En ostindiefarare på 1740-talet
|
| Ur Tammerfors Aftonblad, N:o 26 och 27, 14 och 16 februari 1920. |
Den 18 oktober 1746 avseglade skeppet Götha Leijon, tillhörigt Ostindiska kompaniet och fört av kapten Askbom, från Stockholm. Fartyget var
destinerat till Kanton. Det förde 28 kanoner, var 310 svåra läster drygt och hade 120 mans besättning.
Denna resa är så till vida märklig, som en av fartygets officerare, Carl Johan Gethe, lämnat efter sig en dagbok över densamma. Handskriften finnes i två exemplar, ett i k. biblioteket och ett i Vetenskapsakademien, är skriven med 1700-talets vanliga piktur på handgjort papper, tydligen Lessebo, försedd med ypperliga illustrationer i akvarell och färgad karta över skärgården mellan Macao och Kanton, samt dedicerad „Den Durchlauchtigste Herre Prins Carl, Swea Rikes arffurste oh Stor-Ammiral”. Skildringen erbjuder kanske inte så mycket av intresse från själva livet ombord, men den lämnar i stället noggranna upplysningar om de trakter, som författaren genomreser, deras fauna och flora, topografiska förhållanden, befolkningens seder och bruk o. s. v. Löjtnant Gethe tyckes ha varit en bildad man och hans uppgifter ge intryck av stor grundlighet, parad med insikter i mycket skilda ämnen. Ett återgivande av dagbokens innehåll torde därför icke sakna sitt intresse. Jag rör mig då i allmänhet med författarens egna ord, men har på grund av det begränsade utrymmet måst utesluta åtskilliga stycken eller göra sammandragningar samt även med lätt hand ändrat ett och annat till närmare överensstämmelse med nutida språkbruk.
När skeppet Götha Leijon var försett med största delen av dess proviant och ammunition samt kaptenen tillika med besättningen ifrån fraktkammaren blivit avfärdade, lyftes ankaret och gingo vi under åtta styckeskotts lossande till segels ifrån Stockholm, som skedde anno 1746 den 18 octobris. Den 2 november kommo vi lyckligen till sundet och ankrade på redden till Helsingör, och sedan vi i Göteborg bekommit resten av vår utredning gingo vi till sjöss och kunde (den 27 december) så småningom se de svenska klipporna vika undan vår åsyn.
Anno 1747 den 4 januari sågo vi en liten ö, som hette Fairshell (Fair Isle, mellan Shetland och Orkneyöarna). Ön är helt bar, dock uppehåller sig där något folk, som lever av fisk och havrebröd, emedan där ej växer annan säd.
Den 21 sågo vi Cap finis Terra (Cap de finisterre) och sedan vi i tre veckors tid pressat mot en ständig och våldsam motvind komma vi äntligen den 17 februari till ankars på Cadiz redd.
Staden Cadiz är uppfylld med många vackra hus och palats; särdeles är där en myckenhet kyrkor och kapell, som äro kostbart inredda. Befolkningen inger intet förtroende: särdeles „populacen” är mycket begiven på tjuveri, skälmstycken och otukt, de äro ock grova och vilda både emot främlingar och mot sina egna landsmän. Bland deras dygder är åter, att de äro mycket ivriga i sin gudstjänst, särskilt de andliga, som gärna inlåta sig i „discours” om religion med främmande. Om de äro lutheraner, så är meningen att leda dem till att förtala sig mot den romersk-katolska läran. Strax äro de förfallna under inkvisitionsrätten, varifrån de ej slippa förrän åe marterats till döds.
„De gemena” älska tobak, men sådan är kontraband och får ej införas; den som innehar även det minsta kvantum arresteras utan pardon.
Det var just nu passionstid och man hade därför tillfälle att betrakta deras religiösa processioner. I allmänhet blir man först varse en stor hop syndare, som draga stora träkors eller slå sig med gissel över ryggen, så att blodet rinner efter dem på gatorna. Vidare trumpetare i svarta livrockar och med flor för ögonen. Efter dem kommer en liten gosse, på det präktigaste utsirad, som skall föreställa en ängel, och då och då ringer i liten silverklar klocka. Så kommer själva helgedomen: de som bära den ha alla förhöljda ansikten Den följes av liksom ett garde med svart flor för ögonen, ett spjut i den ena handen och en vit duk i den andra samt med en anförare.
