En åkarhästs memoarer
| ← På Sandhamn |
|
En hvardagshistoria → |
En åkarhästs memoirer.
Jag föddes i spiltan i adeligt stall
Hos grefven på Näs,
Jag åt med min moder på blommande vall
Det skönaste gräs.
Jag drack utur floden det klaraste vatten
Och sof under lummiga lindar om natten.
Jag mådde som Kresus, och grefven ibland
Till trappan mig bjöd.
Jag tog ur grefvinnans och fröknarnas hand
Så mången gång bröd.
Och hade jag gjort mig den ringaste skada,
Så smorde de såret med rosenpomada.
Så växte jag opp; och min bringa var bred
Och min länd var så trind,
Och blixten blef efter, då grefven mig red
Öfver stätta och grind.
Storståtlig han satt som en kung i sin sadel,
Och sjelf jag mig tyckte af gammal adel.
Och ingen var prisad som jag, då jag kom
För gigg eller schäs,
Och ingen det fanns, som ej talade om
Slädtrafvarn på Näs. . . .
Men ack! hvarför tala ”om barndomsminnen,
De rosengårdar i ädla sinnen!”
Det grefliga huset gick plötsligt omkull,
Ty grefven blef död.
Och genast blef såldt både silfver och gull
För penningenöd.
Ack! tiden förändras: man tog mig från krubban
Och slogs för en spottstyfver bort under klubban.
En länsman mig köpte, ett as, lika godt,
Han slogs som en ryss.
Men väldet blef stackot, han hade för brådt,
Då han red mig till byss;
Ty öfverbalansen med ofrälse-benen
Han tog och slog nacken till döds emot stenen.
Till Stockholm med halmtapp man sedan mig dref,
Der utan protest
Jag såldes vid Munkbron och åkarhäst blef,
Det känner jag bäst. . . .
Misshandlad och svulten — hvem skildrar min smärta:
Hos åkar-embetet finns alls intet hjerta.
Jag rycktades fordom, nu endast jag slås
Med piska och knut.
Förr stod jag i spilta, nu står jag i bås,
Der kon stått förut.
Fy fan, käre bröder! man kan just sig harma,
Vi lefva i tider, så Gud sig förbarma!
Med nosen i tunnan vid Nybron jag står
Och spisar min draf.
Men snart kommer åkarn — hi huj! hvad det går
Med lasset i traf!
Men, ack! om misshandling hvad hjelpa bevisen:
Hur kan väl ett djur blifva hördt af polisen?
Jag känner re’n döden, ty upptrött och svag
Jag orkar knappt stå.
Hvad hjelper då bråka om rätt och om lag,
Jag dör väl ändå.
Min tanke om lifvet är den, som j veten:
Barmhertighet finns ej hos mänskligheten.
