Hoppa till innehållet

En resa i Finland/Landet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  En resa i Finland
En resa i Finland
av Zacharias Topelius
Folket  →


Oceanens beherrskare satt en dag på sin thron af korall och utdelade hemgift åt sina döttrar. Åt dottern Asia gaf han maktens fästen, åt Afrika solens krona, åt Amerika skönhet och fruktbarhet, åt Australia hafvens skatter. Men när ordningen kom till Europa, den minsta bland döttrarna, hade han ingenting mer att gifva. Då tog han en hand full af alla de öfrigas gåfvor och utströdde dem i Europas sköte, på det att hennes rikedom skulle vara mångfalden af gåfvor.

Alla döttrarna blefvo nu förmälda med bergskonungar, och af dem äro komna många länder och folk, hvilka alla fått något af deras stammödrars arfvelott.

Men nordpolens jätte hade friat till tre af döttrarna och fått korgen. Deraf förgrymmades han och reklamerade dessa tre såsom sina födda slafvinnor. Detta lyckades honom till någon del med två bland kungsdöttrarna: han slog i sina kedjor en tredjedel af furstinnan Asia och den högra skuldran af furstinnan Amerika. Men när han ville lägga Europa i sina bojor, utsträckte oceanen tvenne kraftiga armar, för att omfamna och beskydda sin dotter; och öfver den högra armen, som kallas Medelhafvet, förmådde polarkedjan intet, men kring den venstra, som kallas Östersjön, knyter sig kedjan för en kort tid hvarje år och halkar sedan ånyo af, när armens ådror svälla af vrede.

Furstinnan Europa hade många barn, och en dag samlade hon alla omkring sig, för att utdela bland dem sin faders gåfvor. Då begärde Spanien det glödande xeresvinet, Frankrike den skummande champagnen, Italien den doftande orangen, Grekeland lagern, Tyskland rhenvinet, Ryssland hvetet, England hafvets perlor, Danmark bokträdet, Norige sillen, Sverige jernet och så allt vidare. Men längst bakom de öfriga stod ännu en, som intet begärt och intet fått. Och furstinnan Europa sade till henne:

Hvarför står min dotter Finland i skuggan och begär ingenting af sin moder?

Höga furstinna, svarade den tysta från nordlanden, – det jag helst önskade har du redan skänkt åt dina döttrar i södern. Jag ville så gerna äga sol i min långa natt ...

Solens värme kan jag ej gifva dig, sade furstinnan, ty den har jag redan nedlagt i drufvan, i lagern, i orangen och hvetet. Men jag vill gifva dig ljus i långa månader utan natt; du skall se solen speglas i många tusende sjöar, som icke hafva sin like, och jag vill öfversålla dig med diamanter af klaraste vatten. Du är min sistfödda, min armaste, min längst förgätna dotter, men dock alltid min dotter. Svär, att icke förneka din moders namn, och jag vill fästa ditt bo vid hafvet, på det att du må kunna gå in och ut i mitt hus och hafva skydd mot polarmakterna.

Jag tackar dig, höga furstinna, svarade nordjungfrun. Jag vill i min ringhet aldrig förgäta, att jag dock är din dotter, och jag vill vara din gränsvakt emot den eviga snön.

Det är denna Europas sistfödda, armaste, längst förgätna dotter, som tecknas på dessa blad. Sistfödd är hon, emedan hon sist af alla stigit ur hafvets sköte och fortfar att stiga än i dag. Armast är hon, emedan hon aldrig fullt kunnat lösgöra sig ur famntaget af den jätte, som reklamerar sin rätt till henne mot Europa och menskligheten. Längst förgäten är hon också, emedan hon sist har framträdt ur skuggan af de furor, bakom hvilka hon, hälften stridande, hälften begrundande, tillbragt sin ensliga barndom.

Hon bor vid den norra hafsarm, som oceanen utsträcker, för att skydda Europa. Den sydliga hafsarmen, det sköna, varma Medelhafvet, omgifves af yppiga länder och rika folk; vid dess stränder har samlat sig allt, som vår verldsdel ägt mest glänsande i makt och i ära. Den nordliga vattenarmen, den kulna, stormiga Östersjön, med dess sandvallar och klippstränder, dess bernsten och dess isar, har samlat omkring sig nordens bragdrika minnen. Båda äro tusenåriga farleder för folken i fred och krig; men under det att Medelhafvet berör Afrikas öknar och genomfläktas af samum, berör Östersjön nordpolens gränsmarker och gisslas af snöstormarna.

Den stolte ångaren frustar in genom Öresund. Bakom sig lemnar han Nordsjön och Kattegat; framför honom utbreder sig Östersjöns blå vattenspegel, betäckt af hundrade segel, som alla styra in eller ut genom samma trånga port. Hvilka olika vågor öster och vester om den smala hafsporten! Nordsjövågen är tung och salt; han uppröres af tidvattnet, han rusar med dån mot sandbankarna och rullar långsamt, majestätiskt tillbaka, med en tyngd, som krossar de starkaste kölar. Östersjövågen deremot synes lätt som en regnstänk; han uppröres af minsta vindkast, han nästan fladdrar mot klipporna och faller lika hastigt tillbaka, utan att bräcka fiskarebåtens svaga bog. Han består också till hälften af flodvatten, hans salthalt är 20 procent mindre, än Nordsjöns. Han har icke mer någon känning af ebb eller flod, men han stiger och faller med olika vindar. Han står också 8 fot högre än Nordsjöns yta. Längre i norr är skilnaden större, ty Östersjöns trånga utlopp förmå ej svälja tillflödet af alla hans floder. Hafsströmmen vexlar och går likväl beständigt utåt. I Öresund och Bälten gå alltid två motsatta strömmar: den öfre och lättare för Östersjöns vatten utåt vid ytan; den lägre och tyngre är Nordsjövatten, som inströmmar på djupet.

