En liten utflygt på Mälaren
| ← Tidig vår |
|
Skogsbäcken → |
| Ur Svenska Familj-Journalen Band X 1871, N:o 6(166-168,170-171) Se digitalisering på ALVIN! |
En liten utflygt på Mälaren.
ag ville se, huru Mälaren såg ut, som jag ej sett
på mycket länge, och gick derför ombord på Aros
en vacker Augustimiddag, för att plaska med, så
långt jag skulle finna för godt, utan någon uppgjord
resplan. Vi backade ut från Riddarholmen, alldeles som när
man krumbugtar baklänges till dörren, sedan man tagit
ett höfligt afsked. Det var också en stor folksamling, som
tog vår affärd i betraktande. Hattar och näsdukar, till och
med blårutiga, satte den qvalmiga luften i rörelse, för att
uttrycka en öm och ömsesidig välgångsönskan, och hvilken
artighet eller skyldighet icke upphörde, förr än Aros vände
aktern till och icke låddes om någonting annat än sitt
åliggande att med görligaste första fortskaffa gods och
passagerare till deras respektive destinations-orter. Det gick
som en dans, och Sundin stod som en Gud på kommandobryggan.
Mälarens stränder äro, som man vet af gammalt, förtjusande; men Mälar-vattnet är gult och grådaskigt, som det förmodligen i alla tider varit hafver. Himlen var ren och blå, hvilket alltid är behagligt, då man gör sjöresor, ehuru det nu var nästan till öfverflöd. Med undantag af vattnet, täflade jord och himmel i fägring:
"Ögon! hvem är mera skön,
Hvem mera huld af de två:
Jorden så tjusande grön,
Himlen så tjusande blå?"
Jag satt i grannskapet af ett par fruntimmer, som afhandlade köksvetenskapen. Allting är bra att kunna. Jag antecknade följande metod att göra fräspannkaka:
»Ett qvarter grädde, en jumfru socker, två jumfrur stettinerhvetemjöl, fyra äggulor, en half jumfru smör. Då pannkakan är färdig, lindas den på en tjock käpp», som jag förmodar att man sedan sticker i munnen.
Min aptit retades, och jag gick ned i matsalongen och bjöd min mage på middag. En liten trind mage, som min, är alltid tecken till ett godt hjerta. Salongen var ljus och rymlig och anrättningarne delikata. Kaffe serverades på däck, der det är mera njutbart i förening med cigarr. Enligt franskt påstående är kaffe »une boisson intellectuelle». Vete f-n! men godt är det.
Eckerö kyrka ligger vackert vid stranden af Mälaren, omgifven af skog och ättekullar. Prestfjärden är stor och vid som prestsäcken, men lärer ej vara öppen i båda ändar, utan tilltäppt i ena ändan af stora Mälsåker, som ligger på Sela-ön. Ön tros ha sitt namn af konung »Davids munskänk Sela», hvars efterkommande, såsom varande stora åkermän, uppodlat och förskönat den. På en ö till höger visar sig Tynnelsö, Strengnäs-bisparnes fordna palats, och nu, Gud vare lof! enskilt egendom. Snart sågo vi det skyhöga tornet af den gamla biskopsstadens domkyrka, en utkik, hvarifrån nutidens bispar kunna titta efter Tynnelsö – men titta få de!
Strengnäs är en liten vacker stad,
Plaskande i Mälarns ljumma bad.
Välluktdoftande stå skog och lunder,
Blå är himlen, blå är sjön inunder.
Allt är mjukt och hemgodt, hvart jag ser:
Man här liksom trifs att sitta ner;
Men dervid vi också ej förgäte,
Att det skaptes till ett biskops-säte.
Kyrkan, som sig bör, står midt i byn,
Med ett torn, trehundra fot i skyn;
Hon blef vid invigningen en brasa. –
Här till konung utsågs Gustaf Wasa.
Skolungdomen staden öfvergett:
Det är ännu allt för sommarhett;
Likafullt till minnes jag mig tecknar:
Blåa sammetsmössor här ha’ djeknar.
Villan är oändeligen söt,
Sprungen upp i hast ur jordens sköt:
Nyss ett rös! hur kan det sig förhålla?
Det fins men’skor än, som kunna trolla.
Se’n jag vida omkring staden rännt,
Åt jag frukost hos en assistent;
Drack Constantia, så att det knall i
Hufvudknoppen. Det var hos Cavalli.
