
Att vaka öfver, ifrån punkt till pricka,
Och i min hela verld så är jag kung
Och drottningen deri, — se der min flicka.

J lyrans söner och J svärdets män,
Som rastlöst äflens för att äran vinna,
Om J ej lären snart att le åt den,
Till stoft J skolen för dess fötter brinna.
Vår tid är klen. Vi äran icke få
På öppen väg, som männer längre söka,
lill henne nu — blott bakportsvägar gå,
Och fädrens sköldmö vorden är en — —