En lätting på andra tankar. Om att lägga sig i andras affärer

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Om kvinnors skötsel och underhåll En lätting på andra tankar
av Jerome K. Jerome
Om slöseriet med tid i att tänka sig för innan man handlar  →


Om att lägga sig i andras affärer[redigera]

Jag gick en frisk septembermorgon längs the Strand. Jag älskar London allra mest om hösten. Endast då kan man se glittret i stadens vita trottoarer, de obrutna tecknen på dess stolthet, i gatorna. Jag älskar de friska vyerna man om morgnarna kan uppleva i parkerna, den mjuka gryning som ligger kvar över tomma bakgator. I juni är restaurangägarna på kant med mig; jag känner att jag endast är i vägen enligt deras åsikt. I augusti placerar han mig vid det bästa fönsterbordet och häller upp mitt vin med egna, knubbiga händer. Jag kan inte längre tvivla på hans uppskattning och min barnsliga känsla av avundsjuka stillnar. Om jag känner för en åktur efter middagen, kan jag hoppa på en omnibuss, utan att dessförinnan behöva slåss om en plats vid hållplatsen, och sätta mig på bussen med gott samvete och utan blåmärken, utan att behöva känna att jag har berövat någon varm, trött kvinna en sittplats. Om jag önskar gå på teatern så stirrar ingen otrevlig, hindrande utsålt-skylt mig i ansiktet vid teaterentrén. Under sin högsäsong har London, som en ansträngd värdinna, ingen tid över för oss, sina söner och döttrar. Hennes salonger är överfyllda, hennes tjänare utarbetade, hennes middagar tillagade i brådska och hennes repliker konstlade. Under våren, för att vara uppriktig, framstår den stora damen som något vulgär — bullrig och pretentiös. Inte förrän dess hennes gäster givit sig av är hon åter sig själv, det London vi, hennes barn, älskar.

Har ni, kära läsare, någonsin upplevt London — inte London under dess vakna tid om dagen, fyllt av kringilande varelser, som en vissnande blomma, utan morgonens London, befriat från sina trasor; den tålmodiga staden, klädd i dimma? Stig upp i gryningen en söndagsmorgon om sommaren. Väck ingen annan, utan smyg tyst ner i köket och gör i ordning ert eget te med rostat bröd.

Var försiktig så ni inte snubblar över katten. Hon kommer att kelet sno sig mellan era fötter. Det är hennes sätt och hon vill bara visa sig vänlig. Slå heller inte knäna i kolboxen. Varför kolboxen har sin givna plats mellan köksdörren och gasledningen är mer än jag vet. Men så är det överallt; och om ni inte aktar er för kolboxen, är jag rädd att alla planer på en fridfull sabbatsmorgon blir omintetgjorda.

Jag är även rädd för att ni får klara er utan sked att röra om i teet med. Knivar och gafflar kommer ni att hitta i överflöd; ni kommer att lägga händerna på skoborstar i varenda låda; och av putsdukar — som om ni skulle behöva dem — finns det ett överflöd; men varje hushållerska med självaktning gömmer skedarna på olika ställen varje kväll före sängdags. Om någon annan än hon själv skulle hitta dem om morgonen, skulle det vara en ren förolämpning mot hennes yrkesstolthet. Hur som helst, en träbit, spetsig i ena änden, utgör en utmärkt ersättning.

När er frukost är avklarad, vrid ner gasen och tag er ljudlöst uppför trapporna, öppna försiktigt ytterdörren och glid ut genom den. Ni kommer då att finna er själv i ett okänt land. En främmande stad har växt fram omkring er under nattens timmar.

De vackra, långa gatorna ligger där, tysta i solljuset. Inte en levande varelse finns att se, förutom en eller annan katt som slinker iväg från sin fest i rännstenen, då ni närmar er. Från något träd hörs kanske ett tveksamt kvittrande: Men sparvarna i London är inte uppe med tuppen; det där var bara en av dem som talade i sömnen. Ljuden av osynliga polismäns långsamma fotsteg hörs komma närmare eller dö bort. Klapprandet av era egna fötter följer med er och stör er. Ni finner er själv försöka gå så tyst som möjligt, på samma sätt som man gör i en ekande katedral. Det finns en röst, allstädes närvarande, som viskar ”sch!” till er. Är denna miljonbröstade huvudstad en vakande Artemis lik, som försöker att inte väcka sina barn? ”Tyst”, du oförsiktiga vägfarande; väck dem inte. Gå tystare; de är så trötta, dessa mina myriader barn, som sover i min breda famn. De är utarbetade och har så många bekymmer; så många av dem är sjuka, så många är oroliga och så många av dem är, o ve! så elaka. Men de är alla så trötta. Sch! Nu när de sover är de till sin största fördel. Gå tystare, låt dem få sova!”

Där ebben i floden mjukt flyter ut genom nötta brovalv, tillbaka till havet, kan ni höra hur Stenstaden talar till det rastlösa vattnet: ”Varför stannar du aldrig hos mig? Varför detta ständiga kommande och gående?”

”Jag kan inte förklara varför jag inte kan stanna. Från det djupa havet kommer jag, men endast likt en fågel släppt från ett barns hand med ett snöre kring benet. När havet kallar mig, då måste jag återvända.”

”Så är det med alla dessa mina barn. De kommer till mig, jag vet inte när och varför. Jag sköter om dem ett litet tag, till dess en hand jag inte kan se drar dem åter till sig. Och andra makter tar min plats.”

Genom den stilla luften hörs ett svagt ljud. Den sovande staden rör sig i sömnen med en svag suck. En avlägsen mjölkkärra skramlar förbi och väcker upp tusentals ekon; det är förtrupperna till en armé under oket. Snart stiger från varenda gata de lugnande ropen ”mjölk — mjööölk!”.