Hur jag gått och stödt mig på min käpp,
Strengnäs riktigt fallit på min läpp,
Derför har jag, för att Strengnäs prisa,
Också sjungit denna lilla visa.
Jag stod på stadens hamnbrygga och betraktade de glittrande vågorna, som rullade in mot stranden, matta och medtagna i tjugufyra graders värme. Det måtte vara skönt att vara najad och få bada så der beständigt och slippa svettas på mellanstunderna. »Hvart skall jag ta’ vägen?» tänkte jag, då en ångare från Westerås landade vid bryggan, för att intaga gods och passagerare. »Jo, till Mariefred!» Och med den tanken gick jag om bord, sedan jag lyckligt lotsat mig fram emellan en arkipelag af körsbärskorgar, samt sjelf försedd med en strut i hvar hand, oberäknadt en i hvar bakficka af min bonjour. En sotarpojke såg på mig och skrattade med sina hvita tänder. »Det var mig en ny sate, sa’ faen, fick se sotarn.» Framför gick om bord ett äkta par, arm i arm, med fullkomligt lika många bär-strutar som jag, om icke flera. Jag påminde mig Washington Irvings oförsynta anmärkning: »En gift man med sin hustru under armen påminner om en ljusstake med vidhängande ljussläckare.» Frun hade förmodligen i brådskan uppskörtat sig nog mycket, för att kunna så mycket bättre bevara sitt strutförråd. För mig gjorde det ingenting, och för henne sjelf troligen lika litet. På resor får man ej vara så noga. Enligt bibeln visade ju sjelfva drottningen af Saba sina »lårben» för konung Salomo.
Vi kommo lyckligt till Stallarholmen, der passagerare alltid kunna påräkna att, på gifvet tecken, få båt emot sig, för att komma i land till gästgifvaregården. Taxan är 20 öre person, och då får man sitta i en beqväm ekstock, tills man efter högst fem minuters rodd befinner sig på det torra. Denna utmärkta lägenhet begagnade äfven undertecknad.
Jag fick häst af Grandin
Och en trilla så fin.
Genom grindar och dam
Bar det af utaf hin,
Och i svettbad jag sam
Framför solens kamin
Stora landsvägen fram.
Jag for Histad förbi
Och till Räfsnäs jag kom;
Jag for prestgårdar om
Med små prostar uti,
Eller som skulle bli;
Och jag såg många ting:
Jag såg holmar och näs,
Jag såg råg, som man skar,
Och en häst, eller par
Såg jag larfva omkring
I det frodiga gräs;
Och jag tror, vid en grind
For jag om doktor Lind
Uti schäs.
Då man åkt ungefär fem fjerdingsväg, får man från en hög backe, som jag vill kalla för stadsbacken, en vidsträckt och storartad utsigt af Mariefred och dess undersköna omgifningar. Gripsholms gamla riddarborg presenterar sig majestätiskt vid sin glindrande fjärd, omkransad af skogar, bördiga fält och förtjusande öar och stränder. Gripsholm är det vackraste slott, jag sett, och jag skulle bestämdt bo der, om det vore mitt. Mariefred är icke heller otrefligt, ehuru en ibland de minsta städer »i gamla Svea land».
Uti Mariefred,
Uti Mariefred,
Der gick jag gator upp och ned.
Naturen var grön att se uppå
Och fet och fet,
Fast himlen nästan var för blå
Och het och het.
Mot törsten och mot sol’n jag stred
Uti Mariefred.
Jag stadens kyrka såg,
Jag stadens kyrka såg,
Som täckt bland träd och blommor låg;
Såg damer nedanför på plan,
Begrep, begrep,
Att det var namnsdag uti stan
Och rep och rep;
Och Wilhelmina såg jag med
Uti Mariefred.
Till Gripsholms gamla slott,
Till Gripsholms gamla slott
Jag genast gått, om blott jag fått;
Men konsten är, mot vin och mat,
Chimère, chimère:
Jag åt en middag delikat
Hos Pehr, hos Pehr;
Drack superfinsta sherry med
Uti Mariefred.
Och se’n man kroppen stärkt,
Och se’n man kroppen stärkt,
Bröt natten in så oförmärkt,
Och Mälarn glatt och glansig låg
Som plån, som plån.
