Du (Sånger till Hulda)
| ← Qvinnan |
|
Väx fort! väx fort → |
Du.
Ett ord jag vet, som bättre klingar
Än hvarje sång, från harpan går,
Då ordet af din mun får vingar
Och själ utaf ditt öga får;
Och ordet, fast du skratta må,
Är, tro mig, blott ett Du ändå.
Ett ord jag vet, jag genomflammas
Så lätt af det med fröjd och frid,
Då det af sköna läppar stammas,
Och kinder rodna mildt dervid.
Och ordet, fast du skratta må,
Är, tro mig, blott ett Du ändå.
Ett ord jag vet, ett ord jag känner!
Emellan hulda hjertan två
Så skön en liten bro det spänner
För kärleken att vandra på.
Och ordet, fast du skratta må,
Är, tro mig, blott ett Du ändå.
Du rodnande, du hulda flicka,
Har än du icke skrattat ut,
Att läpparne må du-skål dricka,
I hjertat ä’ vi Du förut —
Hur skälmskt du tiger! Ett och tu!
Nu döpte vi hvarann till Du!