En lätting på andra tankar. Om kvinnors skötsel och underhåll

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om slaveriets förtjusande och nyttiga sidor
En lätting på andra tankar
av Jerome K. Jerome
Om att lägga sig i andras affärer  →


Om kvinnors skötsel och underhåll[redigera]

Jag talade med en kvinna en gång om ämnet smekmånader. Jag sade:

”Skulle ni rekommendera en lång smekmånad, eller en som sträckte sig mellan lördag och måndag eller så?” Hon tystnade en stund. Jag antog att hon snarare blickade tillbaka än framåt, i sitt sökande efter ett svar.

”Jag skulle rekommendera en lång smekmånad”, svarade hon slutligen; ”en traditionell månad.”

”Varför?” envisades jag, ”jag trodde att tidens lösen var att göra dessa slags ting allt kortare.”

”Det är tidens lösen”; svarade hon, ”att försöka undfly mycket som det hade varit klokare att se i vitögat. För egen del tror jag, på gott och ont, att ju snarare det står klart — ju förr både mannen och kvinnan kommer till insikt — desto bättre.”

”Ju förr vad står klart?”, frågade jag.

Om hon har någon brist, denna kvinna, något som jag inte är övertygad om att hon har, är det en viss läggning för gåtfulla uttalanden.

Hon gick bort till fönstret och stod där, betraktande utsikten.

”Var det inte sed”, sade hon, fortfarande med blicken ut på den våta, gnistrande gatan, ”bland ett av antikens folk, jag har glömt vilket, att beordra att när en man och en kvinna som älskade varandra, eller som trodde att de älskade varandra, hade förenats, skulle de på bröllopsnatten föras till templet? Och i mörkrets dunkel i templet, genom många vindlande passager, ledde dem prästen tills de kom till den stora kammare, där deras guds röst bodde. Där lämnade prästen dem och slog igen den massiva porten bakom sig och där, ensamma i tystnaden utförde de sitt offer; och i natten talade rösten till dem, och visade dem deras framtida liv — huruvida de hade gjort ett riktigt val; om deras kärlek skulle överleva eller dö. Och på morgonen återvände prästen och ledde dem tillbaka ut i dagsljuset; och de tilläts åter vistas bland sina medmänniskor. Men ingen hade tillstånd att fråga ut dem och de fick ingenting heller berätta. Nå, våra 1800-talssmekmånader till Brighton, Schweiz eller Ramsgate, alltefter smak eller nödtvång, framstår alltid för mig helt enkelt som en annan form av den där natten tillbringad ensamma i templet, inför den där nu bortglömda gudens altare. Våra unga män och kvinnor gifter sig och vi kysser dem och gratulerar; och, stående på kyrkans tröskel kastar vi ris och gamla tofflor och ropar välgångsönskningar efter dem; och han vinkar med sin behandskade hand emot oss och hon viftar med sin lilla näsduk ut genom vagnsfönstret; och vi betraktar deras leende ansikten och hör deras skratt tills närmaste gathörn för dem ur vår åsyn. Då fortsätter vi med vad vi höll på med och det går en kortare tid; och en dag möter vi dem igen, och deras ansikten har åldrats och de ser allvarligare ut; och jag undrar alltid vad Rösten har berättat för dem, under den tid då vi inte träffat dem. Men naturligtvis går det inte för sig att fråga dem. Inte heller skulle de svara sanningsenligt om vi gjorde det.”

Min väninna skrattade till, lämnade fönstret och slog sig ner bredvid teservisen och eftersom andra besökare kom in, bytte vi samtalsämne och talade om konst, teaterpjäser och människor i bekantskapskretsen.

Men jag kände att det skulle vara oklokt att följa hennes råd, hur mycket jag alltid än värderat hennes åsikter.

Kvinnor tar livet alltför allvarligt. Det är en allvarlig affär för de flesta av oss, det skall gudarna veta. Det är därför det är bäst att inte ta det mera allvarligt än nödvändigt.

Lille Jack och lilla Jill snubbla’ över katten,
slog näsan i rabatten och slog ut hinken med vatten.

Vi andra blir då mycket filosofiska. [1]

”Seså, inte gråta!” säger vi till dem, ”det är bara småbarn som gråter. Små pojkar och små flickor måste lära sig att inte gråta. Upp och hoppa, fyll era små hinkar på nytt och gör ett nytt försök.”

