En höstdag vid hafvet (Sehlstedt 1871)
| ← På speljakten Mathilda |
|
Skymnings-sång → |
En höstdag vid hafvet.
De var attan till att storma,
Det är höstens lif och lust:
Vågor, alldeles enorma,
Välta mot min öde kust.
När man böljor ser så stora,
Kan man få en nervattack.
Ingen tid är att förlora:
Flora,
Ge dig af med pick och pack!
Ja, naturn oss ryggen vänder,
Herthas sommarfröjd är slut,
Och en snöplog utaf änder
Ställt sin kosa söderut.
Lyckligt, om de se att styra!
Solens fyrbåk släckt sitt ljus.
Mygg och bromsar fått sin hyra:
Myra,
Nu är tid bli inom hus!
Tall och granar stå och knarra,
Vresiga 1 skog och mark.
Buskar och rabatter darra,
Snopna som de fått en spark.
Björk och lönn mot jorden buga,
Nakna med en blick så blyg.
Teglet ryker från hvar stuga:
Fluga,
Sök dig nu en fönstersmyg!
Molnen regn och dimmor ösa
Skamlöst öfver höjd och plan:
Borde tockna få gå lösa?
Nej, de borde väl så fan.
Spruckna äro Æols påsar,
Nordan som en vilde far.
Haglet piskar tak och åsar:
Måsar,
Ha ni mage att bli qvar!
Lilla fågel, du som qvittrar,
Har du alla skrufvar qvar?
Hör du ej hur stormen splittrar
Stam och grenar der och hvar?
Dina toner, ack, de friska,
Frysa nu väl bort till slut!
Jag kan endast till dig hviska:
Siska,
Hvarför for du ej förut?
Är han frusen lilla vingen?
Annars res din kos på stund!
Här är väder, så att ingen
Ens vill släppa ut sin hund.
Dig, hvars sång vårt lif förljufvar,
Dig jag endast varna vill:
Fly, ty döden på dig rufvar!
Ufvar
Hör blott detta väder till.
Vingad blott — likt örn som simmar
Fritt i sin arkipelag —
Inga långa skeppartimmar
Gjorde jag, det lofvar jag.
Från mitt skär, förr'n dagen grydde
Och förrän jag blåst till hafs,
Jag min bättre känsla lydde,
Flydde
Ögonblickligt som ett naffs.