Utanför Cadiz ligger Porte de Marie (Puerto de S:ta Maria), där allt det friska vatten hämtas, som ett ostindiskt skepp behöver på utresan. Orten äger många vackra hus och kan väl liknas vid en liten stad, och särdeles vattenkonsten, som förser hela Cadiz och orterna däromkring med vatten, är märk värdig. Vattnet ledes genom pipor från ett utanför staden beläget träsk (insjö).
Fastlandet kring Porte de Marie är mycket vackert, särskilt i Monagnerore, där man på de gröna gångarna kan spatsera under kronorna av otaliga med citroner, apelsiner och pomeranser fullhängande träd liksom i en vildskog. Vid denna tid, början av mars, kunde man redan se säd och allehanda trädgårsfrukter mogna.
Jordmånen på landsbygden kring Cadiz är märkvärdig. Överst ligger en skorpa, 1—3 famnar mäktig, av sammangyttrad sand och allehanda sten- och jordarter; denna materia är hård och utmärkt att bygga med samt överträffar vida tegel i hållbarhet. Alla hus i Cadiz äro byggda därav. Här arbetade nu spanjorerna med sina fästningsverk. De behövde ej mura sina vallar, utan kunde hugga ut dem som i trä, och då de kommo till den underliggande sanden hade de tillika ej mycken möda med graven.
Sedan vi i ungefär sex veckor fördröjts på denna redd med vattenhämtande och andra nödiga förrättningar, övergåvo vi åter den orten den 31 mars och några dagar därefter sågo vi ön Salvagos. Den 9 april hade vi känning av yttersta spetsen av Teneriffa (den största av Kanarieöarna) och dagen därpå kommo vi till ankars på redden av S:ta Cruz.
Teneriffa är ett förskräckligt högt land; spetsarna av dess branta och klyftiga berg stiga så högt, att molnen stryka därpå om ej alldeles betäcka dem. Därifrån sänker sig som en dimma ned mellan klyftorna, som vattnar invånarnas åkrar och plantager och bevarar landet från torka, ty enligt befolkningens berättelse faller här sällan något regn.
Landet kring S:t Cruz är mycket ofruktbart; åkrarna äro beströdda med svart skiffer och kiselsten. Säden, som nu växte, var vete och skars just av åkern med handskäror, emedan varje stånd stod mest ½ aln från nästa; dessutom växte där mycket röda vallmor.
De höga spetsarna på ön bestå mest av klappersten, som genom jordbävningar och andra rörelser skulle ha betäckt dälderna, därest invånarna ej förekommit detta genom starka murar, som de byggt kring bergsrötterna, den ena ovanför den andra. Med tiden har klapperstenen fyllt ut mellanrummen, så att dessa höjder på långt håll se ut som trappor. På dessa berg växer intet annat än en myckenhet semperviven (Sempervivum tectorum, taklök, är en svensk representant; de flesta höra hemma på Kanarieöarna), som var oförlikneligt giftig och bitter, samt en annan liten ört, som liknade angelikan, men ej hade så stark lukt.
Sådant är landat nere vid stranden, men så snart man kommer en tysk mil (7,420 meter) eller något mer uppåt ön skall man finna helt fruktbara parker. Säden står där vackrare och plantagerna äro i gott stånd; orsaken tycke vara att landet ligger högre upp under skyarna och oftare blir befuktat.
En stor del av S:t Cruz borgare föder sig med fiske, som mest sker om nätterna då de ha stora eldar och bloss i sina fartyg.
Omkring 4 ½ tyska mil från S:t Cruz ligger berget Piko (Pic de Teyde). Skall man tro invånarnas berättelse, är själva berget en tysk mil och landet lika högt (högsta punkten ligger c:a 3,700 m. ö. h.). En annan hörde jag berätta, att på en sida av Piko uppstiger en svavelaktig dunst och ånga (berget är vulkaniskt). Item att för någon tid sedan alla sju Kanarieöarna skulle ha brunnit, så att lågan trängt sig ut genom alla klyftor, då även de många kisel- och skifferstenarna skulle blivit kastade på åkrarna. Man kan se vägar efter häftiga floder, som dragit sig neder i sjön, vilket de säga varit svavelfloder.