Lille Jack och lilla Jill torkar sig med sina smutsiga knogar i ögonen, betraktar sorgset sina blodiga små knän och lullar tillbaka med spannen. Vi skrattar åt dem, men på ett godhjärtat sätt.

”Stackars små krakar”, säger vi; ”vilket ståhej. Man kunde ju tro att de halvt slagit ihjäl sig. Och allt för att de snubblade över katten. Vilket liv småbarn kan ställa till med!” Med stor stoiskhet bär vi lille Jacks och lilla Jills fall.

Men när vi — de vuxna Jack (med grånande mustasch) och Jill (med de första kråkvinklarna kring ögonen) — när vi snubblar över kattkraken, och när vi spiller ut innehållet i våra spänner. Herre min Skapare! Vilken tragedi som just har inträffat. Släck stjärnorna, vänd bort solen, upphäv alla naturlagarna. Herr Jack och fru Jill, som snubblar över katten — att de inte såg sig för — att de råkat illa ut måste bero på Den Ondes spel, helt säkert. Herr Jack och fru Jill har slagit sig i sina dumma små huvuden. Herr Jack och fru Jills små hjärtan smärtar och ser förbluffat på hur världen fortsätter i sin bana trots deras stora olycka.

Tag inte denna sak så allvarligt, Jack och Jill. Ni har spillt ut er lycka, ni får gå tillbaka och fylla på hinken på nytt. Och var mer försiktiga nästa gång. Såg ni er inte för? Det slår jag vad om att ni inte gjorde.

Ett skratt och en suck, en kyss och farväl — det är vårt liv. Är det värt så mycket ängslan? På det hela taget är det ett lyckligt liv. Mod, kamrat! En kampanj kan inte bestå enbart av trummor och trumpeter och stigbyglars klirr. Marscherandet och striden är även de delar av densamma. Den är även trevliga bivacker vid vinrankorna, glada kvällar kring lägereldarna. Vita händer som vinkar oss välkomna; ljusa ögon som tåras när vi går. Men skall vi fly från slagfältets larm? Vad anledning har du att klaga? Framåt: åt vissa medaljer, åt andra fältskärens kniv; men för oss alla, förr eller senare, sex fot under Moder Jord. Vad är du rädd för? Mod, kamrat.

Det är skillnad mellan att vandra genom livet med alligatorns leende förnöjsamhet och att darra sig igenom det med lamadjurets aggressiva sensibilitet, beslutsam att dö inför varje vägskäl. För att kunna bära det som en man måste vi även leva som en man. Min filosofiske vän, försök inte trösta din broder som står vid sitt barns kista med entusiastiska utrop om att det inget spelar roll om hundra år, eftersom, för det första, iakttagelsen inte är sann: Denne man är förändrad, nu och för alltid — möjligen till det bättre, men räkna inte med den saken. En soldat med en kula i halsen blir aldrig riktigt den samme som han en gång var. Men han kan skratta och han kan tala, dricka sitt vin och rida sin häst. Då och då, framåt kvällningen, när väderleken är besvärlig, kommer hans gamla krämpa över honom. Du kommer då att finna honom på en soffa i ett mörkt hörn.

”Hallå gamle gosse, vad står på?”

”Å, bara en känning av den gamla skottskadan, vet du. Jag känner mig bättre alldeles strax.”

Stäng tyst dörren till det mörka rummet. Jag skulle inte stanna till för att säga ett ord till tröst, om jag var du. Männen kommer strax för att skruva locket på kistan. Jag tror att han helst vill vara ifred med sitt till dess. Lämna honom ifred. Han kommer tillbaka till klubben senare på säsongen. Ett tag kanske vi får lov att ge honom ytterligare tio poäng eller så, men han är snart tillbaka i sin gamla form. Då och då, då han möter de andra gossarnas söner skrikande på slagplattan; när Brown rusar längs uppfarten, med tidningen i hand, för att berätta att den unge lymmeln Jim vunnit sitt kors; när han gratulerar Jones äldste son för att denne skött sig bra, kommer kanske det gamla såret att göra sig påmint igen. Men smärtan kommer att gå över. Han kommer att skratta åt våra historier och berätta sina egna; äta sin middag, spela sin cricket. Det är ju enbart ett sår.

