Ur Lantarbetaren nr 9/1955. Utgiven även 1972 och 1988 i skriftställningen Ett femtiotal. På Wikipedia finns en artikel om Jan Myrdal.
I fälttågets andra år
när segern redan vunnits
i tjoget kommunikéer
och nederlaget säkrats
blev Heinz kommenderad
att delta i exekutionen
av fem ryska bönder.
Det skulle hjälpa moralen
ansågs det på högre ort
när varje landser,
varje menig Schmidt, Müller och Kohlman
blev delaktig i det ärorika
civilisatoriskt oundvikliga
för Krupp och der Führer nödvändiga
avfolkandet
av östområdet.
Men ställd inför denna uppgift
svek Heinz idealet och fosterlandet,
reagerade helt omilitäriskt
och försökte löpa över linjerna.
Träffad av en kärve i ryggen
dog han på en lerig åker
över vilken en grå himmel hängde tung
och på sjätte dagen började han lukta.
Nu kan man säga sig
(och det sägs också ofta
av dem som har betalt därför)
att detta bevisar att det intet tjänar till
att följa sitt samvete och sin övertygelse
ty man skall icke stå det onda emot
utan hellre bli det ondas verktyg
och vänta på bättre dagar.
(om man lyckats överleva
och då för det egna jaget nota bene
de andra har ju redan förmultnat)
Men i verkligheten
inträffade något annat.
Hos den trupp som sedan stod uppställd
att bevittna exekutionen
spred sig tänkandet
som en vårlig islossning
i de nedkylda sinnena
Man tänkte länge på Heinz
(som varit från Dresden
och hoppats gifta sig med Marianne).
När våroffensiven rullade in
mot deras frontavsnitt
hade tänkandet burit frukt
och stridsmoralen visade sig låg.
Många gav sig tillfånga
och truppens reträtt
rev upp en lucka i de tyska linjerna.
Kriget blev därigenom
kanske någon timme kortare
och många tusen människoliv sparades.
Därav kan man lära
att Heinz inte dog förgäves
även om det syntes så för de korttänkta
Ty en handling som tjänar framtiden
och människan
kan aldrig vara förgäves.
