En Septembernatt
|
Tryckt i Stockholms Posten. n:o 217 1823, 1823-09-19. |
En Septembernatt.
Silfwerrunden,
blyga måna!
wänder du åt jordens frid.
Skön är stunden:
fjerran blåna
sekler af en gyllne tid.
Natten breder
ut sin kalla
perlduk, lik en smyckad brud.
frid kring eder,
joredens alla
trötta söner, — frid af Gud!
Rädd är fången:
winden skaskar
tjellens strå och älskarns själ;
men så mången
engel wakar
öfwer dygd och oskuld wäl.
Wintern stundar
och naturen
sliter blommornas tapet:
Snart hon blundar
sakta buren
till en ewig sömnlöshet.
Nordens sköna
näktergalar
slå sin ömma drill ej mer:
I de gröna
fält och dalar
ej den späda blomman ler.
Löfwen falla:
dagen grånar
öfwer stormig lund och wåg.
Winterns kalla
silfwermånar
ordna sina stjernors tåg.
Flora tömmer
blomsterhornet
icke mer med skogens ätt.
Ladan gömmer
gyllne kornet,
bergadt från den rika slätt.
Under lindens
swala krona
tänkarn spejar stjernans gång;
ack! och windens
harpor tona
ljuft, som någon Selmas sång.
Stormar sätta
sig: sin winge
hwilar natten, hemsk och lång:
o! att detta
hjerta finge
också hwila någon gång.
Rastlös ilar
öfwer hafwen,
anden, lik en wiking ut:
natten hwilar;
ack! i grafwen
stanna wåra fjät till slut.
Kärlek! smärta
sångarm gerna
du är jords och himmels tolk:
dig, mitt hjerta,
sångens tärna!
dig, min kyss, du månans folk!
Lif och frälsning,
gode Fader,
Du åt tusen werldar gett:
er, min hälaning,
mriader,
som ej ens den wise sett!
O! de sändas
till min kulle
tusen känslor utan namn;
för en enda
Naso skulle
lemna sin Corinnas famn.
Hoppets stjerna
är oss nära,
och lik Sirius främst i glans;
hon skasll wärna
nordens ära
I en ring af festlig dasns.
Sammalunda
glänser strimman
af odödlighetens hopp,
och den runda
morgontimman
står ur glada drömmar opp.