London, liksom något slags gargantuanskt spädbarn, vaknar och gråter efter sin mjölk. Dessa mjölkbud kan liknas vid de vitklädda sköterskor som kommer hastande med morgonmålet. De första kyrkklockorna hörs ringa. ”Nu har du fått din mjölk, London lilla. Kom nu och be dina böner. En ny vecka har just börjat, London lilla. Gud vet vad som kommer att hända, så be dina böner.”

En efter en kryper de små varelserna fram ur husens gömslen och ut på gatorna. Minen av ömma omsorger har försvunnit ur stadens ansikte. Dagens larm och stoj har återkommit. Tystnaden, hennes nattliga älskare, kysser hennes läppar av sten och smiter sin kos. Och ni, ädle läsare, återvänder hem, med den tillfredsställelse som är det tidiga uppstigandets belöning.

Men det jag tänkte på, hände sig en viss vardagsmorgon, på the Strand. Jag stod utanför Gattis restaurang, där jag just ätit min frukost och lyssnade ointresserad till ett gräl mellan en indignerad kvinnlig busspassagerare, förmodligen av irländskt ursprung och en omnibusskonduktör.

”Va’ målar ni Putney på bussen för, om ni inte åker till Putney?” frågade damen.

”Vi ska åka till Putney”, sade konduktören.

”Va’ kasta’ ni av mig här för, då?”

”Ja’ kasta’ inte av er, ni steg själv av.”

”Såkla’t — sa inte herrn i hörnet åt mej att vi åkte bort från Putney hela ti’n, va?”

”Jodå, så e’ de’.”

”Va’ sa’ ni ’nte de’ te’ mej för, då?

”Hur skulle ja’ veta att ni ville åka till Putney? Ni skriker Putney å’ ja’ stoppa’ bussen å’ ni hoppa’ på ’n.”

”Å’ va’ tror ni ja’ ropa’ Putney för, då?”

”För att vi heter så, eller snarare bussen heter så. De’ här är Putney.”

”Hur kan den heta Putney, när ’en inte går till Putney, tokstolle där?”

”E’ inte ni från Irland?” genmälde konduktören. ”Naturli’tvis e’ ni de’. Men ni åker ju inte till Irland hela ti’n för den sakens skull. Vi ska åka till Putney, tids nog, men nu ska vi till Liverpool Street först. Kör nu, Jim!”

Bussen fortsatte och jag skulle just korsa gatan, när en man som muttrade högt för sig själv, höll på att kollidera med mig. Han skulle ha fortsatt gå, om jag inte, i det att jag kände igen honom, stoppat honom. Det var min gode vän B— — — —, en mycket hårt arbetande tidnings- och tidskriftsredaktör. Det tog några sekunder innan han tycktes kunna ta sig ur sin världsfrånvändhet och bli sig själv igen. ”Hallå där”, sade han så, ”vem hade trott att man skulle stöta på ’’dig’’ här?”

”Att döma av det sätt du går”, svarade jag, ”skulle man föreställa sig att the Strand var det sista stället i världen, där du för förväntade dig att träffa någon mänsklig varelse alls. Händer det att du då och då krockar med muskulösa män med kort stubin?”

”Gick jag på dig?” frågade han förvånat.

”Nja, inte riktigt”, svarade jag, ”om man ska tolka det bokstavligt. Du gick emot mig; om jag inte hade hejdat dig, antar jag att du skulle ha gått rakt på mig.”

”Det är de här fördömda julhistorierna”, förklarade han. ”De driver mig till vansinne.”

”Mycket har jag hört skyllas på julen”, svarade jag, ”men inte redan tidigt i september.”

”Å, du vet vad jag menar”, svarade han, ”vi är precis i början av vår stora julrutin. Jag arbetar dag och natt på den saken. För resten”, lade han till, ”det påminner mig om en sak. Jag sammanställer just ett julnummer, där jag skulle vilja att du medverkade: ’Borde julen...’” Jag avbröt honom.

”Min käre gosse”, sade jag, ”jag inledde min karriär som journalist vid arton års ålder och den har fortgått av och till sedan dess. Jag har skrivit om julen från en sentimental utgångspunkt; jag har analyserat den ur filosofisk synvinkel; och jag har hånat den utifrån sarkastiska förutsättningar. Jag har behandlat julen humoristiskt för skämttidningarna och sympatiskt för veckotidningarna på landsbygden. Jag har sagt allt värt att säga om julen som stoff för tidningstext — och kanske en aning därutöver. Jag har berättat den moderna tidens julhistorier — du vet vad jag menar; hjältinnan försöker förstå sig själv och, när detta inte lyckas, så rymmer hon med den man som i historiens början framstod som hjälten; hjältinnan visar sig vara genomrutten när man väl lärt känna henne; medan skurken, den enda hederlige personen i historien, avlider med ett gåtfullt uttalande på sina läppar — det han säger förefaller ha någon alldeles bestämd mening, men som man skulle beklaga om man behövde förklara det. Jag har även skrivit den gammaldags sortens julhistorier — du känner även till dem; man inleder med en gammal hederlig snöstorm; man tar en gammal hederlig riddare, som bor i en gammal hederlig riddarborg; man arbetar in en gammal hederlig mordintrig; och avslutar sedan med en gammal hederlig julmiddag. Jag har låtit gästerna samlas runt den sprakande brasan för att berätta spökhistorier på julafton, under det att vinden ylade därutanför som det alltid gör i detta slags berättelser, eftersom det är en nödvändig ingrediens. Jag har låtit sända små barn till Himmelen på julafton — det måste vara en mycket jäktig tid för Sankte Per, julaftons morgon, eftersom så många barn dör just då i julberättelserna. Det är en av favoritnätterna för dessa författare. Jag har återupplivat döda älskande par och sammanfört dem friska och sunda, precis i lagom tid för att sätta sig ner vid julbordet. Jag skäms inte över att jag har gjort allt detta. Vid tiden för gärningarnas begående tyckte jag att det jag gjorde var rätt. En gång i tiden älskade jag körsbärsvin och flickor med stort, burrigt hår. Ens preferenser förändras med åren. Jag har avhandlat julen som religiös ritual. Jag har skärskådat den som social katastrof. Om det finns något skämt i anslutning till julen som jag inte redan använt mig av, så skulle jag gärna vilja höra det. Jag har stampat ur mig skämt om julrelaterade matsmältningsproblem i sådan omfattning, att dessa numera ger mig förstoppning. Jag har hånat hur familjerna samlas och bruket att ge varandra julklappar. Jag har i skämtsamma sammanhang skrivit om familjefaderns bekymmer med alla räkningar. Jag har...”