Pikos översta spets är helt rund och urhålkad som en tratt av ungefär 100 alnars diameter. Där skall man kunna se alla sju Kanarieöarna, som dock begripa en distans av 100 tyska mil inom sig.
S:t Cruz, den enda sjöstaden på denna ö, är mycket liten, består av små, låga hus och två kyrkor. Hon är befäst med ett simpelt bröstvärn åt sjösidan samt två batterier och ett kastell. Här fingo vi mesta delen av vårt silver, ty i Cadiz var det vid livsstraff förbjudet att utföra sådant (smuggling var dock vanlig). Staden och ön ligga under spanjorerna, men folket är fredsammare och hövligare än i Cadiz. Det är också gästfritt och invånarna i allmänhet rika, så att de „litet ästimera” silver. Ärkebiskopen över Kanarieöarna säges ha 36,000 piaster årligen.
Sjöbotten stiger här i djupet liksom landet i höjden. Sedan vi med mycken möda kommit till ankars, befanns ankaret åt landsidan hugga på 23 famnars djup, fast det ej var mer än 5 à 6 stenkast till landet.
Don 11 april lämnade vi dessa oar, den 16 passerade vi norra vändkretsen och sedan vi några dagar legat i stiltje fingo vi åter på 3°n.l. sydostpassaden. Den 9 maj passerade vi linjen kl. 3 e.m. och den 28 samma månad södra vändkretsen. Under linjen prejade vi ett 80-kanonskepp, som var hemma i Frankrike och destinerat till Ostindien att kryssa på engelska ostindiefarare.
När man passerar linjen har sjöfolk för vedertagen sed, att alla de unga, som ej tidigare varit under linjen, skola erlägga en viss penning, som vanligen tillfaller de äldre som drickspengar vid hemkomsten, och därpå bliva de döpta med salt sjövatten; den som ej vill spendera måste tåla att man doppar honom hel och hållen i sjön. Den som ej förut haft röda hund måste då få den, ty vattnet är bittert som saltlake. Röda hund kallas av sjömännen de utslag, som av hettan slå ut på kroppen.
Författaren lämnar härefter en ganska utförlig beskrivning över fiskarna i dessa vatten; utrymmet medger endast ett starkt sammandrag.
Flygande fisken visar sig i stor myckenhet, i synnerhet när han jagas av andra fiskar, ty då kan det hända, att en svärm på ett tusental på en gång kastar sig ur vattnet. De största äro stora som småsill, men ju närmare linjen man kommer, dess mindre äro de.
Hajen är en stor, glupsk fisk, som man ser till stor myckenhet kring alla skepp, särskilt under linjen. De största äro 13 fot långa, dock sågo vi inga över 5 fot. Denna fisk slukar allt vad han kommer över och skonar ej ens en människa, om han träffar henne i vattnet. Han har tre rader skarpa tänder i munnen; munnen sitter under huvudet, så att han vänder buken i vädret, då han skall bita. Man plägar fånga honom med en stark lodlina och en stor järnkrok, varpå man sätter 2—3 marker fläsk, och han är så stark, att 3 à 5 man med svårighet kunna hala upp en 5 fot lång haj. Köttet är odugligt att äta, men han skall under ögonen ha en tjock, vit materia, som är „god i medicin och emot stenpassion”. Skinnet är så hårt, att man kan fila metaller med det. Ständigt springa framför hajen 4 à 5 andra små, randiga fiskar, som därför kallas hans lotsar. På sin kropp har han också små, svarta fiskar, som kunna suga sig fast (sugfiskar, Cyclopterideæ).
Delfinen är en övermåttan vacker fisk. Då han lever och är i vattnet ha rygg och huvud spanskgrön färg, bägge främre fenorna äro himmelsblå, stjärten ljusgrön. Sedan han kommit ur vattnat blir han mörkgrön på ryggen och vit under buken.