Tommy kan aldrig bli vår. Jenny älskar oss inte. Vi har inte råd med rödvin, så vi får nöja oss med öl. Nåja, vad skall vi annars ta oss till? Javisst, låt oss svära över vårt öde, för all del — det är alltid bra att ha något att skylla på. Låt oss gråta och vrida våra händer — men hur länge? Snart ringer klockan till middag och Smiths kommer hit. Vi kommer att tvingas tala med dem om operor och om konstgallerier. Skynda, var är eau-de-colognen? Var är locktången? Eller är det bättre att vi begår självmord? Är det värt besväret? Bara ett fåtal år till — kanske redan imorgon, med hjälp av en bit apelsinskal eller en trasig skorstenspipa — och ödet besparar oss alla besvär.

Eller skall vi, som tjuriga små barn, gå omkring och sura dag ut och dag in? Vi liknar små Jackar och Jillar med brustna hjärtan. Vi kan aldrig mer le igen; vi kommer att tyna bort och dö, för att begravas om våren. Världen är en så sorgsen plats och livet är så grymt och Himmelen så kall. Å, kära hjärtans! Å, kära hjärtans! Vi har gjort oss illa.

Vi snyftar och snörvlar vid minsta motgång. På den gamla goda tiden mötte starka karlar verkliga faror och sanna bekymmer varenda timme; de hade inte tid att gråta. Döden och katastrofer lurade alltid utanför deras dörr. Män var modiga på den tiden. Nu, i varje hemtrevlig, skyddad villa anstränger vi oss för att göra sår av minsta skråma. Varje huvudvärk blir till skärseld, varje hjärtesorg en tragedi. Det behövdes en mördad fader, en drunknad käresta, en förnedrad moder, ett spöke och en slaktad premiärminister för att hos Hamlet framkalla de känslor, som en modern, medioker poet genomlider på grund av att en flicka i baletten rynkar på pannan, eller över en tillfällig nedgång på aktiebörsen. Liksom Mrs. Gummidge upplever vi allt sådant starkare. Ju lättare och bekvämare livet blir, med desto mer allvar kommer vi att bemöta det. Sjömännen i Odyssén stod ut med åska och solsken på samma stoiska sätt. Vi, nutida sjömän är betydligt känsligare. Solskenet bränner oss, regnet gör oss förkylda. Vi möter dem bägge med högljudd självömkan.

Under dessa tankar sökte jag upp en annan vän — en man vars storslagna sunda förnuft ofta har varit mig till hjälp, och även honom frågade jag om ämnet smekmånader.