”Har jag någonsin visat dig”, avbröt jag mig själv för att fråga, i det vi vandrade över Haymarket, ”den där lilla parodin jag skrev efter Poes [1] dikt ’The Bells”? Den börjar...” Han avbröt mig i sin tur —

Bills, bills, bills[2], reciterade han.

”Du har rätt, erkände jag. ”Jag har glömt att jag redan visat dig den.”

”Det har du inte”, svarade han.

”Men hur vet du då hur den börjar”, frågade jag.

”Det visste jag inte med säkerhet”, erkände han, ”men jag får, i genomsnitt, sextiofem sådana om året insända till mig på tidningen och de börjar alla på exakt det sättet. Jag antog att, kanske, detta även gällde din.”

”Jag förstår inte hur den annars skulle kunna börja”, anmärkte jag. Jag ansåg honom smått irriterande. ”Dessutom betyder inte en dikts inledning någonting som helst, det är dess fortsättning som spelar roll och, bortsett från det, så kommer jag inte att skriva en rad åt dig angående julen. Be mig skriva ett nytt skämtstycke om rörmokare; föreslå att jag ska komma på något originellt och inte alltför chockerande som ett barn kan tänkas säga om Himmelen; säg åt mig att tota ihop en historia om en hund, som är trovärdig för din genomsnittlige läsare och vi skall strax komma överens. Men ifråga om ämnet julen så har jag lagt av.”

Nu hade vi nått fram till Piccadilly Circus.

”Jag klandrar dig inte”, sade han, ”om du är lika trött på detta ämne som vad jag är. Så snart som julnumren är avklarade och julen är över för min del på redaktionen tills i juni nästa år, så är det dags för mig att börja fira jul där hemma. Hushållskostnaderna har redan stigit med ett pund i veckan. Jag vet vad det innebär. Min kära lilla gumma sparar och gnetar för att få ihop till en dyrbar julklapp som jag inte vill ha. Jag tror att julklapparna är det värsta med hela julen. Emma kommer att ge mig en egenhändigt målad akvarell. Det gör hon alltid. Det skulle inte vara hela världen, om hon inte krävde att jag skulle hänga upp den i herrummet. Har du någonsin sett min kusin Emmas akvareller?” frågade han mig.

”Det tror jag att jag gjort”, svarade jag.

”Det är inget att tro eller inte tro”, svarade han argsint. ”Det är inte den sortens akvareller man någonsin glömmer.”

Han vände sig nu till Piccadilly Circus i största allmänhet.

”Varför skapar mänskor sådana där saker”, krävde han att få veta. ”Till och med en amatör måste väl avkrävas visst sunt förnuft. Inser de inte vad de ställer till med? Där hänger en av hennes saker i korridoren. Jag hängde den där, eftersom det är ganska mörkt där. Hon har döpt den till ”Dagdrömmar”. Om hon kallat den ”Influensa” så hade jag kanske förstått saken. Jag frågade henne varifrån hon fått inspiration till den och hon sade att hon sett himlen på det sättet en gång i Norfolk. I Himmelens namn! Varför slöt hon inte sina ögon, eller gick hem och gömde sig bakom sängförhängena? Om jag hade sett himlen se ut så där i Norfolk, så hade jag tagit första tåget tillbaka till London. Jag antar att den stackars flickan inte kan hjälpa att hon ser sådana där saker, men varför måla av dem?”

Jag sade: ”Jag antar att måleri är en nödvändighet för vissa naturer.”

”Men varför då ge de där sakerna till mig?” bönföll han mig om svar.

Jag hade inget vettigt svar att erbjuda honom.

”Man får de mest idiotiska julklappar från folk”, fortsatte han. ”Jag sade ett år, att jag tyckte om Tennysons [3] dikter. De hade tjatat på mig angående vad jag önskade mig. Jag önskade mig ingenting faktiskt; det var det enda jag kom på som jag inte var helt säker på att jag inte ville ha. Nå, de skramlade ihop sina tillgångar, fyra av dem, och gav mig Tennyson i tolv volymer, illustrerade med färglagda fotografier. De gjorde det i de bästa avsikter, naturligtvis. Om man önskar sig en tobakspung, så kommer de med en sammetspåse stor nog att rymma omkring ett pund [4], broderad med blommor i naturlig storlek. Det enda sättet man på något vettigt vis skulle kunna använda den är genom att sätta ett snöre på den och använda den som resväska. Tro det eller ej, men jag har en rökrock i sammet, ornamenterad med förgätmigejer och fjärilar i färgat silke; jag skämtar inte. Och de frågar mig varför jag aldrig bär den. Jag ska ta med den ner till klubben en vacker dag och ruska liv i stället en aning. Det kan det behöva.”

Vi hade nu anlänt till trapporna till the Devonshire.

