Drottning Christinas första natt i Rom
|
| Libris 1586255 Digitaliserad av Kungliga Biblioteket, Stockholm 1872 |
[ 1 ]
DROTTNING CHRISTINAS
FÖRSTA NATT I ROM.
SKALDESTYCKE
AF
Herman Hörner.
BELÖNT MED SVENSKA AKADEMIENS ANDRA PRIS.
JÖNKÖPING, 1872.
TRYCKT HOS C. J. LUNDGRENS ENKA.
[ 3 ]
Drottning Christinas
första natt i Rom.
När knäböjd du din krona och din ära
För Påfvens kyssta fötter lade ner
Och svor ifrån dig dina fäders lära,
Du var ej Gustaf Adolfs dotter mer.
Nicander.
I.
På Romas kullar aftonsolen bredde
Sitt sista guld och sjönk i vestergraf,
Och Natten sina sköna döttrar ledde
Till festlig dans i etherns blåa haf;
Ej mer af dagens fröjder luften skälfver,
Blott röken efter någon lusteld hvälfver
Sig i fantastiskt lopp
Ännu mot nattens klara himmel opp.
Men i palatsets yppigt rika salar
Christina, drottningen från Norden, satt,
Och månget minne nu till henne talar
Så underbart uti den tysta natt
Om fosterjorden, som hon kallt förskjutit,
Och om de band hon utan tårar brutit
Och mången hemlighet,
Som endast Gud och hennes hjerta vet.
Dock — ännu bilden af den stolta festen
För henne står i all sin flydda glans.
Han får ej närma sig, den sorgsne gästen
Med tår i öga och med vissnad krans:
Vid hennes hjertas port han fåfängt klagar,
Att de för evigt flytt de sköna dagar,
Då hon på Mälarns strand
Bar spiran öfver Sveriges fria land.
Af en inbillad segers fröjder tjusad,
Hon tror sig fira dess triumf i Rom;
Af hopens tomma bifallsrop berusad,
Hon anar icke häfdens stränga dom.
Hon tror sig hafva stridt och seger vunnit
Och gläds som mest att hafva målet hunnit
När hon åt flärden gaf
Det största offret — gaf sig sjelf till slaf.
* *
”Jag, helsar dig, o Rom, och lägger neder
För dig som offer maktens lumpna glans.
De stolta fröjder Minnets genius breder
Kring klassisk forntid, konstens vigda krans,
Hugsvalelsen utaf den höga lära,
Om hvilkens sanning sekler vittne bära,
Som tidens öfvermod
Ej mäktat störta i sin vilda flod —
”Se der det stora målet för min sträfvan,
Långt ädlare än alla kronors prakt!
Jag hunnit det, — och nu med helig bäfvan
Jag vördar den, uti hvars hand Du lagt,
O store Gud, ditt himmelrikes nycklar.
Hvad ondskan tadlar och hvad hånet gycklar
Ej nu bekymrar mig:
Min tro, mitt hopp, o Gud, står fast till Dig.
”Långt förr än jag dess sköna jord beträdde
Italien var mitt rätta fosterland.
Att slumpen mig i maktens purpur klädde
Och lät mig födas på den kulna strand,
Der vintern karg utöfver jorden rufvar,
Besjungen blott af nattens hemska ufvar —
Det var en ödets nyck,
Men fria själar tåla ej förtryck.
”Må Nordens barn i sina töckendalar
Med jorden kämpa om ett torftigt bröd —
Mig lyster dväljas uti konstens salar,
Mig lyster rusas utaf sångens glöd;
Och derför har jag skakat af mig banden,
Som hämmade den fria, stolta anden.
Nu, Rom, nu är jag fri;
Fast ej min vagga, du min graf skall bli.
”Ej drottning mera, blott som romarinna,
Jag njuta vill hos dig min lefnads dag,
I konstens helgedom af andakt brinna
Och tjusas utaf näktergalens slag,
När han besjunger dig i qvällens timmar,
Der du i månens rika ljushaf simmar.
Så blir mitt hela lif
Ett gladt och oafbrutet tidsfördrif.
”Långt skönare än kungakronans dofta
De rika blommorna i sångens krans,
Men verlden såg dock ej en drottning ofta,
Som offrade åt dem sin höghets glans.
Och nog skall solen fylla många banor
Och menskoslägtet räkna många anor,
Förrän mitt namn blir gömdt
Bland dem, som häfden har åt glömskan dömt.”
* *
Så sjöng hon, dårad af en flyktig villa,
Bedragen af den falska ärans röst,
Som lånar sanningsdrägten, att förvilla,
Och tänder eldar uti menskobröst,
De eldar, som på flärdens altar brinna,
Af stunden födas och med den försvinna,
Och sedan lemna qvar
Blott askan af hvad bäst derinom var.
[ 7 ]
II.
Allt fler och flera lampor börja skina
Uti naturens festligt prydda sal,
Men ensam vakade ännu Christina
I kamp med något minnes tysta qval,
Ty kindens snö och ögats glöd förrådde
Att oro och betryck i hjertat rådde,
Der hon vid fönstret satt,
Med blicken irrande i stjernklar natt.
För hennes ögon låg den gamla staden,
”Aterna Roma”, höljd i Cynthias dok,
Och minnets genius bläddrade i bladen
Af sagans och af häfdens rika bok.
Men hennes blick på fönsterrutan stirrar,
I andra rymder hennes tanke irrar, —
Hon kan ej läsa hvad
Som Clio skrifvit på historiens blad.
Från fingret drog hon klara diamanten,
En dyrbar skänk, som helge fadren gaf,
Och skref på rutan med den skarpa kanten:
”Min faders lära har jag svurit af . . .”
