Samlade sånger och visor/1/På Sandhamn
| ← En riksdagsmans afskedssång (1860) |
|
En åkarhästs memoarer → |
På Sandhamn.
På Sandhamn man har en och ann soiré;
Då kokas för syn skull en panna med thé.
Fruntimmerna dricka mot kylan en kopp;
Då börja de svettas i hela sin kropp.
Men herrarna tycka, att the't är för lätt;
I koppen de hälla af cognac en sqvätt.
Man drager sin spader och tar sig en whist,
For att få igen hvad man tappade sist.
En röker sin pipa, en annan cigarr.
En tar sig en pris, och en knäpper gitarr.
Se’n bullas det upp både oxstek och kalf;
Knappt helan man fått, förr’n man vill ha en half.
Se’n niges och bockas till afsked i hast,
Och huset blir tomt, som det sopts med en qvast.
Men ute det blåser. — En Sandhamns-orkan
Ej blåser som folk, ty han blåser som fan.
Och bäst som man tror sig ha vägen för-ut,
Så blåser man ner emot krögarens knut.
I hörnet man får en ohyggelig by:
Fruntimmernas kjortlar de lyftas i sky.
Förargligt det är, ty det händer så snart
Att hufvudet höljs, men allt annat blir bart.
Så kommer man ändtligen hem under tak,
Rätt glad att man ej blåst i Östersjöns vak.