Ett annat underligt ting ser man flyta på vattnet; det kallas bidevindseglaren (en rörmanet) och ser ut som en väderstinn blåsa, blå och röd. Ovanpå har det liksom en kam av samma kulör och under hängde blå och vita trådar av 1—2 alnars längd. I anseende till de många särskilda rörelser detta hade då man tog upp det ur vattnet, kan jag ej annat sluta, än att det måste vara ett liv.
Sjökadetten (bläckfisken) kan också flyga, men dock ej så långt som flygande fisken, utan han gör blott ett språng över vattnet. Under huvudet har han en blåsa, varur han ger ifrån sig en myckenhet svartbrun saft, vilken man kan bruka i stället för bläck till att skriva med; därmed säges att han fördriva andra fiskar, som jaga honom. Blir han anfallen tar han till flykten och det händer ibland, att han oförseendes kastar sig upp i ett skepp.
Den 24 maj sågo vi en ö under brasilianska kusten som kallas S:ta Trinidada. Den är liten men mycket hög, så att den synes på 16—17 tyska mils avstånd och har tre höga spetsar, varav portugiserna givit den sitt namn. Den 8 juni sågo vi en annan ö 11 tyska mil ifrån, som kallas Tristan de Acunda eller Bedrövade klippan (Tristan da Cunha). Där skall vara friskt vatten och sälar stora som elefanter. Natten mellan den 19 och 20 gick en man över bord av en olycklig händelse.
Den 24 och 25 juni passerade vi lyckligt Cap de bonne Esperance.
Författaren lämnar här en beskrivning av djurlivet kring Kap. Av de många sjömonster eller spöken (valar) som här finnas ges åtskilliga slag. Nordkaparen är allmännast. Vanligen gå två och två i sällskap, men då de vänta oväder kan man få se 20 till 30 stycken i en rad löpa undan vinden. När det är lugnt, ligga de med ryggen i vädret och spruta vatten genom sina näsborrar. Sjölejonet är ett species av nordkaparen; han visar sig sällan och är mycket litet känd. Vi sågo honom dock i stor hast, då man kunde märka liksom en krona på huvudet med knollrigt hår över halsen. Detta spöke är 10—12 alnar långt och 4—5 alnar brett.
Albatrossen är en stor fågel med långa vingar; den förekommer av tre olika slag.
De av oss kallade kapduvorna äro märkliga fåglar. De likna duvor och äro av deras storlek, men dock sjöfåglar. Då ett skepp kommer hit, får det en svit av några hundra sådana fåglar med sig. Man kan meta dem med en knappnålskrok och liten bit fläsk; de duga dock ej att äta, emedan de äro gräsligt traniga. I februari—april lär man ej få se en enda, ty då vistas de i ett sannolikt okänt land söder om Godahoppsudden, där de lägga ägg och kläcka ungar.
Den 7 juli blåste storm med stark köld. Den 16 seglade vi 54 tyska mil; vi passerade så öarna S:t Paul och Amsterdam samt sågo en hel hop sjögräs flyta, varpå fåglarna vilade sig.
Efter några dagars jämn seglation fingo vi den 14 augusti känning av Java, åtta mil från oss och kommo tre dagar därefter in i Sundasundet till ankars. Den 20 gingo vi åter till segels, sedan vi köpt av javanerna 15 sköldpaddor, en stor myckenhet kokosnötter, pisang, ananas, höns, ankor, getter m. m. Den 25 och 26 passerade vi Banca (Bangkasundet) och prejade en holländsk örlogsman från Batavia, som låg till ankars.
Sedan vi kommo i kinesiska sjön passerade vi flera öar och sist Anambaöarna, som bilda en arkipelag av 60—70 öar. Vid denna tid begynte passaden att upphöra, så att vi först den 15 september fingo se landet Luzon, en av de största Philipiniska öarna, och äntligen den 27 september kinesiska skärgården, därest vi samma dag genom Lenis inlopp lyckligen kommo till ankars. Den 10 oktober ankommo vi till Wampon, där europeerna intaga sina laddningar och som är beläget två mil från staden Kanton. Vid vår ankomst funno vi där före oss skeppet Printz Gustavus, som varit med oss i följe från Europa, samt skeppen Adolph Fredric och Calmar, som hade gått ut från Sverge år 1745 om hösten och hade legat över, det förra i Mauritius och det senare i Pulo Condore, en ö i Kinesiska sjön under kusten av Malacca. Dessutom lågo här två danska skepp och fjorton engelsmän och holländare. I anseende till så många handlande ville kineserna ej avsluta köp på sitt té, utan funno köpmännen rådligt att ligga över till nästkommande år.