”Min käre gosse”, svarade han; ”lyd mitt råd, om du någonsin gifter dig, se till att smekmånaden endast varar en vecka och låt det bli en intensiv vecka dessutom, för den delen. Gör en rundtursresa med Thomas Cook. Gift er på lördag förmiddag, skippa lunchen och alla dåraktigheter av det slaget och tag tåget klockan 11.10 från Charing Cross till Paris. Tag med henne upp i Eiffeltornet under söndagen. Lunch på Fontainbleau. Ät middag på Maison Doree och tag med henne till Moulin Rouge på kvällen. Tag nattåget till Lucerne. Ägna måndag och tisdag åt Schweiz och så är ni framme i Rom på torsdag morgon, efter att ha avverkat de italienska sjöarna på vägen. På fredag fortsätter ni till Marseilles, och därifrån till Monte Carlo. Låt henne spela på casinot. Ge er av tidigt på lördagsmorgonen mot Spanien, rid över Pyrenéerna på mulor och vila ut i Bordeaux på söndagen. Åter till Paris på måndagen (måndagar är alltid en bra dag att gå på Operan) och på tisdag kväll är ni tillbaka hemma och glada över att saken är överstökad. Ge henne inte tid att kritisera dig innan hon hunnit vänja sig vid dig. Ingen man klarar oskyddad exponering inför en ung flickas ögon. Smekmånaden kan liknas vid ett äktenskapligt mikroskop. Skaka om det. Förvirra bilden genom att göra den mångtydig. Försök dölja den genom att distrahera henne. Sitt inte still så hon kan utvärdera dig. Dessutom, minns alltid att en man alltid framstår i bäst dager när han är aktiv och att aktivitet alltid tar fram det sämsta hos en kvinna. Håll henne sysselsatt, min käre gosse, håll henne sysselsatt; strunt samma vem hon är. Se till att hon har mängder med bagage att ta hand om; se till att ni har tågtider att passa. Låt henne se hur den genomsnittlige äkta maken bekvämt sträcker ut sig på järnvägsbolagets dynor, under det att hans maka måste sitta stelt uppsträckt i hörnet till vänster. Låt henne höra hur andra äkta män svär. Låt henne känna andra äkta mäns tobaksångor. Håll igång henne och vänj henne vid åsynen av mänskligheten. Då kommer hon att förvånas och chockas i mindre grad, allteftersom hon lär känna dig. En av de bästa män jag någonsin känt förstörde sitt äktenskap bortom all räddning genom en lång och stillsam smekmånad. De åkte iväg på en månad till ett ensligt beläget torp i någon gudsförgäten håla, där aldrig en enda själ störde dem, och där ingenting hände, förutom att tiden gick. Där, under trettio dagar, var hon på honom. När han gäspade — och jag antar att det blev ganska ofta under den där månaden — inspekterade hon storleken på hans mun, och när han lade upp hälarna på spiselhällen, iakttog hon formen på hans fötter. Vid måltiderna, när hon själv inte var hungrig, eftersom hon inget hade att ta sig för som gjorde henne hungrig, sysselsatte hon sig med att övervaka honom när han åt; och på nätterna, när hon av samma skäl inte var sömnig, låg hon vaken och lyssnade på hans snarkningar. Efter de första dagarna tröttnade han på att prata strunt och hon på att lyssna på hans nonsens (det lät som struntprat, nu när de kunde tala högt; då, när det måste framviskas, ansåg de att det var poesi); och eftersom de ännu inte hunnit odla några gemensamma intressen, satt de nu bara och stirrade rakt framför sig under tystnad. En dag blev han irriterad på någon struntsak och svor till. På en järnvägsperrong full med människor, eller i en fullsatt hotellobby, skulle hon bara ha sagt ”ojdå!” och de skulle bägge ha skrattat åt saken. Men i den ekande tystnaden kom de fåniga orden att stiga i alltmer vidgande cirklar mot himlen, och den natten grät hon sig till sömns. Håll henne igång, min käre gosse, håll dem igång. Vi tycker alla allt bättre om varandra, ju mindre tid vi lägger ner på att fundera på saken, och smekmånaden är en utomordentligt kritisk period. Håll henne igång, min käre gosse, håll henne igång.”

Min egen sämsta smekmånadsupplevelse ägde rum i södra England, år adertonhundra... Nå ja, vem bryr sig om det exakta datumet, låt oss säga för ett antal år sedan. Jag var en blyg ung man vid den tiden. Många klagar på min försynthet än i denna dag, men på den tiden förväntade sig flickorna alltför mycket av männen. Vi har alla våra tillkortakommanden. Inte ens då var jag dock så blyg som hon var. Vi skulle resa från Lyndhurst i the New Forest till Ventnor, ett obekvämt stycke väg genom terränglådan, på den tiden.

”Det är så skönt att veta, att ni reser tillsammans”, sade hennes faster till mig på tisdagen; ”Minnie blir alltid lika nervös över att resa ensam. Men när du ser efter henne, behöver jag inte oroa mig.”

Jag sade till henne, att det var ett sant nöje för min del, och vid det tillfället trodde jag verkligen på vad jag sade. På onsdagen gick jag ner till skjutsstationen och bokade två platser till Lymington, varifrån vi skulle ta ångbåten. Jag anade inte några som helst svårigheter.

Biljettexpeditiören var en äldre man. Han sade:

”Jag har en plats i en kupé och en annan längre bak.”

Jag svarade:

”Å, kan vi inte få två platser tillsammans?”

Han hade ett vänligt utseende. Han blinkade åt mig. Jag undrade hela vägen hem varför han blinkat. Han sade:

”Jag skall ordna den saken, på något sätt.”

Jag sade:

”Det är mycket vänligt av er.”

Han lade sin hand på min axel. Det föreföll mig en smula väl familjärt, dock utan onda avsikter. Han sade:

”Det är något vi alla måste gå igenom.”

Jag trodde att han menade ett besök på the Isle of Wight. Jag sade:

”Och det är den bästa tiden på året har man sagt mig.” Det var försommar.

Han sade: ”Det är inget fel på det under sommaren, och det är nog så trevligt om vintern med — så länge det nu varar. Gör det bästa av saken, unge herrn”; och så klappade han mig i ryggen och skrattade.