”Och det är lika illa med mig själv”, fortsatte han, ”när jag ska ge bort julklappar. Jag ger dem aldrig vad de verkligen vill ha. Jag kommer aldrig på något som är till nytta för någon. Om jag ger Jane en chinchillaboa, kan man vara säker på chinchilla är det mest icke moderiktiga en kvinna kan bära. ’O, så snällt av dig’, säger hon; ’det var precis det jag önskat mig. Jag skall lägga undan den, till dess chinchilla blir modernt igen.’ Jag ger flickorna klockkedjor, när inte en människa bär klockkedjor. När klockkedjor blir högsta mode, ger jag dem örhängen och de tackar mig, samt föreslår att jag skall ta med dem på bal, eftersom det är det enda tillfälle de kan få att bära de förbaskade sakerna. Jag kastar bort pengar på vita handskar med svart överstycke, endast för att finna att vita handskar med svart överstycke stämplar en kvinna med ett rykte av att komma från förorterna. Jag misstänker att varenda butiksinnehavare i London behåller sina omoderna varor, endast i avsikt att lura på mig dem i juletid. Och varför behövs det alltid ett halvdussin människor för att expediera ett par handskar, det skulle jag gärna vilja veta. Så sent som förra veckan bad Jane mig att köpa ett par handskar till den där senaste festen i the Mansion House. Jag var på gott humör och trodde att jag skulle klara av den saken i ett nafs. Jag avskyr att gå i damkonfektionsbutiker; alla stirrar på en man som kommer in där, som höll han på att tvinga sig in i damavdelningen i ett turkiskt bad. En man av det där skyltdocksaktiga slaget kom fram till mig och sade att det var en underbar morgon. Varför i djävulens namn skulle jag vilja diskutera morgonen med honom? Jag sade att jag önskade köpa ett par handskar. Jag beskrev dem ur minnet så gott jag kunde. Jag sade: ’Jag vill ha en modell med fyra knappar, men det skall inte vara knäppning; knapparna sitter på mitten och sträcker sig upp till armbågen, om ni förstår hur jag menar.’ Han bugade sig och sade att han förstod precis vad jag menade, vilket för bövelen var mer än vad jag själv gjorde. Jag sade honom, att jag ville ha tre par krämfärgade och tre par dovhjortsbruna, samt att de dovhjortsbruna skulle vara av svensk kålrot. Han rättade mig och sade att jag menade att de skulle vara i mocka [5]. Jag är säker på att han hade rätt, men avbrottet gjorde att jag kom av mig och tvingades börja om från början. Han lyssnade uppmärksamt till dess jag hade talat klart. Jag förmodar att jag stod där, vid dörren tillsammans med honom i fem minuter. Han frågade: ’Är det allt ni önskar, min herre, denna morgon?’ Jag sade att det var det.

’Tack så mycket, min herre’, svarade han. Var vänlig följ mig.’

Han tog med mig in i ett annat rum och där träffade vi en annan man vid namn Jansen, som han snabbt presenterade mig för som en gentleman ’som önskade köpa handskar’. ’Javisst, min herre’, sade Mr Jansen; ’och vilken slags handskar hade ni tänkt er?’

Jag sade att jag ville ha sex par sammanlagt, tre par mocka, dovhjortsfärgade, samt tre par krämfärgade — i getskinn.

’Menar ni getskinn, min herre, eller handskar för barn?’ [6]

Detta retade upp mig. Jag sade honom att jag inte hade för vana att tala slang. Inte ens när jag står i begrepp att köpa handskar. Han bad om ursäkt. Jag förklarade för honom om knäppningen, så långt jag nu begrep hur det skulle vara, och hur långa de skulle vara. Jag bad honom se till att knapparna var ordentligt fastsydda och att sömmarna var perfekta, samt tillade att de senaste handskarna min hustru köpt hos dem varit synnerligen undermåliga. Jane hade inpräntat i mig att jag skulle framföra den saken. Hon sade åt mig att de då skulle visa mer omsorg.

Han åhörde mitt föredrag med största tillfredsställelse. Det var som musik i hans öron.

’Och vilken storlek, min herre?’ frågade han mig.

Det har jag glömt. 'Å, storlek sex’, svarade jag, ’såvida de inte töjer sig mycket, för i sådana fall skall det vara storlek fem och tre kvart.’

’Å, och sömmarna på dem i krämfärg skall vara svarta’, lade jag till. Det var ytterligare något jag hade glömt bort.

’Tack så mycket’, sade Mr Jansen. ’Någonting annat ni önskar denna morgon?’

’Nej, tack så mycket’, svarade jag, ’inte idag.’ Jag började uppskatta denna karl.

Han tog med mig på en tämligen lång promenad och vart vi än kom, avbröt alla vad de nu sysslade med, för att stirra på mig. Jag började tröttna just som vi nådde handskavdelningen. Han förde mig fram till en ung man som höll på att sätta fast knappnålar i sig själv. Han sade ’handskar’ och försvann bakom ett draperi. Den unge mannen avbröt sitt knappnålsfastsättande i sin egen person och lutade sig fram över disken.

’Dam- eller herrhandskar?’ sade han.

Nå, jag var tämligen förbaskad vid det här laget, som du kan förstå. Det är lustigt, när man tänker på det i efterhand, men det är ett mirakel att jag inte slog honom på truten.

Jag sade: ’Är ni aldrig upptagna i den här butiken? Inträffar det någonsin att ni vill få arbetet avklarat, istället för att dra ut på det för att få det att räcka längre?’

Han föreföll inte förstå vad jag menade. Jag sade: ’Jag träffade en man vid er entré för en kvart sedan och vi samtalade om dessa handskar som jag önskar köpa och jag framlade min syn på saken. Han tog mig med till er Mr Jansen och Mr Jansen och jag diskuterade hela saken ett varv till. Nu lämnar alltså Mr Jansen över mig till er — ni som inte ens vet om jag önskar köpa herr- eller damhandskar. Innan jag föredrar hela ärendet en tredje gång, önskar jag veta om ni är rätt person att expediera mig, eller om ni endast är en åhörare, eftersom jag personligen är trött på hela saken.’

