En bondes testamente

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Då är gott att taga vår moders händer
En bondes testamente
av Matts Magni Granström
Om hatet  →
Ur diktsamlingen Hat och kärlek utgiven 1915.



EN BONDES TESTAMENTE.

På Tanlefs ås där skogen än står mörk,
där ligger, långt från byn och långt från staden
den lilla gården Vaka mellan björk
och alm. Nu är det kväll och vår, från maden
går vinden kall, och i de späda bladen
den viskar skyggt, och under takets näver
en bonde ligger i en säng av ek.
Han är i sina bästa år, men blek
är kinden nu, hans tanke väver
på samma ängsligt sköra våd, han vävde,
då frisk och stark han satt invid sitt bord.
Hans liv var släp och slit. Om natten grävde
han tyst i sina böcker, och om dagen
han grävde i sin karga åkerjord.
Nu ligger dödens blekhet över dragen,
men blicken har den glans, som ögat får,
den stund då själen vidgar sig för bitter,
oändlig smärta eller gränslös lycka.
Med fårad panna, höljd av grånat hår,
vid spiseln farmor lutar mot sin krycka,
och invid mannens bädd hans maka sitter
på farfars slitna stol av furuträ,
och barnet sover tryggt i hennes knä.
Nu är det vår och över tak och skogar
gå skymningsstundens sista vindar svala,
och bonden lyfter sina bleka knogar
på täckets slitna tyg och börjar tala:

Mitt barn, i denna stund i moderns sköte
du leker aningslöst, men livet väntar.
Jag ville leda dig en dag till möte,
som ej så hårt och obevekligt bröte
din rygg, som det har brutit min. Jag gläntar
på alla livets dörrar, jag kan räcka.
Ett liv är stort, det tål att tänka på,
en enda gång vi här vår bana gå.
Jag granskar vägarna, jag står i valet,
jag önskar dig en där du kan släcka
din törst och hunger, jag fick aldrig nå
mitt mål, jag måste nöja mig med skalet.

Mitt barn, jag ville gärna ha dig kvar
ph denna mark, i denna mörka bur
att gå med krokig rygg liksom din far,
en bred och själlös kropp, ett djur bland djur.
Jag älskar ändå denna gamla gård,
där jag har gått mitt heta hjärta trött,
och som min far och farfar skänkt sin vård.
Mitt barn, låt mig få taga dina händer,
i dig skall släkten leva, när jag dött.
Jag valde skalet. Skall du välja skalet?
Jag vill det och jag vill det ej, jag bänder
på gallergluggens hårda kalla stål.
Ett liv är inte lek, jag står i valet,
jag vill, jag måste visa dig ett mål,
en plats i världen, där din själ kan lyfta
och sträcka ut i rymden sina vingar,
din ande liknar min. en längtan tvingar
den ut ur stoftets trånga, kvava klyfta.

Varför är ännu andens rike slutet
för allra största delen av vårt släkte?
Varför? Det tycks som om det inte räckte
för alla, detta vida fält, som blev
av tusen odlare med kärlek brutet.
I kalla marken ligger ådern bunden,
jag såg en gång, hur dolda djupet drev
den starkare och mera klar ur grunden,
ju oftare jag kom och tog ur källan.
I gångna tider stod en mur emellan
den frie odalmannens väg och trälens,
den muren stöttes ner för länge sen.
Hur är det nu? Jo. här har byggts av sten
en mur emellan kroppens väg och själens.
Hör hit, du flock av herrar, som befaller,
hör också hit, du slöa hop vid krusen!
Här bo i landet tusen sinom tusen,
som hamra händerna mot gluggens galler
till blods, som jag har gjort. Det är en röst
som ropar i naturens eget bröst,
och själar, ännu ej ur marken grävda.
Hör deras röster, kuvade och kvävda!
Naturens finaste organ vill bryta
sig fram på allfarvägens hårda yta,
liksom på slitna gatan i en stad
en brodd försöker lyfta sina blad.

