Från Wikisource, det fria biblioteket.
Svage Yngling! tvekar du i val
Mellan jordens eller himlens fröjder,
Mellan nöjets stilla blomsterdal
Eller ärans stjernbeklädda höjder?
Utför villans gyllne Fé-slott står
Lustan kjusfull och till njutning kallar,
Rosor dofta i dess smorda hår
Och af kjusning marmorbarmen svallar.
»Vandrare i öcknen! se Dig om!»
Så hon sjunger till sin veka luta,
»Moln sig höja. I min boning kom
Fröjd och stillhet i dess famn att njuta.
Där vid flöjters och vid harpors ljud
Glädjens rosenröda Tärnor dansa,
Blomsterkrönte och i florets skrud.
Gyllne kalkar silfverborden kransa.
Snart kring etern brusar regnets flod,
Hesa stormar klippans tallar skaka,
Blixtar flamma, målade i blod.
Och i rymden dofva åskor braka.
I min boning undan vädrens larm
Hasta, Yngling! att pokalen fatta
Och vid Flickans himlaljufva barm
Tvinga lifvet att Dig sällhet skatta.»
Väl, o Yngling! följ dess kjusningsröst,
Blomsterbojan fjättre dina händer
Ruse nöjets söta gift Ditt bröst
Sent med ånger Du tillbaka vänder.
Löjets yra sommarfoglar dö,
Glädjens friska purpurrosor falla.
Snart, då hjässan höljs af tidens snö,
Skall din suck dem fåfängt återkalla.
Evig trollkonst fjärmar hoppets mål
Glädtig himmel snart i moln sig döljer.
Tårar fylla nöjets tömda bål
Och på brudnatt ryslig dödsnatt följer.
Himmelskt skallar Dygdens varningsljud.
Stolt hon blickar ur sin helgonkrona,
Snöhvit oskuld väfver hennes skrud,
Andestämmor ifrån harpan tona.
Tillbed, Yngling! i den högas glans,
Glöm för henne Lustans fagra tärnor
Och för nöjets korta blomsterkrans
Välj en evig krans af ryktets stjernor.
GUSTAF WASA så har återställt
Svithiods himmel gyllne frihetssolen,
Så från Lützens blodbegjutna fällt
GUSTAF ADOLF rycktes öfver polen.
CARL den Tolfte så i Odens sal
Uti evig ungdomsära prålar,
Så CARL JOHAN skall i deras tal
Rosenläppig suga Sköldmöns skålar.
Manhems Skalder! sjungen hans beröm!
På hans altar tänden offerbranden,
Se, han framgår som Egyptens ström,
Öfversvämmar och besällar landen.
Likberg trampas af hans segerfot,
Hämndens ängel framför honom sväfvar,
Jorden fröjdas och med bleknadt hot
Korsikanska röfvardrotten bäfvar.
Sjungen, Skalder! Lik en tonfull svan,
Trånande i flodens hvass, jag klagar
Att ej äran lagerstrött min ban
Och att fåfängt tändes mina dagar.