Ett år som välsedd gäst i Kanton.[redigera]
Götha Leijon hade så när råkat ut för ett ganska allvarligt missöde under sin Kinaresa 1747, nämligen att söka nödhamn för hela sex månader. Som bekant byter passaden i Kinesiska sjön riktning varje halvår och ett skepp, som ej nått Kanton före augustis slut, har alla utsikter att få icke blott en stadig vind emot sig, utan därtill en kraftig ström i vindens riktning. Så hade det tidigare hänt skeppet Stockholm, som måst ligga över i Malacca, och Riddarhuset, vilket nödgats stanna i Sundasundet. Besättningarna hade fått uppehålla sig bäst de kunde genom jakt och fiske, ty av den vilda befolkningen kunde intet erhållas. Från en sådan malör räddades Götha Leijon därigenom, att man gått ovanligt långt åt öster och således kunde ligga bidevind från Filippinerna över till Kinesiska skärgården.
Uppehållet i Kanton varade från oktober 1747 till december 1748, d.v.s. något mer än ett år. Löjtnant Gethe hade således god tid till att stifta bekantskap med de kinesiska förhållandena, och han lämnar också i dagbokens andra del en ganska fyllig beskrivning av land och folk, seder, bruk, religion etc.
Det förefaller som kineserna skulle ha hedrat de svenska sjöfararna med sitt särskilda förtroende, ty de tilläto dem att ligga i Wampo nära själva Kanton under den långa väntetiden, medan andra utländska skepp måste stanna i Macao — en portugisisk fästning bland skären. Särskilt holländarne voro illa sedda. De hade nämligen en gång begärt att få upprätta bancksal i ett gammalt kastell och denna begäran hade beviljats, men under det de transporterade dit sitt material gick ett stort vattenankare oförmodat sönder och två sexpundiga kanoner kommo i dagen. Efter denna händelse tillätos icke holländska fartyg att anlägga bancksaler.
Bancksal kallas ett slags hus av bambustänger och mattor, som kineserna uppsätta mot betalning, då ett skepp kommer på redden. Här förvaras sedan — under bevakning av fartygets manskap — allt lösgods, som kan vara i vägen vid inlastningen, såsom spiror, rår, ankartåg och kablar, ammunition och proviant m. m.
Den 5 december avseglade skeppet Calmar och efter hand alla de övriga ostindiefararna, så att efter den 15 januari 1748 — då Printz Gustaf lättade ankar — var Götha Leijon det enda europeiska fartyget i Kanton. En månförmörkelse observerades den 2 februari och samma dag kom en biskop, som undsluppit den senaste förföljelsen, ner från Kanton på väg till Macao. Natten mellan 19 och 20 mars kom en faslig orkan, som rev taket av de resandes bancksal och drev en hop kinesiska fartyg i sank. Den 24 februari hade man förnämt besök ombord. Då kom Iotock, vicekonungen i Kanton, som var bror med kejsaren i Peking, ner för att bese skeppet. Han kom med stort följe och mottogs med alla hedersbetygelser, salut och flaggning. Tyvärr låg Götha Leijon något för högt för konungens serampane och endast hans bror jämte ett trettio- eller fyrtiotal mandariner vågade sig ombord. Tidigare hade man ofta haft besök av en mandarin, som älskade vin och musik, „och eftersom det hos oss var en god tillgång på bägge, så berömde han hos vicekonungen vår nation att vara hövliga och fromma och hade nu äntligen förmått honom att komma ner och se oss.”
Den 5 juni anlände det första europeiska fartyget för året, nämligen engelska skeppet Prince of Wales. 21 augusti kommo svenskarna Hoppet och Freden, som varit „blott” fyra månader på väg mellan Cadix och Kanton. I början av oktober intog Götha Leijon sin last, den 18 december gick fartyget till segels, passerade Macao samma dags eftermiddag och kom mot aftonen ut i öppna sjön.