Nå, detta var nu äntligen rätt person och jag köpte handskarna av honom. Men var fanns förklaringen — vad gick det ut på? Jag befann mig i affären i hela fem och trettio minuter sammanlagt. Och därefter kom en dåre och ledde mig ut fel väg, för att visa mig deras specialkollektion av bäddsockor. Jag sade åt honom, att jag inte behövde några. Han sade att han inte ville att jag skulle köpa några — han ville bara visa dem för mig. Inte underligt att damkonfektionsbutiker numera måste innehålla både lunch- och teserveringar. Snart tillhandahåller de väl även små, möblerade lägenheter, där kvinnorna kan bosätta sig en vecka.”

Jag sade, att det var mycket besvärligt att göra inköp. Jag sade även, eftersom han erbjöd sig att bjuda och han verkade beslutsam att fortsätta konversationen, att jag ville ha en konjak med sodavatten. Vi var vid det här laget i rökrummet.

”Det borde finnas någon slags förening”, fortsatte han, ”ett slags börshus för insamlande och fördelning av julklappar. Man skulle kunna skicka dem en lista på personer från vilka man förväntade sig julklappar och en på dem man önskade ge dylika till. Antag att de till mitt konto hade gjort insättningar av julklappar för, låt oss säga, tio pund, medan de å andra sidan gjort uttag på trettio julklappsposter à femton pund. De skulle då debitera mig mellanskillnaden, fem pund, samt en blygsam kommissionsavgift. Jag skulle, med glatt sinne betala dem och hela saken skulle vara ur världen. Kanske skulle man till och med gå med vinst. Man skulle kunna innefatta födelsedags- och bröllopspresenter Ett företag skulle kunna driva hela idén mer effektivt. De skulle se till att driva in fordringar — jag menar presenter; och de skulle inte heller glömma bort att skicka presenter till ens viktigaste närstående. Det finns endast en medlem av min släkt som är kapabel att skrapa ihop en shilling till presenter; och naturligtvis är det honom jag glömmer av att skicka något till, om någon. När jag väl kommer ihåg det, så ställer jag i allmänhet till det för mig. För två år sedan gav jag honom ett bad — jag menar inte att jag tvättade honom — utan en slags sak i indiskt gummi som går att packa ner i kofferten. Jag trodde att han skulle tycka att den var praktisk att ta med på resor. Men tro mig eller ej, han tog det som en personlig förolämpning och vägrade tala med mig på en hel månad, den dumma idioten.”

”Men jag antar att barnen tycker om den”, sade jag.

”Tycker om vad då?”

”Jo, julen”, förklarade jag.

”Det tror jag inte de gör”, fnyste han; ”ingen tycker om den. Vi hetsar upp dem tre veckor i förväg, säger till dem vilken trevlig tid som ligger framför dem, övergöder dem i två eller tre dagar, tar med dem på någonting de inte önskar gå på men som vi önskar se, och kör därefter med dem i fjorton dagar, för att få dem tillbaka i normala gängor igen. Jag tvingades alltid med till Crystal Palace och Madame Tussauds när jag var liten, minns jag. Hur avskydde jag inte Crystal Palace! Min moster brukade bestyra dessa besök. De skedde alltid på en iskall dag och vi hamnade alltid på fel tåg och reste halva dagen innan vi kom fram. Vi fick aldrig någon middag. Det faller aldrig någonsin en kvinna in, att man kan vilja ha något att äta när man inte befinner sig i sitt eget hem. De tycks tro, att naturens behov försvinner i samma stund man lämnar hemmet, till dess man kommer tillbaka dit. En bulle och ett glas mjölk var hennes tankar om vad en skolpojke behövde äta till lunch. Halva tiden åtgick till att hon tappade bort oss och den andra till att ge oss stryk när hon återfunnit oss. Det enda vi verkligen tyckte var trevligt, var hennes gräl med droskkusken på vägen hem.”

Jag reste mig för att gå.

”Då kommer du inte att medverka i julnumret?” sade B— — — —. ”Det skulle vara en enkel match för någon som dig — ’Varför julen borde avskaffas.’”

”Det låter nog så lätt”, svarade jag. ”Men hur skulle det gå till att avskaffa den, menar du?” En kvinnlig redaktör för en ”avancerad” amerikansk tidskrift hade en gång startat diskussionen ”borde sex avskaffas?” och elva damer och herrar hade med stort allvar debatterat denna fråga.

”Låt den dö på grund av sin egen enfaldighet”, sade B— — — —; ”första steget är att väcka den allmänna opinionen. Övertyga llmänheten om att den borde avskaffas.”

”Och varför skall den avskaffas?” frågade jag.

”Du store Scott! Människa!” utropade han; ”vill inte du se den avskaffad?”

”Det är jag inte så säker på”, svarade jag.

”Inte säker”, replikerade han; ”du kallar dig journalist och erkänner att det finns ett ämne under himlavalvet om vilket du inte är säker!”

”Det har skett under det att jag blivit äldre”, svarade jag. ”Jag brukade aldrig tveka förr, som du vet.”

Han såg sig förstulet om för att vi var utom hörhåll och sänkte därpå sin röst till en viskning.

”Oss emellan”, sade han. ”Jag är inte heller så säker på saker och ting som jag brukade vara. Vad beror det på?”

”Kanske på att vi blivit äldre”, föreslog jag.

Han sade: ”Jag började spela golf förra året, och den första gången jag tog klubban i min hand, skickade jag iväg bollen en furlong [7]. ’Detta verkar vara ett enkelt spel’, sade jag till mannen som skulle lära mig spela. ’Ja, de flesta finner det lätt till att börja med’, sade han torrt. Han var själv en gammal golfare och jag trodde att han var avundsjuk. Jag klarade mig bra även i fortsättningen och under de följande tre veckorna var jag oerhört nöjd med mig själv. Därefter, gradvis, började jag stöta på svårigheterna. Jag inser att jag aldrig kommer att bli speciellt bra på detta spel. Har du någonsin upplevt något liknande?”

”Javisst”, svarade jag. ”Jag antar att det är förklaringen. Spelet förefaller så lätt i början.”

