Efter ett vårregn

Efter ett vårregn.

Ur Svea Folk-Kalender 1872 (tr. 1871), sid. 7-8, Se digitalisering på ALVIN

Efter ett Vår-regn. (1871.)

Vårsolen ler öfver vårgröna Slätten,
Dimmorna sjunka i hafvet med fart.
Regnet har slutat med skurning och tvätten,
Allt är nu torkadt och mangladt och rart.
Strukna och märkta
Stå gullgifvor små,
Prestkragar stärkta
I backarna stå.
Fjäriln med rosor och guld på kasketten
Ingenting har i sin utstyrsel spart.

Sorlet som hörs är naturen som rör sig:
Lundarna susa vid källornas språng.
Aldrig mer roligt man har än man gör sig:
Lifvet har löst sig ur bojor och tvång.
Vårsången klingar
I trastarnas kör.
Lärkan sig svingar
Som sångdirektör.
Glada studenter med Arpi framför sig
Tycks man ha klart för sig ännu en gång.

Vårfriskt eteriska daggperlor dugga,
Glindra i gräs och på nylöfvad gren.
Doftande står uti tallarnas skugga
Daggig linnæa i morgonens sken.
Bäckarna sqvala
I kapp med hvarann,
Gökarna gala,
Som ingen det kan,
Ärlor i språngmarsch småflugor sig hugga,
Backsvalan trippar på gullgula ben.

Skyarna sväfva så lätta och fria,
Skimra i guld öfver myggornas verld.
Solbrända pigor hos Jungfru Maria
Ställa till svällande häcken sin färd.
Orrarna spela
Och lefva som sju.
Tallstrunten dela
De ömt med sin fru.
Snöhvita tärnor kring stränderna skria,
Gunga ibland på den böljande fjärd.

Haren i flykt öfver rågåkern genar:
Ack, om till jagt jag ej vore så klen! –
Ekorrn i granarnas våningar skenar,
Än som en tok öfver stock, öfver sten.
Sorlande källor
I tufvor och snår!
Pinglande skällor
Och bräkande får!
Humlorna surra kring blommiga renar,
Harkrankar vingla på rankiga ben.

Sprittande lif har den ringaste löja.
Menskan har mer: hon har “rang och talang”.
Derför, o broder, ej låtom oss dröja
Helsa naturen med tal och harang!
Torka bort tåren
Och sorgerna spar!
Egna åt våren
En skål eller par:
Titta, mot stranden hur vågorna höja
Skummande bägarn med jubel och klang!

E. S–dt