Ångaren frustar vidare framåt. Oceanens vexter och rika djurverld hafva försvunnit; deras plats intages af mindre yppiga alger och en svagare djurverld. I stället för tumlarens vattenstråle ser man skjälhunden lyfta sitt bruna hufvud öfver den krusade vågen. Fiskarna blifva andra och mindre. Hummern och ostran lemna platsen åt räkan och de små musslorna. Djupet aftager: Östersjön är ett grundt haf, hvars djup på några få ställen i centralbassinen går till 200 famnar, men aftager mot öster och norr och vid Finlands kuster sällan uppgår till mer än 40 à 60 famnar.

Hvart går ångarens kosa? Till Köpenhamn, Stockholm eller Petersburg, till Riga eller Danzig, till Helsingfors eller Uleåborg? Kaptenen utbreder sjökortet. Man ser ett långsträckt innanhaf, med hufvudsträckningen från söder till norr. Det liknar på kartan en sirén, en hafsjungfru, vänd emot öster. Hennes framåt lutade hufvud, med Lapplands snö på sin hjessa, betraktar Finland. Hennes hals prydes af skärgårdens gröna perlband. Hennes af bördan krökta rygg bär Skandinavien på sin skuldra. Hennes arm är utsträckt mot Ryssland, man vet icke om till hot eller smek. Estland, Liffland och det förenade Tysklands norra provinser bilda fållarna af hennes klädning. Men nedtill kröker sig hennes höga gestalt i en bugtande fiskstjert, som, öfver Danmarks öar och Jutland, förlorar sig uti Nordsjöns böljor.

Geografins lek har nu engång så velat, att denna hafsmö omfamnar Finland, och mot dess barm slår hennes hjerta. Alla öfriga länder blicka tillika mot andra håll, men Finland blickar mot Östersjön. Derifrån har detta land uppstigit, ditåt sluttar det; dit återsänder det sina tallösa sjöars vatten. Östersjön är Finlands fostermoder, dess amma, dess vagga, i hvars sköte Europa nedlagt denna sin yngsta dotter, till att vårdas för okända sekler och myndiga år. Östersjöns vågor sjunga för henne beständigt sin vaggsång och skänka henne beständigt nya stränder till leksak, likasom vårsolen alla år skänker henne en ny grön klädning.

Dottern Finland återgäldar sin fostermoders kärlek genom att bevaka Östersjöns nordliga hafsfjärdar. Hon bor vid det hörn, der sirenens medja, bröst och armar sammanflyta. Finland beherrskar den punkt, der gördeln af Ålands öar knyter sig om sirenens lif, och derföre hafva alla Östersjöns friare tillika giljat om Finland. Tyskar, Danskar, Svenskar, Polackar, Ryssar hafva vexelvis täflat om den nordiska ungmöns hand – hennes hjerta har varit mindre efterfrågadt – och Finlands beherrskare har hvarje gång äfven varit Östersjöns. Väl har Finland, omgjordadt af klippor, stormar och isar, varit en taggig ros att plocka; icke heller har nordlandens mö bortskänkt sin hand åt den förstkommande. Mot sin vilja har hon blifvit indragen i makternas långa kamp om herraväldet i Östersjön; strömmar af hennes blod hafva färgat hafvets böljor och landets drifvor röda som morgonrodnaden ...

Finland har, såsom fordom Afrodite, uppstigit ur hafvets sköte. Det fanns en tid, när Östersjön var en vik af det norra polarhafvet, hvars vågor och isberg då gingo öfver all fast mark i denna nejd af Europa. Hvalrossen utsträckte här sin oformliga kropp; ändlösa tåg af polarnejdernas fågelsvärmar sökte sig en väg genom töcknen på dessa ogästvänliga haf. Öfver de öde fjärdarna höjde sig endast topparna af Skandinaviens fjällrygg, som i en lång båge åt öster kröker sig kring Finlands nord och med sina många utsprång bildar dess ryggrad. Söderom denna båge af fjälltoppar uppfylldes hafvet af tallösa grund, förorsakade af höjdkedjor, som uppstego från hafsbottnen. Det var dessa grund, hvilka småningom skulle bilda en fast kontinent.

Långt under hafvets botten arbetade emellertid den underjordiska elden. Han ligger här djupt begrafven; här finnes intet Hekla, ingen Geyser, icke ens en enda varm källa, och blott sällan ryster sig den fasta marken uti ett lindrigt jordskalf. De vulkaniska krafterna arbeta tysta i det fördolda och upplyfta långsamt, oaflåtligt, med jättestyrka, den platå af granit, på hvilken Finland och det norra Skandinavien hvila. Vid Bottniska vikens båda kuster har man länge märkt det förunderliga, att hafvet småningom rinner undan från stränderna. Der skeppen fordom seglade, flyter numera knappt en båt; der fiskaren i sin ungdom rodde ut sina nät, beta nu hans kor på den gröna strandängen. Grund och klippor uppstiga, dem ingen förr vetat af; de vexa till holmar; holmarna sammanvexa med hvarandra och fasta landet. Hamnarna uppgrundas, stränderna tillvexa, plogen och lian gå öfver gammal hafsbotten. Det är ett nytt land, som med hvarje menniskoålder uppstår ur hafvet, och hvarje sekel skänker Finland ett nytt furstendöme.

