En liten lustresa/Företal
|
Första brefvet. → |
Företal.
Dessa bref skrefvos för flera år sedan, i Carl Johans tid, och voro ej ämnade att läsas af någon annan än den, till hvilken de blifvit ställda. Omständigheter hafva föranledt mig att, tid efter annan, offentliggöra ett par fragmenter och nu ändtligen det hela. Bland dessa omständigheter må man likväl ej räkna ärelystnaden. Till att anfäktas af denna passion är jag på samma gång för stolt och för ödmjuk, med jordens lysmaskar vill jag icke, och med himlens stjernor kan jag icke skina i kapp. Lyckligtvis finnes ett annat motiv, som kan förleda en man att låta trycka, hvad han skrifvit. För att ej tala i alldeles beslöjade ordalag, får jag tillkännagifva, att författarskap väl ännu ej upphört att vara tempeltjenst, så som det fordom var; men att det dock har partiellt nedsjunkit till ett näringsfång, hvadan det kan föreställas under bilden af en hungrig vestal, som står och kokar välling eller annan mat vid den heliga elden på gudinnans altare.
Föregående förklaring har jag egentligen afgifvit för att afväpna critici, och den synes mig för ett slikt ändamål särdeles lämplig. Emellertid är det ändå möjligt, att jag blir angripen — och ske Guds vilje! Angripes jag med en œsthetisk värja eller sabel, skall jag stanna och fäkta och ingalunda räkna för skam att falla. Sker angreppet åter med den politiska harskramlan, ett vapen som nästan allmänt nyttjas af publicisterna nu för tiden och som så förträffligt passar i mångens hand, må man ursäkta mig, att jag täpper öronen till och flyr från tornérbanan.
Stockholm d. 1 Maj 1848.
P.
Post-Scriptum till vännerna i Östergöthland. — Käre broder! Jag vill för eder ingalunda fördölja, att vi häruppe i hufvudstaden en lång tid skrifvit Lind med stora bokstäfver och Gud med små, samt att allt annat gått i proportion derefter — riksdagen inberäknad, om hvilken jag framdeles ej skall underlåta att uttala mina menlösa tankar.
Densamme.