Om samtalet fortsatt ytterligare en minut till, så skulle jag ha blivit irriterad. Men jag betalade våra biljetter och gick därifrån.

Klockan halv nio nästa morgon begav Minnie och jag oss iväg till järnvägsstationen. Jag kallar henne Minnie, inte i avsikt att vara oförskämd, utan eftersom jag glömt vad hon hette i efternamn. Det måste vara tio år sedan jag senast träffade henne. Hon var en mycket vacker flicka, med det slags bruna ögon, som alltid beslöjas innan de ler. Hennes faster följde inte med oss till stationen som varit meningen, till följd av huvudvärk. Men hon hade dock vänligheten att säga, att hon hyste fullt förtroende för mig.

Den gamle biljettexpeditören fick syn på oss redan på en kvarts miles [2] håll, och föreställde oss för konduktören, som just vidarebefordrade upplysningen om vår ankomst till de andra församlade passagerarna. Alla konversationer upphörde och de inväntade vår ankomst. Lokföraren grep signallinan och ångvisslan gav till ett pip — man kan knappast kalla det ett tjut; ett svårbeskrivligt ljud var det. Det låg gott om känsla bakom det, men det som saknades var nog ångkraft. Jag antar att lokförarens avsikt var att hälsa oss välkomna, men det liknade mer en matt förolämpning. Vi lärde oss dock med tiden, att det var sådär ångvisslan verkligen lät.

På något underligt sätt föreföll denna lilla skara vara hela vårt resesällskap. Biljettexpeditören trängde sig fram och hjälpte Minnie ner från vagnen. Jag fruktade, för ett ögonblick, att han skulle kyssa henne. Konduktören log när jag hälsade honom god morgon. Passagerarna log, lokföraren log. Två kammarjungfrur och en kypare kom ut från hotellet och även de log. Jag tog Minnie avsides och viskade till henne:

”Det är något underligt med oss. Alla dessa människor som ler.”

Hon inspekterade mig och jag henne, men ingen av oss kunde upptäcka något lustigt i våra apparitioner. Biljettexpeditören sade:

”Allt är som det ska. Jag har skaffat er ungdomar två platser i första vagnen. Men ni kommer att sitta fem personer på samma soffa. Jag hoppas ni inte har något emot att sitta en smula trångt?”

Biljettexpeditören blinkade åt konduktören, konduktören blinkade åt passagerarna och passagerarna blinkade åt varandra — de av dem som kunde konsten — och alla skrattade. De två kammarjungfrurna blev hysteriska och var tvungna att stödja sig på varandra. Med undantag för Minnie och mig själv, föreföll det som det gladaste resesällskap som någonsin samlats på Lyndhurst.

Vi hade intagit våra platser och jag var fortfarande i färd med att försöka förstå mig på skämtet, när en fyllig dam inträdde på scenen och krävde att få veta var hon skulle sitta.

Biljettexpeditören förklarade, att hon skulle sitta i mitten på soffan.

”Vi är tvungna att sätta fem av er på den soffan”, tillade han.

Den fylliga damen betraktade soffan.

”Det får inte rum fem personer där”, sade hon.

Fem av henne skulle absolut inte få plats där. Fyra personer av normalt omfång skulle, tillsammans med henne, finna utrymmet trångt.

”Nåja”, sade biljettexpeditören, ”ni kan sitta längre bak i vagnen.”

”Kommer aldrig på fråga”, sade den fylliga damen. ”Jag bokade min biljett i måndags, och ni sade mig då att alla platser var lediga i första vagnen.”

”Jag sätter mig gärna längre bak”, sade jag. ”Det gör mig ingenting.”

”Ni stannar där ni är, unge man”, sade expeditören bestämt, ”och var inte en idiot. Jag tar hand om henne.”

Jag hyste invändningar mot hans ordval, men hans tonfall var vänligheten själv.

”Å, låt mig sitta i andra vagnen”, sade Minnie och reste sig. ”Jag är säker på att jag kommer att trivas där.”

Som svar lade konduktören båda sina händer på hennes axlar. Han var en storvuxen man och hon satte sig ner igen.

”Nå, frun”, sade expeditören till den frodiga damen, ”skall ni sitta där mitt på soffan, eller går ni till den andra vagnen?”