Allt detta kommer af den glödande vulkan, som rasar djupt under våra fötter i jordens innandöme. Förgäfves söker den underjordiska elden att spränga det tjocka skal, som kringmurat hans härdar och som beständigt tillvexer under polarköldens inflytande. Han förmår endast skrynkla jordskorpan: han uppdrifver ett område, han sänker ett annat. Hela Östersjödalens botten med dess sidosluttningar tyckes vara i en vågformig rörelse: i norr höjning, i söder sänkning. Men det är en våg, hvars fallande och stigande icke mätes med vanligt mått; det är en urtidsbölja, som majestätiskt rullar fram genom årtusenden.

Man känner ännu icke fullständigt denna den fasta jordytans vågrörelser i norden. Man har endast af gamla märken, inhuggna i strandklipporna, trott sig kunna beräkna, att norra Sverige och norra Finland höja sig omkring 4 fot på hundrade år, men södra Finland och medlersta Sverige knappa 2 fot på seklet. Vid svenska kusten upphör höjningen några mil söderom Stockholm, men vid Skånes och Pommerns kuster har man trott sig förmärka en långsam sänkning.

Finland stiger: det är en fortgående skapelseakt. Under årtusenden har detta land, tum för tum, upplyftat, och fortfar att upplyfta, sina skogbekransade berg, sina gröna dalar, sina vida ljungmoar öfver det haf, som fordom betäckte dess yta. Denna yta är mycket ojemn. När då landet höjts och hafvet runnit undan, har en del af hafsvattnet stadnat qvar i dalarna och gifvit upphof åt Finlands tallösa sjöar. I början voro de stora sjöarna hafsvikar, och vikarnas mynningar blefvo småningom sund. Men när landet fortfor att höja sig och dess sluttning mot hafvet ökades, blefvo sunden småningom floder, som förde till hafvet sjöarnas öfverflöd. Dessa floder voro i början djupa och segelbara, men när sluttningen ökades, blefvo de grunda och strida. Islossningen förde om våren stenar från stränderna. Stenarna blefvo liggande på trånga ställen af flodbädden: deraf uppkommo de många forsar, hvilka nu hindra båtfart på floderna och hvilka ännu, vid hvarje stark islossning, ändras eller förökas. När åter sjöarna icke längre stodo i direkt förbindelse med hafvet, blef deras fordom salta vatten af regn och källsprång förvandladt till sött. De vexter och djur, som endast lefva i salt vatten, dogo ut, och andra, som lefva i sött vatten, trädde i deras ställe. Men många af de fiskarter, som nu uppfylla äfven de minsta, mest otillgängliga sjöar och träsk, härstamma från hafvet och hafva genom landhöjningen blifvit instängda i deras ensliga celler.

Hafvet har således icke öfvergifvit sin fosterdotter. Det omfamnar henne utifrån med sina båda armar, Finska och Bottniska vikarna, och i hennes barm har det qvarlemnat otaliga sköna vattenådror. Dessa äro de två haf, som synas: ett yttre och ett inre. Det finnes ett tredje haf, som kännes, men icke synes: det är de underjordiska vattnen. Ty en del af det fordna hafvet har sjunkit ned under Finlands yta och bildat vidsträckta kärr, myriader källsprång. Dessa vatten stagnera i afstängda dalar, eller strömma de osynliga utför sluttningen, närande floder och bäckar. Intet land kan jemföras med Finland i vattenrikedom: det har haf omkring sig, haf inom sig, haf under sig.

Finlands sjöar äro icke som andra sjöar, dess floder icke som andra floder, dess kärr icke som andra kärr. Der är en stor, tyst och lugn kraft i beständig rörelse mot bestämda mål. Hvad man i andra länder kallar flodsystemer, det är i Finland systemer af sjöar. Landet sluttar mot söder och sydvest, och mot dessa håll äro sjöarna i en beständig rörelse, för att uppsöka sin moder Östersjön. Ingen enda sjö står stilla och overksam: har han icke ett synligt aflopp, så utsilar han sina vatten under jorden. Men de flesta och största sjöarna bilda stora, sammanhängande sjösystemer, hvilka öfver vida områden flyta in i hvarandra genom brusande forsar eller sakta strömmande sund, i det att de stundom samla sig, stundom åter förgrena sig och följa alla sluttningens ojemnheter, tilldess att de finna en trång flodbädd, som för deras förenade vatten till hafvet. En flod i Finland är endast det sista språnget af sjön. Han upprinner icke här i höga bergstrakter, han näres icke af Alpers smältande snö. Han börjar ofta obemärkt i ett aflägset kärr eller ett namnlöst träsk, men det dröjer ej länge, innan han försvinner uti en rad af sjöar, hvilkas vatten han åtager sig att ledsaga till kusten. När han åter framträder, skenbart sjelfständig, är han dock endast sjöarnas eller de underjordiska vattnens ombud och lastdragare, – uppbördsmannen, som tillför hafvet landets tribut, – och han störtar brådstupa, från fors till fors, med sin vattenbörda, sina isar och sina timmerflottor i hafvet.

Det Finland, som sålunda uppvuxit ur hafvets sköte, är nu en halfö, som i vester och öster utsträcker sig, mellan 38° 35' och 50° 2' longitud från Ferrö, på en bredd af 83½ geografiska mil, medan längden i söder och norr – från 59° 48' till 70° 6' nordlig latitud – utgör 154 ½ geogr. mil. Areala ytan är beräknad till 6 844 geogr. qvadratmil.