Jag gick på bryggan ned och såg
På mån’, på mån’,
Och se’n, förnöjd, till kojs jag skred
Uti Mariefred.
Om natten sof jag godt,
Om natten sof jag godt,
Och se’n jag morgonkaffet fått,
I slottet gick jag slag på slag
Och dref och dref
Bland gubbar, tystare än jag,
Och klef och klef
I torn och trappor upp och ned
Uti Mariefred.
Men här var ingen rast,
Men här var ingen rast,
Ty tiden ute var i hast.
Jag frukost åt, och stark var den
Och stor och stor;
Tog afskedsknäppen om igen
Och for och for,
Omhuldad, frukost-stinn och bred,
Ifrån Mariefred.
Mariefred var en fredlig stad. Der slapp jag höra talas om kriget. Jag har fått tillräckligt af politik på andra ställen. Jag är ingen vän af krig och ingen beundrare af krigiska bedrifter:
Hvad som mig grämer dock ibland,
Är, att se menniskor så dumma,
Att man hvarann med väpnad hand
Skall sprätta sönder efter trumma.
Men, tänker jag, när slikt vi se
Och sundt förnuft vi deri sakna,
Det enda sättet är kanske
Att en gång folket få att vakna.
Låtom oss höra, hvad annat godt folk har att säga om krig. Jacob Baltazari, kyrkoherde i Lena, säger i en predikan, 1649: »Kriget är ett mordsvärd och alla landsplågors anförare. Kyrkorna bli vårdtorn, klockorna cartouger, böckerna patroner, kronan en stormhatt, spiran ett spjut, äpplet ett lod» etc. Pater Hyacinth: »Kriget är ett ideal af synden, af satan och det oskäliga djuret. Krigets upphof ligger i högfärden, snålheten och i alla våra dåliga passioner.» Lord Byron säger på ren svenska genom Talis Qvalis:
"Historien skådar tingen blott i stort;
Men om vi granskade dem i det lilla
Och mätte krigets vinst, som vi det bordt,
Vi skulle häpna åt, att det kan spilla
Så mycket guld, gunås, som det har gjort,
För litet slagg, för ärelystna’ns villa –
En torkad tår är större vinning, än
En ocean af blod från fallna män."
Krigsäran är han ej mycket artig emot, då han säger att den:
"Är, kamp för härd och frihet undantagen,
Ett simpelt skryt med mord på ljusa dagen."
Parker säger: »Krigsäran är den tommaste af alla utmärkelser, men den farligaste bland passioner.»
»Den ära, som kommer af epåletter och fjädrar, denna sprättande ära, färgad i blod, är i våra dagar icke hjeltemod, utan en efterapning af en länge sedan förgången barbarism.»
»Frid är vilkoret för all existens och den enda möjligheten för alla att äga bestånd tillsammans. Friden är lif. Tvedrägt är döden.»
»Styrelserna lära folken: de krossa, de utplåna, de omstörta. De se icke, de oförsigtige, att de just genom sina egna handlingar lära folken, huru man krossar, huru man utplånar, huru man omstörtar, och huru makten är det vanskligaste af allt, näst äran.»
Vi återgå till fredligare ämnen och lemna krig och politik!
"Kung Beles söner gerna drage
Från dal till dal att be om svärd!"
Jag gick ombord på ångarn Brage
Helt fredligt på min Mälar-färd.
Jag glömmer kejsare och kungar:
Är jag ej neutral, så säj?
Jag vet, att jag på Mälarn gungar,
Men hvart jag far, det vet jag ej.
Men det råkade på att vara en stormig dag. Jag hade aldrig föreställt mig att det skulle kunna storma ordentligt och gå någon sjö på Mälaren; men jag blef tagen ur min villfarelse:
Ty himlen hotade med skurar,
Och skyarne, de jagas vildt.
Hvar dam uti salongen kurar,
Och herrar svepte sig i filt.
Och vågen öfver bogen yrde
Och nordan röt ur svartblå sky;
Och jag var glad, att båten styrde
Helskinnad genom Nockeby.
De natursköna stränderna försonade mig till någon del med den gemena väderleken. Inga nakna och skrofliga berg: allting lummigt, vänligt och inbjudande.
Ack! det är hårdt, på detta viset,
Att guppa upp och ned, som vi.
Deruppe ligger paradiset,
Fast det vår nasus går förbi.