”Men varför inte låta en av dem sitta där bak?” envisades den trinda damen och pekade med sitt parasoll mot Minnie och mig; ”de sade att de inte hade något emot det? Låt dem få som de vill.”

Konduktören reste sig och sade:

”Sätt henne därbak, eller låt henne stiga av”, anvisade han. ”Make och maka har aldrig skiljts åt på detta tåg under de femton år jag arbetat här, och det skall inte ske nu heller.”

Ett allmänt jubel hälsade hans lilla tal. Den fylliga damen, som nu ansågs som en potentiell krossare av unga människors kärleksdrömmar, avfördes till den bakre vagnen, loket signalerade och vi rullade iväg.

Detta var förklaringen. Vi var i ett smekmånadsdistrikt och det var under juni månad — årets populäraste månad för ingående av äktenskap. Två av tre par som man ser vandrande i New Forest i juni är smekmånadspar; det tredje är ett blivande smekmånadspar. Ifall de alls reser någonstans så är det till Isle of Wight. Vi hade båda nya kläder på oss. Våra väskor råkade vara nyinköpta, och av någon slags olycklig slump var till och med våra paraplyer nya. Vår sammanlagda ålder var trettiosju år. Det hade varit märkligt om vi inte hade blivit tagna för att vara ett nygift ungt par.

Sällan har jag varit med om en mer misslyckad dag. Minnie ansåg, sade mig hennes faster senare, att denna resa varit det mest eländiga upplevelsen i hela hennes liv, men å andra sidan var hennes upplevelser vid denna tidpunkt synnerligen begränsade. Hon var förlovad och hängivet fäst vid en ung präst; jag var vansinnigt förälskad i en något mullig flicka vid namn Cecilia, som bodde tillsammans med sin moder i Hampstead. Jag minns så bestämt min promenad en gång i veckan nerför backen från Church Row till Swiss Cottage-stationen. När man promenerar nerför en brant backe, kommer hela ens kroppsvikt att hamna på tårna, och om ens skor då är två nummer för små och man haft dem på sig hela eftermiddagen, då minns man den känslan. Men alla mina hågkomster av Cecilia är smärtsamma, så det är onödigt att vi dröjer oss kvar vid dem.

Vårt sällskap på tåget var en gladlynt samling människor och vissa av de skämt de avlevererade var fräcka — harmlösa i sig själva, om Minnie och jag verkligen varit det nygifta par som vi antogs vara, men till och med i sådant fall onödiga. Jag kan endast hoppas att Minnie inte förstod dem. Hon såg i alla fall ut som om så var fallet.

Jag har glömt var tåget stannade för lunch, men jag kommer ihåg att vi serverades lamm med mintsås, och att denna omständighet framkallade den största glädje hos sällskapet, med undantag för den fylliga damen, som fortfarande var upprörd, samt Minnie och mig själv. Angående mitt uppförande som brudgum föreföll den allmänna meningen skilja sig åt. ”Han är en smula för reserverad gentemot henne”, hörde jag en dam säga till sin man; ”jag skulle föredra om han var lite trevligare mot henne”. En ung servitris, å andra sidan, är jag glad att kunna säga, visade mer förståelse för mitt naturliga, reserverade sätt. ”Jag respekterar honom för den saken skull”, sade hon till barflickan, när vi passerade genom salen; ”jag skulle skämmas så om alla såg på”. Ingen bekymrade sig med att sänka sina röster för att vi inte skulle höra vad de sade. Vi hade lika gärna kunnat vara ett par prisbelönta turturduvor på en utställning, så som de öppet diskuterade oss. Men majoriteten av dem betraktade helt klart oss som ett dystert ungt par, som kommit på kant med varandra.

Jag har ofta sedan den dagen undrat, hur ett riktigt nygift par skulle ha bemött denna situation. Möjligen hade vi kunnat gå med på en kortare uppvisning av äktenskapslycka ”på begäran” och därpå lämnats ifred under resten av resan.

Vårt rykte hade föregått oss ombord på ångbåten. Minnie bönade och bad mig att offentliggöra att vi inte var gifta. Hur jag skulle bete mig, bortsett från att begära att kaptenen samlade alla ombord på däck och höll ett kortare tal, kunde jag inte räkna ut. Minne sade att hon inte stod ut längre och drog sig tillbaka till damhytten. Hon grät när hon lämnade mig. Hennes gråt attribuerades av besättningen och passagerarna till min känslokyla. En dåre satte sig mittemot mig, med benen vitt isär och skakade på huvudet åt mig.

