Drufvor och snö

Drufvor och snö av Carl David af Wirsén

Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Drufvor och snö.

Det disigt var och yrsnö föll
Kring hela bergsregionen,
När fem minuter tåget höll
Vid Apennin-stationen.
Men midt i snön, som ej tog slut,
En flicka bjöd i flätkorg ut
Fullmogna drufvor, dunkelröda,
De tycktes som i purpur glöda.

Det fanns väl någon hägnad bygd,
En däld bland bergsraviner,
Där vigner hade vänligt skygd
Emellan Apenniner.
Den ungas drufförråd blef snart
Försåldt och slut. Med blixtens fart
Flög tåget bort. I snön stod flickan
Med vackra slantar kvar i fickan.

Min vän, du frågar stundom, hvar,
Fast storm mitt mod vill kufva,
Fast kampens yrsnö kring mig far,
Jag hämtar diktens drufva.
Det finns bland mina berg också
Väl någon vrå, där vigner stå,
Och sångmön, som ej snön förskräcker,
För ingenting mig drufvor räcker.