Emot att höra stormens tuba,
Som dallrar genom ben och märg,
Jag heldre satt med Ljunglöfs Cuba
Bland blommorna på Blackeberg.
Jag spisade min middag om bord, som var både god och billig, hvarefter jag gick på däck och fortsatte mina geologiska forskningar.
Det duggade från himlabågen,
Men regnet, Gud ske lof, försvann.
Vi kuskade igenom vågen
Och landade vid Canaan.
Der låg det anspråkslösa tjället,
Småskräpigt på sin gröna strand:
Det var visst Canaan, men stället
Var icke något Canaans land.
Hesselby skall vara ett präktigt slott, som jag ej fick se, emedan det ej behagar visa sig från segelleden. Vi landade likväl vid den i fordna tider så kallade Hesselbykrog, hvarifrån vägen går upp till stora Hesselby.
Och gungande för vinden hviska
De höga björkar med hvarann.
En herrgårdsdräng står med sin piska
Och ta’r sin verld, så godt han kan.
En torparunge höll till godo
Att äta krusbär ur kaskett.
Och nedanför på bryggan stodo
Två damer och en "sockensprätt".
Vid Löfstafjärden hade vi Österby, hvaraf vi ingenting sågo annat, än en förfallen brygga. Görväln tordes vi ej på, utan togo af vid Wentholmen och kilade in i Svartsjölandet.
Jag käppen tog i hand och påsen
Och steg vid Hillersjö i land.
En kyrka låg på högsta åsen
Och ett slags värdshus låg vid strand.
Der fanns det öl att törsten dränka,
Och att få qväll gick som en dans;
Men bränvin fanns ej, kan ni tänka,
Och rum för resande ej fanns.
Jag utverkade mig likväl nådig tillåtelse att passera natten i skänkrummet med fyra fönster och en glasdörr, två lampetter och en disk. Lika godt! man ta’r seden dit man kommer. Innan jag gick till kojs, besåg jag Hillersjö och dess trädgårdsanläggningar. Ägaren sjelf var borta. Allt var ungt och grönskande. En egendomlig pumpinrättning såg jag, nämligen en berså af pumpväxter med stora och små pumper kring tak och väggar. En ko, som betade på kyrkogården, upplyste mig, att hon mådde väl och tillhörde klockaren. Hennes fromma utseende harmonierade med stället.
Natten var lugn och välgörande. På morgonen i god tid, i soligt och klart väder, var man om bord igen, och innan kort åter på Löfstafjärden vid en praktfull herrgård till venster om fjärden, midt emot Lybeck. Mälarens gullgula bölja rullade mot stranden.
Gevären blixtra, hornen skälla
I trakten af Hellichii slott.
Det är ej menniskor som falla,
Det är ett slags pultroner blott.
Och skotten knalla, eko svarar,
Och jagten låter segerrik:
Hedin och Kullman jaga harar
Kring backarna vid Riddersvik.
Kersö, hvaröfver vägen går till Drottningholm, är en förtjusande holme, med en präktig Villa, inbäddad i löf och rosor.
Vid Kersö vi en Bagge togo
Som passagerare om bord,
Och solens strålar vänligt logo,
Fast vinden spelade från nord.
Och trän och blommor yppigt skifta,
Och skogen klang af fågelsång;
Och kammarrådet stod och vifta’
Med hatten ifrån sin balkong.
Menniskan är en kastboll i ödets händer. Det går väl an, då man kastas på ett någorlunda hyggligt sätt; och detta var verkligen händelsen med mig. Jag kastades nämligen helt oförmodadt om bord på en speljakt. Inbjudningen var lockande, och jag vill derför kalla den lilla förtjusande kutterungen för Sirén, ehuru han hade ett mycket mer vidtfräjdadt namn. Det var emellertid uppfriskande att komma på en segelbåt och tillika komma i erfarenhet af, att Mälaren äfven för speljakter är navigabel.
En liten treflig lustjakt är Sirén
Med kuttertackling, flaggor och kanoner.
Den kunde skötas kanske utaf en,
Men skötes bättre utaf två personer.
Dess ägare är också dess kapten,
Fast han har diplomatiska fasoner;
Han är en sjöbuss, och, om ni så vill,
Han grönsallat förstår att laga till.