Jag lämnade honom ensam med sin lunch och vandrade västerut, njutande av minnet av de dagar då jag skulle ha besvarat hans fråga rörande julen, eller vilken annan fråga som helst, utan att tveka. Denna goda, ungdomens tid, när jag visste allt, när livet inte innebar några problem, eller framkallade några som helst problem i min väg!

På den tiden, i avsikt att låta världen ta del av frukterna av min visdom, och att söka finna den ljusstake varifrån mitt geni kunde synliggöras och vara min nästa till hjälp, anlände jag till en trist gatuport vid Chequers Street, St. Luke’s, bakom vilken en grupp unga män, tillsammans med ett fåtal gamla nog att veta bättre, träffades varje fredagskväll, i syfte att diskutera och rätta till sakernas tillstånd i vårt universum. ”Talande ledamöter” erlade tio-och-sex pence per år, vilket utslaget på årsbasis måste ses som en synnerligen ringa avgift per ord; och ”herrar gentlemän, vars avgifter voro obetalda sedan mer än trenne månader” blev, i enlighet med Regel nummer sju, fråntagna sin rätt att yttra sig, på gott och ont. Vi kallade oss för ”Stormfåglarna” och under denna sympatiska fågels vingars skugga, strävade jag under två säsonger för den mänskliga rasens förbättring; till dess vår skattmästare, en hederlig ung man och en outtröttlig kämpe emot all konventionalism, verkligen flyttade till Fjärran östern, lämnande efter sig en balansräkning som uppvisade att klubben var skyldig fyrtiotvå pund, femton shilling och fyra pence, samt att klubbens tillgångar för innevarande år, uppgående till något mer än trettioåtta pund, hade ”överförts”, men vart de överförts, kunde bokföringen inte utvisa. Varvid vår hyresvärd, en man helt utan all idealism, beslagtog våra möbler som pant för femton pund. Vi påpekade för honom, att detta var överpris och försökte pruta till fem.

Förhandlingarna strandade, i och med hans synnerligen ogentlemannamässiga språkbruk, och ”Stormfåglarna” skingrades, för att aldrig mer församlas över mänsklighetens upprörda havs vågor. Nuförtiden, när jag lyssnar till de ynkliga idéerna från moderna reformister, kan jag inte undgå att le, när jag minns vad vi åstadkom på Chequers Street, St. Luke’s, i en tidsålder då Mrs Grundy fortfarande arbetade med sitt litteraturvetenskapliga arbete och medan den brittiska matronan ännu var förebilden för den brittiska konsten. Jag har erhållit upplysningen, att man utomlands vill avskaffa överhuset. Men, vi i ”Stormfåglarna”, vi upphävde adelskapet och kungahuset under en och samma kväll, och vi avslutade mötet enbart i syfte att utse en kommitté för att utarbeta och färdigställa ett förslag till en republikansk författning till följande fredagsmöte. De talar om kungliga loger! Vi stängde dörren till varenda music-hall i London för arton år sedan, med röstetalet 29 röster för och 17 emot.

De höll lugna, sansade debatter, och fick mycket beröm för den sakens skull; men vi fann att det tendensiösa hos detta slags muntrationer var icke-progressiva och emot en intellektuellt framåtsträvande demokratis bästa intressen. Jag träffade förslagsställaren till en fördömande resolution i ”the Old Pav” dagen därpå, och vi fortsatte diskussionen över en flaska Bass. Han förstärkte sina argument genom att övertala mig att genomlida tre hela sånger sjungna av ”the Lion Comique”; men jag riposterade i det följande framgångsrikt, genom att leda hans uppmärksamhet till en dam i blå trikåer och linfärgat hår och hennes danskonst. Jag har glömt av hennes namn, men aldrig skall jag förgäta hennes utomordentliga charm och skönhet. Å, ja! Så charmerande och hur underbara var inte dessa ”artister” vid denna tid! Vart har de tagit vägen? Damer i blå trikåer och med linfärgat hår dansar inför mina ögon än idag, men berör mig föga, förutom att tråka ut mig. Var är dessa trippande förtrollerskor från för tjugo år tillbaka i tiden, vars åsyn en enda gång räckte för dagdrömmar en hel vecka; vars vita händer det hade varit en ren glädje att få vidröra, att få kyssa deras röda läppar hade varit en försmak till Himmelriket. Jag hörde så sent som häromdagen talas om en son till en gammal vän till mig, som i hemlighet gift sig med en flicka från första raden i baletten och, ofrivilligt utbrast jag ”stackars sate!”. Det fanns en tid när min första tanke skulle ha varit ”lyckans galosch! Är han henne verkligen värdig?” På den tiden var flickorna i baletten änglar. Hur skulle man ha kunnat se dem — från femshillingsdiket — och tvivla på den saken? De dansade för att försörja sin gamla mor, som blivit änka, eller för att kunna hålla sin yngre bror i skola. På den tiden var de fantastiska varelser, som en ung man gjorde bäst i att dyrka; men, nu för tiden...

Det är ett gammalt slitet skämt. Ungdomen betraktar världen genom rosafärgade glasögon, medan ålderdomen sneglar skumögt på densamma över sina rökskadade brillor. Min vän med linhåret, du är inte den ängel jag fantiserade om, inte heller en oförbätterlig synderska, som vissa vill utmåla dig som; utan under dina fjädrar är du blott en kvinna — en samling dårskaper och brister, sammanbundna med viss vänlighet och styrka. Du håller dig med häst och vagn som jag är säker på att du inte har råd med på dina trettio shillings per vecka. Det finns damer jag känner, i Mayfair, som betalat extravaganta summor för sina. Du målar dig och du färgar håret, så har det sagts mig: Man antyder även att du använder fyllning i dina behag. Men, döljer vi inte alla våra personer i dygder som vi icke besitter? När färgen och pudret, min syster, avlägsnas både från dig och från mig, då skall vi i sanning veta, vem av oss som har rätt att se ner på den andra.