På den tiden, när Preussen ännu icke flödat ut öfver 1815 års gränser, besökte en af våra landsmän Berlin, och i ett sällskap af lärde föll händelsevis talet på Finland. – Finland?, yttrade någon i sällskapet. Det lärer vara ett litet land derborta i yttersta norden; huru stort kan det vara? – Åhja, svarade vår landsman, ett litet, ganska obetydligt land: ungefär så stort, som Preussen, Bayern och Würtemberg tillsammantagna. – Det är i sjelfva verket ett land, hvars provinser kunna i omfång mäta sig med konungariken. Men der fordras visserligen något mera än längd och bredd, för att kunna täfla med jordens store, och dertill vid Rysslands sida, är Finland ett lingon vid sidan af en melon.

Nordens ryggrad, de ödsliga fjäll, som längst i norr kröka sig omkring Finlands hjessa, sammanbinder detta land med den Skandinaviska halfön. Sedan den hafsarm uttorkat, som fordom förenade polarhafvet med Östersjön och gjorde Finland till en med Skandinavien sammanvuxen ö eller ögrupp, hänger nu Finland i öster tillsamman med Ryssland, öfver hvilket dess enda landväg går till den europeiska kontinenten i söder. Den fordna hafsarmens område upptages nu af en ytterst vattendränkt trakt, uppfylld af sjöar och kärr, skogar och ödemarker. Här hafva diplomater och fredsfördrag alltsedan år 1323 uppdragit den politiska gränsen mellan Finland och Ryssland; men den ethnografiska och naturhistoriska gränsen går något längre i öster. På tre sidor: i söder, vester och norr, afrundas Finland genom starka naturliga gränser; men den nordvestra landgränsen mot Sverige och hela den östra landgränsen mot Ryssland äro konventionela. I dessa förhållanden, och i det geografiska läget vid Östersjöns sammanflödande armar, ligger nyckeln till Finlands politiska öden. I dess nordliga breddgrad, dess berggrund och dess uppkomst ur hafvet ligger nyckeln till Finlands kulturhistoria.

Detta land är en öfvergångsbrygga mellan den europeiska nordens vester- och österland. Natur och folk, kultur och historia, allt antyder Finlands förmedlande ställning mellan de områden, som bebos af det nya Europas dominerande folkstammar, Germaner och Slaver. Här finnes mycket af Skandinaviens, mycket af Rysslands natur, och dock allt annorlunda. Innan de Skandinaviska bergen förlora sig i Rysslands sandstepper och fruktbara lergrund, utbreda de sig öfver Finlands hela yta i låga höjdsträckor och flata berghällar. Å ena sidan inga höga toppar, å andra sidan inga vida slättländer. Finlands hela yta är vågformig, utan branta stigningar; hård granit, mjuka alluviallager, ständiga omskiften af odling och ödemark. Insjön, som är egendomlig för Skandinavien, och sandmon, som dominerar stora sträckor af Ryssland, utbreda sig båda i deras mäktiga behag och deras fulla, ödsliga storhet endast i Finland. Vextriket och djurriket bilda öfvergångslänkar mellan Skandinaviens och Rysslands skilda arter och förena i sig något af bådas egenheter: i vestra Finland mera skandinaviskt, i östra Finland mera ryskt. Sjelfva folket, som står så egendomligt afskildt både från den skandinaviska och den slaviska folktypen, har i vester antagit något af den förra, i öster något af den sednare, och förblifver dock främmande för dem båda. En Finne anses i Sverige för half Asiat, i Ryssland för half Svensk. Landkulturen, med det för Finland egna svedjebruket och torkrian, är likaså egendomlig; intelligensen framträder på den vesterländska bildningens grund och får dock sin skilda pregel af den skilda folkanden. Finlands hela historia är inklämd mellan vesterlandets och österlandets kämpande makter och bildar lugnvattnet mellan tvenne mötande stormilar, hvilka ömsom besegra, ömsom upphäfva hvarandra.

Den snillrike Svensken Israel Hvasser har med anledning af allt detta förutsagt, att Finland en dag skall blifva den brygga, på hvilken det vestra Europas civilisation tågar in i det omätliga Ryssland, för att derifrån vidare utbreda sig öfver Asiens barbariska folk. Tviflaren, realisten, som endast ser ett fattigt, ringa folk, sjelf i behof af så mycket ljus och kämpande för sitt sjelfbestånd, nästan försvinna i famntaget af österns jätte, skall hafva mycket att invända mot denna förutsägelse. Men icke utan stöd af historiens erfarenhet, innebär den snillrike Svenskens framtidsdröm en mission af så hög betydelse för Finland och menskligheten, att den väl förtjenar antecknas för efterkommande slägten.

Finlands halfö bildar nordöstra sluttningen af Östersjöns dalbäcken. Till Östersjön rinna derföre alla dess vatten, med undantag af några få i den högsta norden, som utflöda i Ishafvet. Vattendelaren mellan Östersjön och Ishafvet är den högnordiska fjällrygg som, utgrenande sig från den skandinaviska bergskedjan, med sina många förgreningar bildar Finlands fasta, ursprungliga kärna utaf granit. Denna hufvudkedja, som i sina krökningar mot öster och söder omfamnar Finland, behåller företrädesvis namnet Maanselkä, landtryggen.

