Eklog

På Wikipedia finns en artikel om Anna Maria Lenngren.

I en koja, kring sin spis,
satt en menlös släkt på bygden;
gubben grånad, from och vis,
gumman god som gamla dygden,
nöjde vid sitt tända ris.

Matmors gärning hurtigt led,
Karin nystade på garnet;
Jerker slöjdade en sked,
och på golvet lekte barnet,
husets barn i tredje led

Drängen med sitt sista lass
kom från skogen trött till kvällen;
gårdshund gamla trogna Pass
makligt låg i ring på hällen,
katten tvättade sin tass.

Moster Gunnil, i en vrå,
talte sagor, bant på noten;
gamla Lustig då och då,
husets vän, soldat av roten,
finska fejden minde på.

Hastigt husbondfar man såg
pipan emot spisen knacka;
rörd var han i själ och håg,
tog så brått sin almanacka,
som i stora bibeln låg.

Vänner, ropte han, se här,
med en fröjd som ej var tvungen:
denna dagen är oss kär,
lät oss be till Gud för kungen;
det hans dyra högtid är!

Kungars kung, som allt förmår,
giv hans ungdom mod och lycka!
utbrast gubben, och en tår
föll uppå hans nötta krycka,
stödet för hans sjutti år.

Gumman sade: rätt och lag
skall han skydda för de ringa.
Sveriges ovän skall en dag
bäva för hans tappra klinga,
inföll Lustig, det svär jag.

Jag i Stockholm sett min kung
för de flinka blåa gossar;
skölden blir ej honom tung,
tapperhet ur ögat blossar,
han är rask som han är ung.

Dotter Karin fick nu ljud:
hennes önskan var för freden
och en kärlig kunglig brud!
Jerker lade från sig skeden,
och bad samma bön till Gud!

Gunnil, fattig fromma själ,
tog till orda så gunådligt:
folket för allt split och gräl,
kungen för allt krankt och vådligt
store Gud bevare väl!

Nu förentes allas röst,
nu upphöjdes allas händer:
GUSTAF ADOLPH, Sveriges tröst,
styre lyckligt Sveriges länder
till dess sensta ålders höst!

Tänd din lufteld, lyckans son,
lät kanonen glädje dundra;
fröjda dig med stoj och dån!
Lät oss små din prakt beundra,
dina murar vitt ifrån.

Då palatset upplyst står,
glindrande i lustbarheten;
blott en suck från kojan går;
högre dock än fröjdraketen
detta tysta offer når.