Salong och kök de finnas bådadera,
Två saker godt att ha’ till kofferdis;
Med glugg i väggen till att transportera
Guds gåfvor in och ut på herrskapsvis.
Och vill man slå sig på att pokulera,
Så har man ljufligt fluidum på is;
Och bli’ måltiderna ibland för starka,
Så fins det soffor, der man godt kan snarka.
Att segla Mälarn fram på detta sätt,
Det är ju riktigt som att högtid fira;
Det blåser icke mer än jemt och nätt,
Att vimpeln blåser ut ifrån sin spira.
Men skulle vinden skralna, är det lätt
Att kasta ankar och sig ta’ en vira:
Det fordras endast, att man spelet kan
Och är så många med, att det går an.
Jag har aldrig seglat på Mälaren förr än nu. Att färdas på ångbåt, kan egentligen ej kallas för någon seglats. Man skall ha’ fock, klyfvare och storsegel och, om man så hafva kan, en gaffeltopp, som kan ge akt på vindarnes humör. Vi hade nu toppen uppe, till tecken att det var en stilla, susande morgonvind, som förde oss fram, förbi leende lundar och stränder. »Natur! hvad du är skön!»
Jag svärmat för naturen allt från min barndomstid,
Nu är jag gammal vorden, som ni ser.
Jag svärmar lik förbaskadt, och det får bli dervid:
Jag älskar sol och blommor mer och mer.
Om jag till Skåne kuskar, om jag till Lappland far,
Kan ej mitt sinne annorlunda bli.
Jag gröna pantalonger också för jemnan har,
Att visa för natur’n min sympati.
På stranden en liten sångare sitter,
Han börjar sin morgon med sång och qvitter.
Han tycks så förnöjdt och lugnt ta’ sin dag:
Det gör han rätt i — så tycker jag.
Han gratis har kläder och dessutom föda,
Då skall han väl göra sig någon möda.
Han sjunger ju ock rätt friska tag,
Och det gör han rätt i — så tycker jag.
Tenorer, som hans, äro mycket rara.
Det skulle väl inte så oäfvet vara,
Att få en talang med hans föredrag
Till stora teatern — så tycker jag.
Ty ännu har det ej kommit derhän,
Att några talanger just växa på trän;
När derför de träffas, så är mitt förslag
Att ta’ dem till vara — så tycker jag.
Till sjös, äfven på en speljakt, kunna många saker inträffa, som man ej har kunnat förutse. Jag vill, i brist på annat för tillfället, i korthet berätta, hvad som i en förtjusande vik och i nästan fullkomlig stiltje inträffade på vår trefliga farkost frukostdags.
Jag sorglöst mig sträcker på hyttens tak
Och röker min lilla cigarr med smak;
Jag ser, huru solen med guldkrona står,
Jag ser, hur hvart moln uti djupet går. —
Allt glindrar så solklart och sommarljust:
Jag blossar och njuter, förtjust, förtjust!
Sirén skär i vågen sin silfverrand.
I böljan sig speglar den gröna strand;
Och skogen sig speglar också deri
Och gläds åt sin lyckade fotografi.
Det ångar ett blomdoft ur minsta pust:
Jag sitter och andas, förtjust, förtjust!
Då blir uti köket ett skrammel och gny:
Kapten bär en korf och en kalfstek med sky.
Han skifvar med konst sin rökta lax
Och ropar: "Si så! nu är frukostdags!"
Det talet var verkligen ej så konfust:
Jag reser mig upp, förtjust, förtjust!
Och detta var just hvad jag ville berätta och ej låta gå förloradt för den nu lefvande generationen, eller undanhålla för någon framtida litterär fornforskare.
På eftermiddagen skulle en ångbåt från Köping vara att förvänta. Jag afbidade denna lägenhet, för att återkomma till mitt gamla, älskade Stockholm,
Och gick från jaktens glada lag
Om bord med fröjd och gamman.
Kapten poet är, liksom jag,
Och skalder hålla samman.
Hans båt jag egnar allt beröm,
Mitt samvete att fria:
Kaptenen hette Sederström
Och ångbåten Maria.
Och med denna resebeskrifning, benägna läsare!
Om jag nu har pröfvat
Edert tålamod,
Eller eder söfvat
Med en sömn så god,
så ber jag tusen gånger om förlåtelse för det förra och önskar eder lycka till det sednare, samt tecknar vördsammast