Från Maanselkä utgrena sig vidare 14 andra bergskedjor med deras förgreningar, alla med skilda namn, men af olika längd och höjd. De längsta och betydelsefullaste bland dem äro Suomenselkä, Finlands rygg, som från Maanselkäs krökningar längst i nordost löper midtigenom landet till Bottniska vikens medlersta kust, och Salpausselkä, stängselkedjan, som från Maanselkäs sydligaste höjdsträcka löper i en båge åt vester igenom södra Finland och bildar dess strandmur mot Finska Viken. Dessa båda kedjor kringmura de högre belägna stora insjödalarna, och ytterom dem ligga de låga, men bördiga kustdalarna, som långsamt sänka sig under hafvets yta.

Berg och vatten, – se der Finland! Allt hvilar på den hårda graniten. Der är en djup, fördold kraft, men han förvånar icke, han saknar höjd. Graniten döljer sig under jordytan, eller går i långa, låga vågryggar genom landet. Endast den nordliga Maanselkä imponerar med fjällens ödsliga majestät. Der torna sig urbergen i starka massor, eller enstaka, dystra fjälltoppar, 2 till 3 000 fot öfver hafsytan. Ju mer denna stamkedja utgrenar sig och likasom rinner ned utför sluttningen, desto mer förlorar hon fjällens egendomliga vildhet. Höjden aftager, bergsryggarna sänka sig till 1 200 fot, till 800 fot, och när de närma sig kusterna, stiga de sällan mer än 4 till 500 fot öfver hafvets nivå.

De inre och sydliga höjdsträckorna afbrytas af klyftor och dalar. Stundom förgrena de sig i långsträckta sandåsar, hopvräkta af fordna hafsvågor, eller strö de omkring sig ensliga höjder, åtskilda af grytformiga dalar. Ofta ligga bergen, söndersplittrade af jordbäfningar, is och vatten, i jättekummel af löst öfver hvarandra hopade stenblock, eller ser man dem kringstänkta i oräkneliga rullstenar af den mest olika storlek och de mest nyckfulla former. Men alla dessa kummel och stenar likna hvarandra deri, att deras kanter äro afnötta genom forntida våldsama naturrevolutioner, som kastat dem öfver hvarandra. Sjelfva bergens ytor äro på nordsidan glattslipade eller refflade med paralela ränder, enligt någras mening af isgletscher, enligt andra af en ofantlig, från nordvest inbrytande hafsflod.

Höglandsdalarna äro alla insjödalar: i hvarje dalbotten finnes alltid en sjö. Sjöarna äro derföre lika oräkneliga, som dalbottnarna. Man har kallat Finland de tusen sjöars land, men denna ziffra säger för litet. Det finns måttliga jordegendomar, som räkna mer än 60 sjöar. Det finns föga vidsträckta socknar, som räkna inemot 200. Hela antalet vet ingen, men en åttondedel af Finlands inre yta upptages af vatten. Till följd af landets höjning och sluttningens tilltagande, minskas långsamt dessa ofantliga vattenmassor. Man märker det i de mindre och grundare sjöarna: i de stora och djupa märker man endast ett periodiskt stigande och fallande.

Det finns äfven uttorkade sjöar, på hvilkas bottnar furorna vexa och nå med sina toppar de omgifvande åsarnas kammar.

Kustdalarna äro lågländer, genomskurna af talrika floder, åar och bäckar, – sugrör, genom hvilka hafvet dricker ur sjöarna. I kustdalarnas bördiga alluvialjord blomstrar åkerbruket. Här är befolkningen tätast, här ha alla de äldre städerna uppstått; här är industrins, vetenskapernas, konsternas, civilisationens vagga i Finland. Här har äfven styrelsen sökt sina medelpunkter och historien valt sina skådeplatser. Detta land kan förliknas vid ett stort snöklot, som först upptinat i periferin.

Det äldsta kulturlandet är sydvestra kustdalen: landskapet Egentliga Finland, med Ålands vida skärgård och den gamla hufvudstaden Åbo. Dernäst södra kustdalen: landskapet Nyland, med den nya hufvudstaden Helsingfors. Dernäst sydöstra kustdalen: landskapet Karelen, som sköljes af Finska Viken och Ladoga, men sträcker sig derutöfver, i glest befolkade skogsbygder, långt åt norr. Vid Bottniska Viken ligga de yngre kulturländerna. Kumo elfdal med landskapet Satakunda sträcker sig inåt landet i öster, och den stora nordvestra kustdalen omfattar landskapet Österbotten.

Det vattenrika finska höglandet, hvars norra delar ännu i början af 16:de seklet genomströfvades af Lappar, fördelar sig på tre stora insjödalar: längst i öster Saimadalen med landskapet Savolaks; dernäst Päjänedalen med landskapet Tavastland och längst i vester Näsijärvidalen, hvars mesta område blifvit räknadt till Satakunda. Till höglandet räknas dessutom i öster Pielisjärvidalen, som utgör det norra Karelen, samt Kainudalen kring Uleå sjö, som tillhör Österbotten. Till detta landskap räknas äfven de nordöstra insjödalarna, som äro de mest höglända trakter i Finland. Kring Maanselkäs fjäll utbreda sig i den yttersta norden Lapplands ödemarker, af hvilka de nordligaste från Enare sjödal sända sina vatten till Ishafvet.

De stora insjöarna ha, likasom hafvet, sina bördiga, tätare befolkade kuster, på hvilka odlingen fått ett fotfäste och historiens makter ett utrymme. Bortom dem ligger i sin ensliga, fridlysta skugga ett skönt, för verlden obekant land.