Detta var en liten orientering över uppehållet i Kanton. Löjtnant Gethe övergår nu till att något närmare skildra landet och folket och börjar med en redogörelse för kinesiska skärgården utanför Kanton och själva staden.
De yttersta öarna i Kantons skärgård äro merendels nakna klippor, men ej särdeles höga. Landet Lantaon har förskräckligt höga berg, vars spetsar tränga sig upp i skyarna. Nedanför Wampo ligger ett kastell, vars mandarin undersöker alla fartyg innan de få gå upp till Wampo; med våld lär han dock icke kunna hindra någon, ty kastellet förfogar blott över några små falkonetter, som ej torde gå långt. Genom staden Kanton löper floden Hoang, som delar sig i många grenar, av vilka den förnämsta har sitt utlopp vid Lejontornet. Detta torn — det första man ser av Kanton — är i likhet med alla de övriga åttakantigt och av nio våningars höjd med en fönsteraxel på varje sida. Med en tysk mils mellanrum äro sådana torn uppförda från kusten ända till Peking; i Wampo ser man fem. Alla äro inrättade så att man överst kan göra eld och därmed allehanda signaler, vilka skola vara så goda, att man på 24 timmar vet i Peking vad som sker i Kanton, ehuru avståndet är 250 tyska mil. Kineserna frukta nämligen en invason av europeerna från sjösidan.
Trakten kring Wampo är särdeles vacker. Ansenliga höjder, som spetsa sig likt pyramider och på vilka skuggrika träd växa, erbjuda den angenämaste anblick. Åtskilliga grenar av floden, som tränga sig fram genom dälderna under dessa höjders skugga, föröka behagligheten.
Strax utom staden ser man ett förskräckligt högt träd, som av de sjöfarande kallas Lazari bom, emedan där vistas alla som äro behäftade med svåra sjukdomar, t. ex. spetälska. Kronan har väl 40 famnars diameter och de sjuka ligga i sina tält under den. Eftersom trädet står så nära stranden, att det till hälften hänger över vattnet, ligger därunder en mängd serampaner med sådana sjuka.
Staden Kanton är visserligen mycket stor, men till det yttre skäligen „slät”. Man kan dela den i två delar, skilda åt av Hoang, av vilka den söder om floden belägna är obetydlig. Det norra området delas åter i två: Köpmansstaden och Kvinnostaden. I den förra äro de europeiska faktorierna belägna och där hava köpmän och hantverkare sina bodar. Gatorna äro krokiga och oregelbundna, av växlande bredd och med öppna bodar. I Kvinnostaden förvarar kinesen sina fruntimmer, även om han själv skulle bo i en annan stadsdel. Detta är också den egentliga staden, omgiven av en mäktig mur och med stark vakt vid alla portar. Försöker en europé komma dit in kan det kosta honom livet, ty kineserna skjuta långt med sina bågar. Här bo för övrigt alla ståndspersoner liksom de, vilka ej driva handel.
Husen äro mycket små och låga, men dock alltid av sten med tak av tegel. Någon möblering förekommer sällan, utan hela dekoreringen består av målningar på väggarna: hos de högt uppsatta finner man dessutom „fasligt stora” porslinsurnor. I stället för fönsterglas begagnas tunn, slipad pärlemor. På alla dörrar ser man avgudar målade, bland annat Confusius, en av deras forna lagstiftare (Con-fu-tse) med sin lagbok i handen. Men det värsta är, att de sätta hin onde bakom som dikterar för honom.
Ett av deras avgudahus eller pagoder ligger utanför staden, omgivet av stora planteringar. Genom en fyrkantig gård kommer man in i en väldig portik, där två avgudabilder stå uppställda på var sida. Deras ögonstenar äro stora som trepundiga kanonkulor och kroppen i proportion därefter. „Moustacherna” räcka ner på bröstet. En är vit i ansiktet, men de övriga röda och se ut som krigsgudar. En trappa leder ner till en annan gård med gallerverk av marmor; här står en stor pagod med ett särskilt trägalleri omkring, vilket utsirats med en mängd målningar av drakar och ormar. Går man utför ännu en trappa kommer man ner till den tredje och sista pagoden, som ligger jämnt med vattenlinjen och är omgiven av något vatten. Gården däromkring överträffade den första i skönhet och storlek. I pagoden, som var stängd med ett järngaller, låg Joss själv på ett altare, helt naken, skallot och med en oproportionerlig kropp”; bilden var antingen av guld eller också starkt förgylld.