Det abc vårt land i dag har räckt
åt folkets barn är som en kopparslant,
som kastas nådigt ner på vägens kant
åt grindens pojke till en strut konfekt.
Vi se så väl om blankskinnslädret skiner,
men märka knappt om själen går i paltor,
i vattenfallen bygga vi turbiner,
men själens djupa strömmar draga skvaltor.
Det talas mycket just i dessa tider
om krigsberedskap. Det är bra med stål,
men det är dött, det är ej stål, som strider.
Det talas ock om hundra andra mål
för folken, jorden, konsten, vetenskapen,
de fordra strid, och själen år vårt vapen.
Alltså, om ej för annat, tänk på gagnet,
ty krämarns lag och lära heter nytta.
Se, fiskarn glömmer ej sin korg med agnet,
och lagårdspigan tar på arm sin bytta!
Kamrater, gömda än i häktets gap,
vi skola kämpa, om än ryggen sviktar,
ty människan är jordens adelskap,
vi äro människor, och det förpliktar.

Mitt barn, jag viskar dödstrött i ditt öra,
som inte hör ett ljud, och dessa män,
jag hoppas på, ej äro födda än,
jag vet ändå, en gång de skola höra
min röst, och du skall höra, ropa den!
Den är så svag, den är ett eko bara
av livets röst i luft och berg och jord.
Behaga inte människorna svara,
skall ändå marken ropa sina ord,
som solen ropar, när hon strör sitt sken
i millioner år på öknens sten.

Föränderlig är vetenskap och tro,
men liksom tanken själv är mera värd
än dessa ord, varav den byggt sig bro,
så har ock själen för sin växt och färd
ett annat större, högre mål att nå
än dessa marker, som den trampar på.
Nu i min sista stund, då kraften dör,
blir jordens liv förklarat av ett ljus
ifrån den evighet, jag står inför.
Så som min dag var strid emellan anden
och kroppen, vilken nu skall bli till grus,
så strider livet överallt, och banden,
som hålla själen fången, tänjas, lösas
av dagerns skiftningar och skogens dikt,
där ej ett blad är helt det andra likt,
av hand, som smeker, näbb och klo, som klösas,
och dessa fruktansvärda gisselslag,
som heta hunger, krig och pest och sprida
sin fasa över landen — hör i dag
det hemska ekot av kanoner! — järnhård lag
och nyckens blinda lek, det guld vi smida,
det löjliga, som tvingar oss att skratta,
ja, allt vårt sinne möter här i tiden
och mer därtill, som ej vi kunna fatta,
är endast vapen i den stora striden.

Det är väl sant, att intet vi förmå,
och att i andens värld vi äro blinda,
liksom ett barn som ligger än i linda,
men själens längtan känna vi ändå.
Det bor ett löfte i vår längtans sång,
och svepningen skall lösas upp en gång.
Mitt barn, ditt liv skall inte bli som mitt.
En kraftig hand skall ta din späda hand
och leda dig och lossa dina band,
så att din unga blick får växa fritt.
Jag vet, hur frågor fylla barnens själ,
och själens hunger stillas ej med prat,
den fordrar ljus som kroppen fordrar mat.
Så väx, men stanna på din gård likväl,
ej en maskin att bruka jorden med,
men gå som härskare ditt arv att taga!
Låt ringens makter dina plogar draga
och bergets dvärgar hamra guld på städ,
ty sagans ande är ej blott en saga!
Mitt barn, bliv människa, jag var maskin!
Hör budet moder jorden till oss riktar:
Ni blevo människor och det förpliktar.
Jag älskar dig, din kind är vek och fin,
de späda händerna så små och svaga,
din blick har denna obeskrivligt milda
och djupa glans, jag älskat hos din mor.
Så väx, och dansa om i ungdomsyra,
men drick det ljus, som gör en mänskomyra
oändligt mäktig och oändligt stor!
De båda världar, vilka jag såg skilda,
skall du förena, ty de höra hopa
som eld och ved. Nu vill jag viska, ropa
min sista bön. O, du som allting vet
och allt förmår, tag barnet i din vård!
Gör gärna du hans levnad tung och hård,
men lyft den, fyll den med din evighet!

*  *  *