Vinden blåser... skepparn seglar af....
Än en suck... en slängkyss från kajutan,
Och i backarne på Ålands haf
Gungar re’n min käresta på skutan.
Tårmild står jag ännu qvar på strand,
Söker fåfängt att min sorg förminska,
Gråter fullt det granna strumpeband,
Som jag stal från min förresta finska.
Ack, mitt krås är redan genomblött
Af min gråt! Men hennes bild i sinnet,
I gul kjol och skärpet bjert i rödt,
Lefver qvar och går mig ej ur minnet.
Sist på Vauxhalln — kors, hvad hon var söt —
Sjutton färger skimrade i drägten.
Grönt mot blått och gult mot ponso bröt,
Och hon bröt på finska dialekten.
Ack, jag ser ännu min skönas harm
Vid en vals i denna glädjens boning:
Glas-perlbandet brast på hennes arm —
Rasp en spik, och kjorteln utan skoning.
»Nå, för knäfveln!» skrek hon. Detta rop
Ännu gällt i mina öron skrålar.
Glas-klenoden knöt jag nätt ihop,
Hennes skoning fäste jag med nålar.
För min tjenst hur blef jag lycklig då!
Ack dess blick jag aldrig kan betala
Från dess ögon, glittrande och små,
Som två perlor bruna och ovala.
Men hvad klagar jag ... hon ju ej hör
Hur jag jollrar, jemrar mig och gråter!
Fattom mod — med Borgo-lärft och smör
Nästa flotte kommer hon väl åter!