Mellan floderna finnas stora risfält och på en del höjder ha kineserna gjort terrasser, där potatis, james och andra rotfrukter växa; för övrigt ser man rädisor, morötter, pumpor, gurkor, pärsilja, lök och grönkål. Tallen, som finnes i hela världen, växer också i Kina liksom bambuträdet, myrtenbusken, rosenträdet, mullbärsträdet och cypressen. Här frodas även många fruktbärande träd: apelsin, krikon, plommon och pisang. Den senares frukt är särdeles delikat, gul och avlång som en gurka, men slät och fyrkantig. Köttet är så sött, att det smälter i munnen. Det säges att detta varit det äpple, som skapelsehistorien vet förmäla om.
Men präktigare trädväxter kan man väl aldrig få se än vissa som till ögonfägnad äro utställda i en del kinesiska köpmansbodar. Det tyckes, som om de skulle växa på någon särskild sorts trädrötter, ty naturen har, så att säga, använt all sin flit till att formera något som människohänder ej förmå göra efter. Där ser man skogar, hus, träd, buskar, vattenfall och strömmar, grottor, rosor, människor och djur, fåglar och fiskar, allt underbart fint skapat och med olika färger.
Gethe övergår här till att nämna något om kinesernas „seder och levernes art”. I allmänhet finnas väl icke så många verkliga kineser i landet, emedan tartarerna (mandchuerna) för omkring hundra år sedan erövrat hela kejsardömet, men de gamla sederna äro dock i mycket bevarade.
Männen äro av medelmåttig längd, „brunaktiga, magra och torra” med helt platta näsor och i allmänhet „moustacher”, de förnäma små och de ringare mandarinerna stora, som stiga dem över läpparna. Alla låta de raka sina huvud och lämna blott en rund fläck bak i nacken, stor som en riksdaler, där håret får växa fritt. Det är också så långt att det räcker dem ner i knävecken och de bruka fläta det i en lång piska, som de stundom linda fyra eller fem varv kring huvudet. Detta är en tartarisk sed, som pålades kineserna då de blevo underkuvade som ett tecken till att de voro trälar och slavar.
Kvinnorna åter äro i allmänhet små — knappt någon är mer än två alnar lång — med små ögon och små munnar men rätt stora näsor. De förnämare sminka sig gärna i ansiktet, så att de bliva vita, medan de sämre smörja sig med klapperolja för att bliva bruna och glänsande. Håret lindas upp på huvudet i en hög krona, i vilken de förnämare sticka en myckenhet buketter och juveler och de enklare små tobakspipor av silver, ty åtminstone de gemena kvinnorna röka ständigt tobak. Bland förnäma kvinnor bibehålles alltfort det gamla kinesiska bruket att klämma samman fötterna ända från barndomen, så att de sedan litet eller intet kunna gå.
Provinsen Qvantung eller Kanton regeras — förutom av kejsaren i Peking — av tre förnäma mandariner. Mandarin kallar sig var och en, som är i militär eller civil tjänst; ordet lär vara detsamma som herre. Bland dessa mandariner finnas dock många grader och subordinationen är så stark, att den ena måste krypa för den andra. Klädedräkten är lika för dem alla, ehuru praktfullare eller enklare. De bruka en hatt eller mössa, från vars spets ett slags röda silkeshår hänga fritt ned. Överst sitter en pärla som är av växlande utseende och utgör ett slags gradbeteckning mandarinerna emellan. Huvudbonaden taga de aldrig av för att hälsa, utan i stället knyta de samman händerna, bocka sig och säga „kin kin”. För övrigt fordras av en mandarin att ha gott förstånd och kunna resonnera om allehanda saker, särskilt som en del av dem äro något slags domare och avdöma smärre tvistigheter „populacen” emellan.