Väl har Ladoga sändt den röda porfyren till Napoleon I:s graf och Ruskeala sina marmorkolonner till Isakskyrkan i Petersburg. Men den finska graniten, som lemnat materialet till Alexander I:s kolossala monument, beherrskar landet så enväldigt, att han endast undantagsvis lemnar en plats åt andra mineraler. Finland har ymnig kalk, men tyvärr ingen förhoppning om stenkol. Alla metaller ligga fördolda uti dess berg, men afundsame dvergar bevaka bergens skatter. De gifva så sparsamt sina förråder, att man kunde tro dessa berg vara de fattigaste på jorden, och dock har man nu begynt aftvinga dem Lapplands guld. Jernet och kopparn äro för öfrigt de enda metaller man härtills funnit af någon betydenhet. Jernet ligger så ymnigt i östra Finlands sjöar och kärr, att det vexer i dem som ett brunt golf, och när det plundras, vexer det åter om 30 år. All mark i Finland är jernhaltig och likaså otaliga källor. Naturen fann icke detta land nog hårdt: hon måste ännu beslå graniten med jern.

Sand, lera och andra jordarter omvexla med slammet af gammal hafsbotten. Det är en styf mark, som fordrar kraftiga armar. Och likväl vore Finland ett utomordentligt fruktbart land, om det hade en varmare sol.

Men solens strålar falla snedt mellan den 60:de och 70:de nordliga breddgraden. Polens jätte utsträcker beständigt sina isiga armar emot den trotsiga bruden. Finland vore hans byte, om icke blidare naturmakter motverkade hans öfvertag. Landet sluttar mot söder och sydvest, mot middagens och eftermiddagens varmare sol. Det skyddas af Maanselkäs nordliga fjäll. Det ligger icke högt; det har stora, djupa vatten inom sig och omkring sig. Det har slutligen äfven en känning af Golfströmens mildrande värme, och allt detta förenadt gör, att Finland dock, bland alla länder på jorden, näst Skandinavien, har det mildaste klimat på en så högnordisk breddgrad. Det har vid 66 graders polhöjd samma värme, som norra Asien vid 54:de och södra Labrador i Amerika vid 48:de breddgraden.

Här finns dock tillräckligt af nordens bisterhet. Årliga medelvärmen är i södra Spanien + 18, i Frankrike + 12, i England och norra Tyskland + 8, i Sverige och Norige + 3 à 4, i Finland + 2½ Cels. Ryssland har under samma breddgrader som Finland en medelvärme af icke fullt + 1.

Med Finlands långa utsträckning i norr och söder fördelas värmen ganska olika. Åbo har + 4,61 medelvärme, men Enontekis i Lappland – 2,68. Medan körsbärsträden blomma vid Åbo, fröjdar sig Lappen åt det goda slädföret vid midsommar. Men räknar man endast Juli månad, är Lappland hett i jemförelse med det södra Finland. Det fuktiga kustklimatet är mildare och jemnare, än kontinentens torrare luft; det vestra Finland är varmare, än det östra.

Man har sagt om detta klimat, att här är 9 månaders vinter och i 3 månader ingen sommar. Något måste man unna skämtet: det är nog, att vintern utsträcker sitt välde till halfva året. November, December: höstvinter. Januari, Februari: högvinter. Mars, April: vårvinter. Maj, Juni: vår. Juli, Augusti: sommar. September, Oktober: höst. Det är en kort grönska, en lång snö. Inom få veckor genomlefver den organiska naturen sin årliga lifsperiod. Snön ligger qvar i södra Finland långt in i April, i norra Finland långt in i Maj. Då smälta isarna, haf och sjöar blåna, floderna afkasta sina bojor, flyttfåglarna anlända. Derpå följer en period af bar, vissnad mark och kyliga vindar, sedan regn, värme, och inom få veckor, stundom inom få dagar, är allt förvandladt till sommar. Med den obeskrifliga känslan af vaknande lifskraft förenar sig intrycket af ett ljus utan natt. I fulla tre månader finns intet mörker i nordliga Finland. Natten strålar, qväll och morgon räcka hvarandra handen. I detta beständiga ljus utvecklar sig vextlifvet med en förvånande hastighet. Emellan fröet, stängeln, blomman och frukten ligger en enda lång dag, och när han är till ända, när den första skymningen fäller sitt flor och den första stjernan åter begynner att tindra på aftonhimmelen, då är detta såsom en vesper-ringning för fält och dalar, en signal för naturen att återgå till den långa hvilan. Så hastigt, som han kom, försvinner sommarens fägring; en frostnatt härjar, en kulen nordan blåser, och hösten kläder sig i sin vemodiga färgprakt af fallande löf. Hösten bär sina skördar, men inga drufvor och få frukter. Vintern kommer, men ej med det medlersta Europas dimmor och dystra regnmoln; han kommer klar, frisk och skarp, ej som en fiende, snarare som en god bundsförvandt. Han bygger broar, han jemnar vägar, han minskar afstånden och gör de otillgängliga ödemarkerna farbara för menniskor. Så älskad är vintern med sina praktfulla norrsken, sin hvita drifva, sin klingande bjellra, sin snabba skida och sitt förtroliga hemlif, att hvarje nordbo i södern gerna bytte den eviga sommaren mot en hand full snö.

