Emden (Blad ur en skizzbok)
|
| Tryckt i Ny Illustrerad Tidning 1886 p 260 ff på ALVIN |
Blad ur en skizzbok.
Af Vincent St. Lerche.
Emden.
Långt ute vid Tysklands nordvestkust, der Nordsjön rullar sina vågor mot den friesiska kusten, låg — så berättar sägnen — för länge sedan, ja, så länge sedan, att historien har glömt det, en mägtig sjöstad med präktiga palats, välrustade skepp och förmögna invånare. Men det gick denna stads bebyggare för väl och i deras högmod kom straffdomen öfver dem. En stormig dag svigtade stadens grundvalar, och med hus och trädgårdar, med fartyg och invånare sjönk den ned på hafvets botten, och der fortsätter befolkningen under Guds vrede i fiskhamn sina vanliga bestyr. Men när hafvet, som döljer husen och tornspirorna, är alldeles spegelblankt, så kan det hända, att den ensamme fiskaren, som i sin båt befinner sig öfver stället, der staden sjunkit, hör det dofva ljudet af kyrkklockornas klang från djupet.
Det är samma sägen, som återfinnes på många kuster.
Ute mot Nordsjön, på den friesiska kusten vid floden Ems' utlopp i Dollart, ligger ännu i dag en fridfull stad, hvars öde påminner om dessa sägner, en stad, som sjunkit i glömskans haf.
Det är Emden.
Under medeltiden var den fri riksstad med en mägtig flotta, vidsträckt handel, betydliga fabriker och rika invånare, Men under loppet af de senaste 150 åren har den fått dela öde med Brüggen, med Gent, med Venezia. Hufvudorsaken till Emdens återgång är, att hafvet dragit sig tillbaka från staden. Emden grundlades omedelbart invid hafvet, och de största skepp kunde lägga till utanför dess fästningsmurar. Men i medlet af förra århundradet begynte den uppgrundning av Dollart, som har gjort, att staden numera ligger en half mil från hafvet, och blott genom en kanal, som dock vid ebbtiden är nästan torr, står den i förbindelse med detta. Allt efter som samfärdseln blef svårare, aftog handeln och staden gick oafbrutet tillbaka, tills den efter föreningen med Preussen 1866 — sedan 1815 var den nemligen hannoveransk — fick jernväg och således kom i närmare beröring med sitt egentliga hemland, Tyskland. Belägen som den är i en utkant af Europa, är det dock ovisst, om den ändå icke blifvit temligen bortglömd, så vida den icke råkat ligga i stråkvägen till Tysklands förnämsta Nordsjöbad, Nordeney och Borkum.
Men badgästerna veta föga om den gamla staden. Vanligen anlända de till Emden med det sista aftontåget, från stationen bär det af i omnibus till hotellen och nästa morgon åter igen med omnibus till ångbåten. De resande få i regeln intet annat minne af Emden än dålig stenläggning, lyktor och — vatten. Staden är nemligen genomskuren af talrika kanaler liksom Venezia och de flesta holländska städer. Den är tillika öfverfull af pittoreska lemningar från sin välmagts dagar. Från den tiden härstammar också fästningsvallarne, som omgifva staden, fast de nu äro utlagda till offentliga promenader, planterade med präktiga alléer, från hvilka man har de täckaste vyer öfver staden, som ligger nedanför med sina torn och gaflar och trädgårdar och kanaler. Och utåt går blicken obehindradt öfver slätterna, der horisonten endast på några få ställen är afbruten af trägrupper eller bondgårdar — tills den förlorar sig i det blå fjerran.
Af egentliga sevärdheter har Emden först och främst rådhuset, dernäst hufvudkyrkan — »de graate kerk» — med ett högst originelt, pompöst grafmonument eller rättare sagdt ett helt grafkapell öfver de jordiska lemningarna af Euno II, hertig af Ostfriesland. Kyrkan innesluter öfven ett utmärkt skulturverk från 15:de århundradet och en intressant konsistoriesal från trettioåriga krigets dagar. Men dessutom finnes i staden en sådan rikedom på pittoreska privathus, både hvad det yttre och det inre angår, att ingen arkitekt eller målare kan ångra ett besök i Emden.