Då blef hon utaf ångest hemskt betagen,
När midnattsklockan slog de dofva slagen
Från Peters-dômens höjd,
En grafsång öfver dagens korta fröjd.
Hon känner flägten af en andes vingar,
Hon hörer ljudet af en anderöst . . .
En mäktig känsla hennes själ betvingar,
Och hjertat häfves tungt i hennes bröst.
Men när hon vänder sig — se, månen gjuter
En flod af ljus kring en gestalt, som skjuter
Ur ögat fram en blick,
Som, lik en blixt, till hennes hjerta gick.
En sådan blick det var, som Jesus sände
Till Petrus, när förrädiskt denne svor,
Att han sin höge Mästare ej kände.
I menskoöga ej den blicken bor,
På menskospråk dess uttryck ej kan tydas,
Den kan blott fattas djupt och måste lydas;
Och derför Petrus göt
De bittra tårarna i nattens sköt.
Det var en hög gestalt. Ett blodigt kyller
Betäcker bröstets kraftigt byggda hvalf,
Och helgonglorian hans hår förgyller.
Den eld, för hvilken mörkrets rike skalf,
Ej slocknat i hans ädelt stolta öga,
Och dragen bära, majestätiskt höga
Den prägel förr de haft
Af blygsam storhet och af manlig kraft.
Men i Christinas själ hvad känslor brusa! . . .
En blixt af glädje tändes och försvann.
Se'n fruktan, blygsel, kärlek, ångest rusa
I vild förvirring, jagande hvarann;
Hon längtar att till fadershjertat falla,
Då hörs en röst, som ljuder öfver alla
På hennes känslors haf:
”Din faders lära har du svurit af . . .”
Då blekna kindens blommor, nyss så röda,
Då sjunker armen, halfupplyftad re'n,
Och ögats flammor slockna — eller glöda
På hjertats djup ännu med dunkelt sken.
Men öfver hennes läppar sakta smyga
Blott tvenne ord, så darrande och blyga:
”Min fader!” ljöd det, tyst
Som Eolsharpan af en nattvind kysst.
”Din Fader! En gång var jag det, Christina!
Mitt hjertas och min tankes fröjd var du,
Min lycka och min ära voro dina,
Min dotter var du — säg, hvad är du nu?
Med brottslig hand du slet det helga bandet,
Som dig förenade med fosterlandet.
Christina! och med det
Blodsbandets helgd du äfven sönderslet.
”Se, när jag kämpade den helga striden
För tankefrihet och för menskorätt,
Jag gladdes, att när jag gått bort ur tiden
Det stora verket skulle af min ätt
Fullbordas. Derför jag med glädje lade
På Herrans altar ned hvad bäst jag hade:
Jag gaf mitt lif med fröjd,
Med sanningens och ljusets seger nöjd.
”Och Herren lät mitt Abelsoffer brinna,
Han tände ljuset uti mörkrets land,
Hvad Han har grundat sjelf skall ej försvinna,
Hvad Han har tändt släcks ej af menskohand;
Men ack! den tro, för hvilken jag ej tvekat
Att gå i döden, den har du förnekat:
I brottsligt öfvermod
Du sålt din ära och din faders blod.
”Den sanna äran är att troget fylla
De pligter, hvilka Herren på oss lagt,
Men ej att kasta af dem — och förgylla
Sin svaghet se'n med flärdens usla prakt.
Den sanna lyckan är ej att i stilla
Och trög overksamhet sin kraft förspilla:
Ett gagnlöst tidsfördrif
Är ej det lumpna målet för vårt lif.
”Ditt mål det blef, Christina Alessandra!
Som offret af din pligt åt nöjet bär.
En dotter jag förlorat har; — den andra,
Mitt hjertas älsklingsbarn, odödlig är;
Åt jorden hon välsignelse bereder,
Mig evig ära. Hon sitt ursprung leder
Ur evighetens famn,
Och Tankefrihet är dess höga namn.
”En gång, Christina! en gång skall du vakna
Från drömmens falska, tomma gyckelspel;
Då skall du bittert flydda tider sakna,
Då skall du ångra djupt din lefnads fel:
Från fosterlandet fjerran, utan vänner,
Du sörja skall, att ingen, ingen känner
Ditt hjertas heta qval,
Dem sjelf du skapat dig, af eget val.
”Då kunna icke dessa stolta salar
Ersätta dig din gamla fosterbygd,
Ty här dock intet vänligt minne talar
Om fädrens ära och om fädrens dygd.
Här konstens och naturens solar lysa,
Ditt hjerta dock i deras glans skall frysa.
Och nu farväl! Du ser
Din fader, o Christina, aldrig mer!”
* *
Förbi var synen. Stjernehärens leder
I ostörd ordning gå sin gång till slut,
Och månen än sin silfvermantel breder
Kring Romas ädla former, som förut.
På rutan stod den rad Christina skrifvit,
Liksom en inskrift hvilken ristad blifvit
På hennes lyckas graf:
”Min faders lära har jag svurit af . . .”
Den lätta sömnen hennes öga flydde,
Förjagad utaf qvalens dystra trupp,
Och natten led och morgonsolen grydde
Och lifvet vaknar ur sin dvala upp,
Och folket jublar åter gladt sitt ”Viva
Christina!” — men förmår ej att fördrifva
Ur hennes bröst den gäst,
Som under natten der sin boning fäst.
När månen seglade på Tiberns vatten
Och himlens stjernor började sitt tåg,
Hon sedan ofta satt i stilla natten,
En ensam svan på lugnad aftonvåg —
Ja, ensam, — om ej från den flydda tiden
På gästning något minne kom. Men friden,
Som lifvet icke gaf,
Den fann hon först uti sin tysta graf.