Förlåt mig, ärade läsare, för att jag avvikit från ämnet. Det var kvinnorna som ledde mig vilse. Jag skrev om ”Stormfåglarna” och om alla de reformer de åstadkom, vilka var talrika. Vi avskaffade, minns jag, dödsstraffet och krigen; vi var utmärkta unga män i anden. Julen reformerade vi fullständigt, tillsammans med de bankfria dagarna, med tolv rösters övervikt. Jag kan inte erinra mig någon motion om att avskaffa något som helst, som någonsin avslogs i omröstningarna. Det var inte mycket som inte vi ”Stormfåglar” avskaffade. Vi anlade eld emot julen av kostnadsskäl och hånade den till döds. Vi blottlade det fåniga i julstämning; vi attackerade den osmältbara julmaten, det tröttsamma julfirandet, samt de larviga julpantominerna. Våra ledamöter var splittrade i frågan om juldagsvilan; vår sociala reformator upprörd över fylleriet kring jul; vår ekonom indignerad över insamlingarna till välgörande ändamål kring juletiden. Endast ett argument av vikt fördes fram inom vår krets, till högtidens fördel, och det var en framstående cynikers idé, att det var väl värt att genomlida julens alla svårigheter, för att kunna njuta av den glädje man i själen kände, när man efteråt kunde konstatera att nu var det hela över och skulle inte återkomma förrän om ett helt år.

Men, sedan dessa dagar, då jag var beredd att ställa denna vår gamla värld över ända i alla slags frågor, har jag sett så mycket och hört ännu mer; och jag är inte lika säker som jag en gång var, att just mina synpunkter är de enda rätta. Julen framstår för mig som en smula meningslös; men jag har tittat in genom fönstren längs de fattigas gator, och jag har sätt skumma vardagsrum utsmyckade med färgglatt papper. Från hörn till hörn längs röksvärtade innertak, föll de som klumpiga girlander från den billiga stuckaturen; de ramade in den flugsmutsade spegeln och de enkla porträtten; och jag insåg att trötta händer och ögon arbetat många timmar med att ordna dessa dåraktiga kedjor, medan de talade och sade: ”Detta kommer han att tycka om — hon kommer att trivas när jag har gjort så här fint härinne”; och under min betraktelse blev dessa girlander, på något mystiskt sätt, vackra inför mina blickar. Det smutsiga barnet och hunden irriterar mig, det erkänner jag; men jag har betraktat hur en klumpig, oartistisk person slätar ut den tavlan med arbetsfläckade händer, under det att ivriga ansikten församlas runt om för att beundra och förundras över dem i all deras enkelhet. Den hänger än i denna dag i sin billiga ram över spisen, den enda ljusa plats som lättar upp dessa fuktfläckade väggar; matta ögon stirrar och stirrar återigen på den; den ger en glimt, genom sina bjärta färger, av de sköna konsternas avlägsna rike. Barnen som går runt och sjunger julsånger irriterar mig, och jag får lust att slita upp fönstret och slänga kolbitar på dem — vilket jag en gång gjorde, från en högt belägen lägenhets fönster i Chelsea. Jag tvivlade på att de var äkta julsångare. Jag var mer lagd åt åsikten att de var unga män som letade efter en ursäkt att få föra oväsen. En av dem kunde versen och refrängen från en psalm, den andra spelade concertina, under det att den tredje av dem ackompanjerade dem steppdansandes. Rent instinktivt kände jag ingen respekt för dem; de störde mig i mitt arbete, och frestelsen blev allt starkare att göra dem illa. Det framstod för mig som om det skulle vara ett listigt trick att släcka ljuset, försiktigt öppna fönstret och därefter kasta kolstycken på dem. Det skulle vara omöjligt för dem att avgöra från vilket fönster kolet kommit, och således skulle jag kunna undvika att hamna i svårigheter. De var ju en liten grupp, och med minimal tur skulle jag träffa åtminstone en av dem.

Jag omsatte min plan i handling. Jag kunde inte se dem särskilt väl. Jag siktade snarare åt det håll deras oljud kom; och när jag kastat omkring tjugo kolstycken utan att träffa, och började tröttna, hördes ett skrik, följt av ett språkbruk som inte alls var anpassat till julhelgen, något som upplyste mig om att lyckan hade styrt min arm rätt. Musiken upphörde plötsligt och gruppen skingrades, uppenbarligen mycket glada till sinnet — något som förvånade mig.

En man, såg jag, stannade kvar. Han stod vid lyktstolpen och skakade näven mot mitt kvarter i största allmänhet.

”Vem var det som kastade den där kolbiten?” krävde han, med stentorsröst, att få veta.

Till min fasa tillhörde rösten en man i åttioåttan, en irländsk gentleman, journalist liksom jag. Jag insåg, som den olycklige hjälten i en teaterpjäs alltid förklarar, sammanhanget alltför sent. Han — från åttioåttan — som även han störts av oväsendet, hade tydligen gått ut för att tala förstånd med fridstörarna. Naturligtvis hade mina kolbitar träffat honom — han, den oskyldige, den fridfulle (fram till detta ögonblick), den dygdige. Detta är det slags rättvisa Ödet skänker oss dödliga på denna jord. Den där hjorden bestod av mellan tio och fjorton unga män, som var och en förtjänade att träffas av en kolbit; han, den oskyldige, han var den som träffades — synbarligen, så långt som det svaga ljuset från gaslyktan tillät mig att avgöra, rakt i ögat.

Eftersom kvarteret förhöll sig tyst som svar på hans krav, korsade han gatan och klev uppför trappen. På varje våning stannade han och skrek:

”Vem var det som kastade den där kolbiten? Jag söker den man som kastade kolbiten. Kom ut!”