Landets lagskipning är ganska sträng och några långa rannsakningar förekomma ej, utan målet avgöres så snart bägge parterna blivit hörda och domen går genast i verkställighet. Icke desto mindre råder mycket stort självsvåld bland den lägre befolkningen, som ej gör sig stort samvete av att stjäla, mörda, röva och plundra. Det är icke rådligt för en främling att gå på någon längre promenad i staden, utan att ha i sitt sällskap en bekant kines. Utanför den förut omnämnda pagoden hände det löjtnant Gethe, att en ansenlig mängd folk samlades kring honom och med hot till livet tiggde allmosor. Till all lycka hade han i sitt sällskap en redlig kines som med goda ord förmådde dem att giva plats. Eljes läto de aldrig en främmande europé passera på gatorna utan att ropa skällsord och förbannelser efter honom, ja, de voro hövliga då de ej läto dem följas av stenar och jordtorvor.
Sin gud kalla kineserna Joss, men i synnerhet då de skola banna och svärja, begagna de mycket ordet Qvaij, vilket i de flesta indiska och orientaliska språk betyder Gud. Vid ny- eller fullmåne ser man dem dyrka månen med „sing sang” (så kalla de sin musik), brännande och festligheter. Men när månen är förmörkad äro de mycket bedrövade, ty de säga då alt Crampa äter upp månen. Crampa är ett förskräckligt djur, som vill sluka månen, och för att skrämma det, skjuter man med kanoner och kastar raketer. Hin onde tillbedja de även för att han ej skall göra dem något ont, ty de veta väl att han är en ond ande. Joss bor i himmelen och de säga, att intet är omöjligt för honom. Han avbildas vanligen naken och mycket vänskaplig samt tillsammans med ett djur, som skall utföra hans befallningar och i synnerhet kaffa honom vatten från jorden. Detta djur är alltid målat på ett visst porslin, det med fem fötter får endast kejsaren bruka, med fyra är för mandarinerna och med två för de gemena. Där Joss är avbildad stå alltid bredvid honom tre hans söner, av vilka en är alldeles kolsvart och utan tvivel skall föreställa den onde.
Avgudahusen eller pagoderna äro i allmänhet utrustade med ett altare, en stor panna, i vilken kineserna offra, en ljusstake med plats för en myckenhet ljus, en klocka m. m. Här stå tre bilder: en av Joss själv, blodröd i ansiktet och med en klubba i handen, och två hans systrar. Omkring den mellersta figuren stodo två små bilder, som tillbådo och hade en fågel bredvid sig. Vid dörren satt en fjärde figur framför ett litet bord. Framför Jossbelätena fanns en lång, med jord fylld ränna, varuti voro stuckna en mängd lapptriocker.
När en mandarin eller köpman går i kyrkan består han i allmänhet ett helt stekt svin, några fåglar och bakverk, som han sätter på bordet åt Joss. Så faller han på knä och läser, går då och då till brännaltaret och kastar ett josspapper på elden; att papperet då flyger anses som ett gott orakel. På bordet ligger en rot, som ser ut som en „kinesisk potatis” och är kluven i två halvor; genom att kasta dessa klyftor ifrån sig och se hur de falla får den offrande veta, hur hans bön blivit upptagen.
Man ser härav, att det gamla hedniska bruket att rådfråga gudarna ännu är i bruk hos kineserna. Genom att göra ett stort offer hade mandarinerna fått veta, att 1748 skulle fjorton europeiska skepp komma till Kanton och detta orakel slog också verkligen in.
Sin nyårsfest fira de den 19 januari med idel supande och ätande. Den 8 mars ha de en annan stor högtidlighet, då även deras kvinnor få visa sig på gatorna. Det är egentligen härför som kineserna förmenat européerna att ligga över i Kanton „men i vad grad deras jalousie var denna gången vet jag inte”.
Var morgon och afton hör man kineserna i alla seramper ringa på mässingsklockor. Under det att en slamrar på ett mässingsbäcken tänder en annan ett Josspapper, håller det i handen så länge han kan och kastar det sedan i vattnet, då det brinnande flyter med strömmen.