Några naturforskare tro sig iakttaga, att Finlands klimat sedan hundra år blifvit mera ostadigt, att somrarna blifvit svalare, vintrarna mildare, och att öfvergångstiderna höst och vår blifvit längre. Om så är, ligger orsaken i landets odling och skogarnas nedhuggande, men äfven i luftströmmar af okändt ursprung. Om vintern blåsa mest sydliga vindar, om sommaren vestliga. Torrast är nordan, våtast är östanvind. Oceanens dunster inströmma i de högre luftregionerna, förtäta sig öfver den stora kontinenten i öster och återvända derifrån som regn vid jordytan. Stadig sommar och stadig vinter börja alltid med ostlig vind.

Det är något underbart och lärorikt att följa den lefvande naturens strid mot polarmakterna. När man reser från södra till norra Finland och vidare upp till Lapplands öde slätter, erfar man vid hvarje tiotal mil ett intryck såsom reste man från lifvet mot döden. Och omvändt, när guldletaren eller naturforskaren återvända från den yttersta norden längre mot söder, tycka de sig resa från döden till lifvet. I verkligheten är lifvet ingenstädes utdödt: det kämpar ännu vid randen af den eviga snön.

Genomskuret af polcirkeln och således beläget på gränsen mellan den kalla och tempererade zonen, inrymmer Finland bådas vextlif och djurlif. Vexter och djur genomgå här alla de grader af armod, strid, seger och undergång, som tillvaron är underkastad i ett högnordiskt klimat. Ofvanom polcirkeln äro de lägre ordningarne af vexter och djur vida mer utvecklade, än de högre. Medan hvarje fläck af jorden och bergen vid 70:de breddgraden är bevuxen med rika lafvar och mossarter; medan intet annat träd, än dvergbjörken, enbusken, viden och den långs jordytan krypande granen, afbryter slättens enformighet, hvimlar sommarluften af myriader insekter, fågelsvärmar betäcka alla stränder, och vattnen äro uppfyllde af fisk.

Mellan 68:de och 69:de breddgraden börjar det första åkerbruket vid södra kusten af Enare sjö. Det är en kornåker: han är en djerf utmaning åt polen, och han förfryser oftare, än han gifver skörd, men han gläder vandrarens öga. Vid samma polhöjd börja den första nödvuxna tallen, den första alen, aspen, häggen, sälgen, slutligen äfven rönnen och björken, alla smygande skygga vid solsidan af bergen. Den höga nordens frukter visa sig på soliga tufvor: tidigast hjortron, derefter lingon, blåbär, odon, tranbär. Hallon, smultron, nypon och åkerbär börja först på sydsidan om Maanselkä.

Vid 67:de breddgraden har vextriket, i skydd af fjällen, vunnit betydligt i stadga. De första skogarna börja i Kemis elfdal; den stolta, högstammiga furan uppstiger mot skyn. Hon behöfver 180 år för att nå sin fulla höjd, hon upplefver mer än 300 år, men hon mäter ock mer än 60 fot i höjden, mer än 3 fot i diameter. Från 67:de graden nedåt den 63:dje fortfar sedan vextriket att allt kraftigare utvecklas. Den arktiska floran försvinner och lemnar plats åt den nordeuropeiska. Åkerbruket stadgar sig. Ängarnas blomster mångfaldigas, trädgårdsodlingen börjar. Söderom 63:dje graden ökas vextrikets arter. Bland sydligare trädslag går pilen högst emot norden. Dernäst lind och lönn, sedan alm, hassel och hagtorn, men eken, asken och det utifrån hämtade lärkträdet trifvas endast vid sydkusten. Fruktträden i Finland äro frusna främlingar från ett sydligare luftstreck, men ofta tacksamma och gifmilda, stundom ädla. Äppleträdet planteras under 65:te breddgraden i Uleåborg och bär der blommor, men ingen frukt. Vid 63:dje graden bär det i varma somrar sura äpplen; vid 62:dra graden blifva de ätbara, vid den 61:sta goda. Päron, plommon, körsbär planteras mera för nöje.

Ännu i vår tid är hälften af landets yta betäckt af stora skogar. Men intet land slösar som Finland med sitt dyrbaraste kapital. Sedan den tid, när skogens bortrödjande var ett vilkor för odlingen, har folket blifvit skogens fiende, i stället för hans beskyddare. Vexande träd är hvar mans rof. Yxan hugger, sågarna afverka, fareldarne bränna, vanvård förderfvar omätliga skogsmarker. Bonden fäller timmerskog, för att ur dess aska berga två eller tre skördar och sedan låta marken stå kal. Barn och qvinnor gå att insamla löf för fårhjordarna och kullhugga trädet, för att beqvämare åtkomma löfvet. Det var tid, att landet erhöll ett forstväsende, ty betydliga sträckor äro nu skoglösa, och sjöstäderne måste hämta sitt skeppsvirke på 10 till 20 mils afstånd.

Naturen sjelf är en skogsåverkare. När skogarna vexa täta och luft och sol ej mera få tillträde till deras rötter, bilda sig vattensamlingar, hvilka om våren ömsom töa, ömsom frysa och skada trädens rötter. Efterhand förvandlas nejden till ett kärr, trädet murknar, och stormen omstörtar det. Så hafva Lapplands fordna stora skogar försvunnit. Det nordiska klimatet medför ett svaghetstillstånd i vextrikets lifskraft. På skogens ruiner bilda sig mossan och kärret. Man räknar på Finlands yta 632 qvadratmil skogbevuxna kärr och 1 648 qvadratmil skoglösa mossar. All denna ödemark har bildat sig på den egentliga, starka skogens bekostnad, och detta innebär, att en tredjedel af Finlands yta blifvit förvildad.

