En berömvärd värdinna i världen
|
Fast jag på vers så mycket nödgas skriva,
man dock därav ej göre strax ett slut,
att rimma skall mitt enda hantverk bliva;
än hängd’ jag ej rimsmidar-skilten ut.
Men när min hand sig till den sysslan länar,
det endast då för denna orsak sker,
att saken själv ell’ folket det förtjänar
ell’ ock att man mig tvingar eller ber.
Förr vill jag dö och se mitt hjärta blöda
än lockad, lejd ell’ självmant gå åsta’
och ge beröm åt levande och döda,
som ingenting berömvärt själve ha
Ett diktat lov, en konstig lögn att smida
bevar’ mig Gud, fast jag fick gull som gräs!
Hos mig, som skrev, det efteråt skull’ svida
och mellertid förarga den som läs.
Men när man har det allmänna omdömet,
att ens beröm ej smakar utav arg:
när dygden själv är grunden till berömmet;
när det ej är en smink och falsker färg;
när för sig själv en döder utur griften
med levnad sin frimodigt tala kan
och inte mer man finner uti skriften,
än man förut i själva verket fann;
då är det gott att skriva och berömma,
det är en lust, ja mer, det är en plikt;
man räds då ej, vad avunden lär döma,
när orden av gärningarna få vikt.
Så är det nu; ty meste delen veta,
vad mull det är, som nu på båren står,
och att man ej behöver länge leta,
förrn ämne nog man till dess lovord får.
Här ligger död en exemplarisk kvinna.
Men hur förnäm månntro hon varit har?
Jo, förnäm nog: en källarmästerinna,
som i sitt stånd förnämst i riket var.
Ja, säger man, det där var väl en ära,
men lät oss se, hur med exemplet blir!
Vad gott kan en väl uppå källarn lära,
där man ju blott en daglig drickning sir?
Rätt så, stor tack! Tack på den dödas vägnar
för gott förstånd på källarmästeri,
vem detta folk ej annat lov tillägnar
än tappa in, skriv’ opp och slå uti.
Tro fritt, det var vår gummas minsta gärning,
den sällan hon ell’ nästan aldrig gjort;
att ta fram vin samt brädspel, kort och tärning,
det gick väl allt förutan henne fort.
Dess håg var mer till den vinkällarn böjder,
som man berömd i Höga Visan ser,
där bruden blir av brudgummen förnöjder
och överskyggd med kärlekens baner.
Hon sökte först att visa sig uppriktig
emot sin Gud, enfaldig i sin tro,
i kärlek fast, i leverne försiktig
och alltid rädd och öm om själens ro;
se’n mot sin man, att älska’n och behaga’n
och med förnuft mot honom vara from,
att råda’n klokt, med stillhet att undraga’n
och sköta’n väl uppå hans ålderdom.
Hon önskt’ alltjämt att leva honom över
och då först dö, när kära gubben dött,
på det, sad’ hon, att när han mest behöver,
han med besked då måtte bliva skött.
Hon fick sin bön, Gud lät det ock så hända,
att för halvt år såg hon hans dagars slut,
och näpplig har ett annat halvt sin ända,
förrän man ser, att änkan ock sörjt ut.
Barn har hon så fött upp med tukt och ära,
att levand’s hon haft lust och heder av;
av modrens dygd de än en stämpel bära,
som henne död ock hedrar i dess grav.
Hon har så väl med sina gäster farit,
med sådan art, beskedlighet och flit,
att den som man hos Schmeerens en gång varit,
han längtad’ ock snart andra gången dit.
Det myntet, som låg än så djupt i skrinet,
lik en magnet Förgyllta Tunnan drog;
värdinnans vett var socker uppå vinet,
som i sig självt dock var uppriktigt nog.
Dock led hon ej att se de unga drängar
med överflöd och till en syndig ro
slösaktigtvis förspilla vin och pengar;
förr lät hon slå om ljusa da’n tapp-to.
Hon har det pris, att högsta ståndspersoner
med mycken nåd om hennes snällhet dömt,
då i dess hus på stora kollationer
de hennes kost ha smakat och berömt.
Berömd var hon för det och allt det andra,
som fordras till ett hushållsregiment,
och vem därpå det ringsta skulle klandra,
skull’ döma den, som han ej rätt har känt.
Med kärlek har hon städs bemött sin nästa,
gjort mångom gott men ingom något ont,
fördragit allt, tytt felen till det bästa
och mindre sin än andras svaghet skont.
Vad hjälp och tröst hon fattigom bevisat,
har jag väl hört och många andra sport,
men det skall bli på domedag beprisat
av bättre man och på en högre ort.
Säg, ho du äst, vad kan man mera finna,
vad fattas än hos denna kvinnsperson?
Vad kan man mer väl äska av en kvinna
av lika stånd och lika pund som hon?
Å, säger du, om vi man söka vela,
väl slika fler så goda finnas må!
Det ger jag med; dock lär jag näpplig fela,
om ock därhos jag gissar, de bli få.
Jag är nu mer sannfärdig än vältalig.
Beslutet blir: hon var mot sjutti år,
och må man den med rätta prisa salig,
som här så väl och länge leva får.