Nu hade en hederlig man i mitt ställe inväntat att åttioåttan kom upp på min våning och, efter att ha slagit upp dörren på vid gavel, sagt med manlig stämma:

”Jag kastade den där kolbiten. Jag trodde...” Han skulle inte ha kommit längre, eftersom, vid det laget, det var min övertygelse, skulle åttioåttan ha slagit till honom i huvudet. Det skulle ha blivit ett oerhört buller i trappuppgången, till stor irritation för alla andra hyresgäster och, senare skulle stämningar och motstämningar inlämnas till domstolen. Ilska och vrede skulle ha blivit följden, bittra känslor som skulle ha hållit i sig i åratal.

Jag låtsas inte vara en ädlare människa än jag verkligen är. Jag tvivlar på att det ens skulle löna sig att försöka. Jag är inte en tillräckligt skicklig skådespelare. Jag sade till mig själv, under det att jag tog av mig mina skor i arbetsrummet, som en förberedelse att dra mig tillbaka in i sovrummet: ”Nummer åttioåtta är uppenbarligen inte i rätt sinnestillstånd för att lyssna på min sida av saken. Det är bäst att han får skrika sig trött; därefter kommer han att återvända till sin egen lägenhet, badda ögat och ta sig en stärkande lur. Imorgon bitti, när vi troligen möts som vanligt, på vår väg till Fleet Street, skall jag nämna denna incident i förbigående och trösta honom. Jag skall för honom framlägga sanningen — att med största sannolikhet någon av våra grannar, som även han irriterats av oljudet, kastat kol på sångarna, och av en beklaglig slump träffat honom. Med visst taktsinne kanske jag till och med kan få honom att inse humorn i det hela. Senare, i mars eller april, om jag väljer tillfället med omsorg, kan jag, kanske, erkänna att jag var den där grannen, och över en konjak och soda i all vänskaplighet, kan vi skratta åt hela affären.”

Faktum är, att det var precis vad som skedde. Sade således nummer åttioåtta — han var en storväxt man, en hjärtegodare människa har aldrig levt, men han var impulsivt lagd — ”förbaskat lyckosamt för dig, gamle vän, att du inte berättade det för mig vid det tillfället”.

”Jag ansåg”, svarade jag, ”instinktivt att det fanns anledning att vänta.”

Det finns således ögonblick då det är lämpligt att styra sin stora passion för uppriktighet; och som jag sade, uppväcker julsångare ingen annan känsla i mitt bröst än irritation. Men jag har sett hur Hark, the Herald Angels Sing, framväst ur dimfyllda strupar och ackompanjerat, hopplöst falskt, på kornett och flöjt, frambringat glädjens uttryck i arbetstyngda anleten. För henne var det ett hoppets och kärlekens budskap, vilket satte sötmans krydda på hennes hårda liv. Blotta tanken på att se familjen församlad, något så vanligt i juletid, gör oss till bättre människor; men jag kommer att tänka på en händelse, som berättades mig av en viss herre, en god vän. En jul hamnade min vän, under ett besök på landsbygden, ansikte mot ansikte med en kvinna, som han i staden ofta stött på i de mest skilda sammanhang. Dörren till den lilla stugan stod öppen; hon och en äldre kvinna stod och strök vid ett bord och under det att hennes vita händer vandrade fram och tillbaka, slätande ut den skrynkliga tvätten, skrattade hon och talade om rent husliga ämnen. Min väns skugga föll över hennes arbete och hon såg upp, deras ögon möttes; men hennes ansikte sade helt enkelt ”jag känner dig inte här och här känner inte du mig. Här är jag en älskad och respekterad kvinna”. Min vän steg in och talade med den äldre kvinnan, hustrun till en av hans värds hyresgäster och hon vände sig mot och presenterade den yngre kvinnan: ”Min dotter, herrn. Vi träffar henne inte så ofta. Hon har en plats i London och kan inte fara hem så ofta. Men hon tillbringar alltid några dagar tillsammans med oss vid julen.”

”Det är den tid på året då familjerna samlas”, svarade min vän, med blott en aning självförakt i rösten.

”Javisst, herrn”, sade kvinnan, utan att lägga märke till något särskilt. ”Hon har aldrig missat en enda jul tillsammans med oss, eller hur , Bess?”

”Nej, mor”, svarade flickan enkelt och sänkte åter sitt huvud över sitt arbete.

Så under dessa korta dagar varje år, lämnade den här kvinnan sina pälsverk och juveler, sina vackra kläder och överdådiga måltider, bakom sig och bodde i en liten stuga som var ren och hälsosam. Det var det ankare som höll henne kvar vid livet; och man kan föreställa sig, kanske, att i slutänden var det starkt nog för att hindra henne att driva ut i malströmmen. Liksom alla argument till förmån för julen och julens seder, erkänner jag att detta är ett rent sentimentalt skäl, men jag har levt länge nog för att betvivla att inte känslorna äger sin berättigade plats i våra liv.

Fotnoter[redigera]

  1. Edgar Allan Poe, brittisk författare och poet, 1809-49.
  2. Bills = räkningar. Poes dikt börjar Bells, bells, bells
  3. Lord Alfred Tennyson, brittisk poet, 1809-92.
  4. 454 gram.
  5. Oöversättlig ordlek. Swede = svensk; kålrot. Suede = mockaskinn.
  6. Ytterligare en oöversättbar ordlek. Kid = skinnet, pälsen eller köttet av get. Betyder även barn.
  7. 1 Furlong = 20 yards, eller 201,17 meter.
En lätting på andra tankar av Jerome K. Jerome

Om konsten att kunna bestämma sig | Om nackdelarna med att inte få det man vill ha | Om de oerhörda meriterna knutna till allt det vi avser att utföra | Om beredandet och användandet av kärleksdrycker | Om slaveriets förtjusande och nyttiga sidor | Om kvinnors skötsel och underhåll | Om att lägga sig i andras affärer | Om slöseriet med tid i att tänka sig för innan man handlar | Om vår förmåga till ädelmod | Om människans moderliga sidor | Om det icke tillrådliga i att följa "goda" råd | Om att spela marscher vid marionettbegravningar