Det är mot denna fortgående förvildning, som odlingen så ihärdigt, så oaflåtligt och i sina slutresultater så segerrikt kämpar. Härjande froster, felslagna skördar kunna fördröja, men icke hejda dess framsteg. Ännu upptaga åkrar, ängar, vägar och boningsplatser endast en nittondedel af landets yta. Att återeröfra åt odlingen landets förvildade tredjedel, blir framtidens uppgift.

Barrskogen är åkerbrukets moder. Af dess aska uppstod sveden, der Finnen från urminnes tider sått korn, som var det tidigast kända sädesslag. Detta nomadiska åkerbruk fordrade mycken skog, och när höjdernas barrskog glesnade, nedsteg folket att odla löfskogens region i de fruktbara dalarna. Med löfskogen följde boskapsskötseln och det regelbundna åkerbruket; med dem åter de fasta boningsplatserna. Derför utgöra barrskogens och löfskogens olika regioner ännu i dag en karta öfver Finlands kolonisation. Numera odlas mest råg, dernäst korn, sedan hafre samt något litet hvete och bohvete. Potäterne, som infördes för ett sekel tillbaka, utgöra nu en tredjedel af folkets näring, i jemförelse med hvilken andra rotfrukter, ärter och kål äro af ringa betydenhet. Vigtigare för jordbrukaren äro linet, hampan och humlen samt den lilla tobaksplantagen, som intager sin plats vid solsidan af bondens ladugård.

Jagt och fiske ha varit landets äldsta näringar och uppfostrat ett djerft, härdadt folk. Båda dessa yrken ha länge varit i aftagande. Villebrådet har glesnat i de glesnade skogarna, fisken har flytt från de skoglösa stränder, som icke mera erbjudit samma rikedom af insektlarfver för hans föda. Den stolta elgen är nästan utödd och visar sig endast sällan i aflägsna skogsbygder. Ännu herskar dock skogens konung, den väldiga björnen, i sitt uråldriga rike. Vargen jagas som landets arffiende. Räfven, lodjuret, uttern, ekorren, haren och andra jägarens vanliga byten fällas till stor mängd. Likaså skjälen vid alla hafskuster. Sällsyntare äro jerfven och hermelinen; sällsyntast af alla den fordom så talrika bäfvern. För öfrigt är Finlands fauna den vanliga nordeuropeiska. Husdjuren äro desamma som Skandinaviens och norra Tysklands; men renen trifves icke söderom polcirkeln. Särskildt anmärkningsvärd är den småvexta, till det yttre oansenliga, men utomordentligt ihärdiga finska hästen, – honom, som det finska kavalleriet haft att tacka för så många af sina berömdaste segrar.

Fågelarterna räknas till 237 och bland dem 29 arter roffåglar med kungsörnen som röfvaranförare. Stundom slår näktergalen sin drill vid Finlands södra kust; vid Ladogas kuster höres han ofta. Mindre tonrik, men med en innerlig ljufhet, uppstämmer talltrasten sin sång i de ensliga skogarna och de klara sommarnätterna.

Amfibierna äro få till antalet och endast en orm giftig. Fiskarne deremot äro talrika och betydelsefulla invånare i ett så vattenrikt land. De störste bland dem äro malfisken i Tavastlands sjöar och stören i Ladoga. Laxen uppstiger i alla flodmynningar och fångas i många sjöar. Siken är inhemsk och talrik. Sillen har upphört att invandra i Östersjön, men hans mera småvexta afkomma, strömingen, fångas vid alla hafskuster och utgör, jemte mujkan, folkets allmännast begagnade sofvel. Talrikast förekomma, både i salt och sött vatten gäddan – sjöarnas varg – samt abborren, girsen, braxen, iden, mörten, löjan; mindre talrika gösen och nejonögat. Af oceanens fiskar simma vid dessa kuster endast torsken, flundran och simpan. Stundom förirrar sig en hval eller en tumlare ända hit och väcker bestörtning vid fiskelägena.

Bland de lägre djuren är kräftan allmän i södra och medlersta Finland. Biskötseln har råkat i glömska och idkas nu blott i några orter på sydkusten. Syrsan är en lika förtrogen vän i bondens stuga, som myggan är hela nordens plågoris. Bland den lägsta djurverlden döljer sig i nästan alla Finlands elfvar och åar den äkta perlan i sin anspråkslösa mussla och uppsökes ännu stundom, för att smycka damernas örhängen.

Allt detta visar oss ett land, der menniskan endast i en beständig kamp för sin tillvaro eröfrar sin näring från jord och vatten. Så föga finns här af söderns leende behag och sorglösa yppighet, att i detta land är glädjen en flyktig solglimt, rikedomen en saga och naturens ljufvaste fägring en försvinnande dröm. Ett strängt allvar, blandadt med ett vemodigt löje, thronar på Finlands panna. Dess skönhet är ofta blek som norrskenet, frostig såsom den hvita drifvans glans, eller ensligt begrundande såsom den dunkla barrskogen. Hälften af dess lif är begrafvet i natt, och hälften står i odödeligt ljus.

Kan man älska ett land, så hårdt, så kallt, så fullt af försakelser? Fråga derom det folk, som skickelsen kastat så långt på nordens isiga stränder, och det skall svara: ja, vi älska det öfver allt, emedan vi för det kunna försaka allt. Vi älska det, emedan det är vår rot och vårt väsendes grund, och vi äro sådane vårt land har danat oss, – ett hårdt, ett frostigt, ett kämpande folk – töande drifvor, törstande efter sol och med famnen sträckt emot morgonrodnaden.