”Gå ner och trösta henne”, inledde han. ”Lyd en gammal mans råd. Lägg armen om henne”. (Han var en av dessa sentimentala idioter man träffar ibland.) ”Säg henne att ni älskar henne.”

Jag sade åt honom att gå och hänga sig, med sådan kraft att han sånär föll överbord. Han räddades av en hönsbur: Det var inte min lyckodag, detta.

I Ryde lyckades det, genom en övermänsklig ansträngning konduktören, att få en hel vagn för oss båda. Jag gav honom en shilling, eftersom jag inte visste vad jag skulle göra. Jag skulle snarare ha givit honom en halv soverign om han hade placerat oss i en vagn med åtta andra passagerare. Vid varje station kom människor fram till kupéfönstret och tittade in på oss.

Jag överlämnade Minnie till hennes far på perrongen vid Ventnorstationen; och jag tog första möjliga tåg tillbaka till London följande morgon. Jag ansåg att jag inte ville träffa henne mer på ett tag; och jag var övertygad om att hon klarade sig bra utan att träffa mig. Vårt nästa sammanträffande ägde rum veckan innan hennes bröllop.

”Vart skall ni åka på bröllopsresa?” frågade jag henne; ”till New Forest?”

”Nej”, svarade hon; ”inte till Isle of Wight heller.”

För att kunna njuta av det humoristiska i en händelse måste man befinna sig på ett visst avstånd ifrån den, antingen i tid eller ifråga om det förhållande man står till de inblandade. Jag minns hur jag såg en rolig scen som utspelade sig på Whitefield Street, alldeles vid Tottenham Court Road, en lördagskväll om vintern. En kvinna — med tämligen respektabelt utseende om hennes hatt inte suttit på sniskan — hade just blivit utkastad från ett public-house. Hon var mycket värdig, och mycket berusad. En poliskonstapel sade åt henne att lämna platsen. Hon kallade honom för ”polarn” [3] och krävde att få veta om han ansåg att detta var rätta sättet att tilltala en dam. Hon hotade att rapportera honom till sin kusin, Lord Chancellorn’’.

”Jasså; ’’Lord Chancellorn”, svarade poliskonstapeln. ”Det är bara att komma med mig, då.” Han grep tag i hennes arm.

Hon gjorde en överhalning och trillade nästan omkull. För att rädda henne lade mannen sin arm om hennes midja. Hon grep tag runt hans nacke och tillsammans snurrade de runt två eller tre varv; under det att i samma stund ett positiv stämde upp en vals.

”Välj ut era danspartner, mina herrar, inför nästa dans”, ropade någon lustigkurre och folkmassan gapskrattade.

Även jag skrattade, eftersom situationen tveklöst var komisk, med konstapelns äcklade min som var helt enkelt Hogarthansk, när åsynen av ett barns ansikte under gaslyktan avbröt mig. Hennes blick var så fylld av skräck att jag försökte trösta henne.

”Det är bara en berusad kvinna”, sade jag; ”han kommer inte att göra henne något illa.”

”Men, herrn”, blev svaret. ”Det är min mor.”

Det som är ett skämt för oss är i allmänhet vår nästas smärta. Den som råkar illa ut instämmer sällan i skrattet.

Fotnoter[redigera]

  1. Läsaren må förlåta en stackars översättare att hans bristande poetiska ådra endast tillåter honom att åstadkomma detta slags pekoralrim. I det engelska originalet står det: ”Little Jack and little Jill/fell down the hill, hurting their little knees, and their little noses,/spilling the hard-earned water. We are very philosophical.”
  2. 402,25 meter.
  3. (eng. mate.)
En lätting på andra tankar av Jerome K. Jerome

Om konsten att kunna bestämma sig | Om nackdelarna med att inte få det man vill ha | Om de oerhörda meriterna knutna till allt det vi avser att utföra | Om beredandet och användandet av kärleksdrycker | Om slaveriets förtjusande och nyttiga sidor | Om kvinnors skötsel och underhåll | Om att lägga sig i andras affärer | Om slöseriet med tid i att tänka sig för innan man handlar | Om vår förmåga till ädelmod | Om människans moderliga sidor | Om det icke tillrådliga i att följa "goda" råd | Om att spela marscher vid marionettbegravningar