Från Wikisource, det fria biblioteket.
1.
En kvinna gick en gång och hade
Uppå sin rygg en börda svår,
En främling for där fram han sade:
“Med mig du gärna åka får.“
2.
Väl stod hon där en stund förlägen,
Dock steg hon upp så nöjd och trygg,
Men hon, som länge trampat vägen,
Behöll sin börda på sin rygg.
3.
Då sade mannen: “lägg av bördan
I kärran, som du sitter på.
Nu kan du gärna spara mödan,
Vi komma lika fort ändå.“
4.
“Nej, ditt förslag kan jag ej gilla,
Nej“, sade hon, “det är nu bäst,
Att jag med bördan sitter stilla
Och skonar så din stackars häst.“
5.
Må du, min vän, härav nu lära,
Du som har funnit frälsaren,
Din Jesus vill din börda bära,
Låt honom då få bära den.
6.
Låt din “måste“, “men“ och “skulle“
Försvinna i din herdes famn,
Han vet din hela levnadsrulle,
För dig han bäst ock sörja kan.
