En vandring i Rom
← Scener ur skådespelet Gustaf Adolf i Tyskland |
|
CARLÉN, Joh. Gabr., → |
EN VANDRING I ROM.
En vandring i Rom är en vandring i historien. Äfven
för den, hos hvilken icke häfderna alltid varit ett
älsklingsstudium, blifva de det säkert bland denna omgifning.
Hvad kan vara skönare, än att läsa Roms historia i Roms
ruiner?
Det nya Rom bär många djupa spår af tidens härjningar; föga är qvar af det gamla; men hvad känna vi då af det äldsta? Ty under Påfvarnas Rom hvilar Cæsarernas, och under Cæsarernas ligger Republikens. Det är icke blott på gruset af Pompeji och Herculanum man uppfört nya städer; äfven det Rom, vi beträda, är till en stor del byggdt på det gamla. På nästan alla delar inom denna stad, der man kunnat gräfva några alnar, har man funnit fornskatter. Huru stor skulle skörden ej blifva, om man kunde ransaka jordens innandöme utåt hela den rymd, som nu betäckes af hus och gator?
Vår första vandring ställdes till Forum. Det är eget att, bland denna verld af grus och glömska, drömma sig tillbaka till fordna tider. Man trampar dock samma jord, der verldens besegrare gått; man njuter samma luft, som de andats. I denna stumma omkrets skapar man en verld i sina egna tankar och befolkar dermed den öde omgifningen. Här gingo Regulus och Scipio, Cæsar och Pompejus, Cato och Cicero. Denna jordfläck kunde rymma ”det gamla Rom med alla dess dygder, men icke Nero’s gyllene hus med dess laster.” Mer än trehundrade gånger hafva triumfens oräkneliga skaror tågat häröfver, medförande segerbyten af en verld. Här utropade Cicero om Republikens fiender: ”De hafva lefvat!” — och på detta torg stötte Virginius det mordiska jernet i sin dotters bröst, invigande hennes förföljares hufvud åt underjordens Gudar. Der höjer sig Capitolium; der framskymtar den Tarpejiska klippan. Af de heliga tempelbyggnaderna synas endast spridda kolonner och arkader; men
”Den sista pelarn än för vandrarn bådar
att högre väsen hafva gästat här.”
De trenne sköna triumfbågarna bära ännu sina inskrifter, och gerna hvilar ögat på dessa minnesrader:
Senatus Populusque Romanus
Divo Tito, —
Främst bland ruinerna höjer sig Colossén, kanske skönare som ruin, än i sin första prakt. Då var den blott en skådebana; nu är den en Romersk minnesvård. Murgrönsrankorna, som slingra sig mellan hvalfven, — med den italienska himmeln deröfver, — denna anblick är oförgätlig. —
På de närbelägna ruinerna af Cæsarernas palats har en Engelsman anlagt sin villa[1]. Skönare blomsterfält finnas kanske ingenstädes. Det var en vårdag. Solen nödgade oss att söka skugga. Vi satte oss i en lagerberså och lyssnade till fåglarnas sång och vattnens sorl. Törnrosorna, som lindat sig uppför träden, tittade fram ur de mörka cypresskronorna. Vingårdarna stodo blandade med blomstrande mandel- och persike-träd, och rundtomkring denna rosengård syntes lemningarna af Colossén och Vattenledningarna; i bakgrunden, på olika punkter, Cesti pyramid, Vesta-templet, St. Peter och Vatikanen, Villa Pamfili och St. Onofrio, samt på andra sidan Sabiner-bergen. Vi hade möda att lemna denna utsigt.
Vi togo vägen uppför Tarpejiska klippan till Capitolium. Man har nu Forum med dess fornlemningar under sina fötter. Från tornet kan man urskilja de sju kullarnas belägenhet. Det panorama, som omger åskådaren, är den rikaste forntidshäfd, alltid öppen, nästan alltid bestrålad af en molnfri himmel. Man skulle der dagligen, under ett år, kunna tillbringa några intressanta timmar. På nedvägen går man förbi Marci Aurelii staty till häst, af förgyld brons, och de segertecken, som egnades åt Marius, efter hans seger öfver Cimbrerna och Teutonerna, samt stadnar ett ögonblick framför Michel Angelos hus. Det är en liten envånings byggnad, med endast två fönster, nu bebodd af ett fattigt handtverkarfolk.
En smal gata förer till Forum Trajani. Af all dess fordna prakt har blott en enda lemning trotsat seklerna; men det är äfven den skönaste segerkolonn i verlden. Basrelieferna, som utgöras af 2,500 figurer, tecknade af mästarehand, hafva varit en källa för Rafaëls och Giulio Romanos studier. I kolonnens fot förvarades fordom den gyllne urna, som gömde Trajani stoft, och på spetsen höjde sig segrarens kolossala bild, af förgyld brons. Nu synes der Aposteln Petrus, uppförd af Sixtus V.
Då man vill fortsätta sin vandring, öppna sig tvenne vägar: den ena till Mons Qvirinalis, som prydes af de kolossala hästarna, på hvilkas fotställning läsas namnen Phidias och Praxiteles (och hvilka, om de än ej härröra från dessa mästare, dock äro Grekiskt arbete af första ordningen), samt derifrån till Diocletiani Thermer och flera herrliga villor; den andra öfver Tibern, till Adriani ryktbara grafvård. Yi välja denna sednare och befinna oss snart på Roms hufvudgata, il Corso, genom sin sträckning och palatsernas mängd måhända den skönaste i Europa. Vi hafva knappt hunnit den halfvägs, då vår uppmärksamhet å nyo fästes af en segerkolonn. Det är den, som Romerska folket lät uppresa åt Marcus Aurelius, efter hans seger öfver Marcomannerna. Den är mindre skön än Trajani, men i anseende till fotställningen högre. Den bar fordom verldsbeherrskarns bild af förgyld brons, och bär nu Aposteln Pauli, upprest af Sixtus V. Invid denna plats öppnar sig en annan, som prydes af Augusti Sol-obelisk, hvilken kejsaren lät föra från Heliopolis och uppföra på Campus Martius samt helga åt solen (soli donum dedit, som orden uti inskriften lyda).
Efter en väg af några minuter, genom obetydliga gator, befinna vi oss på en plats, i hvars förgrund ett åldrigt tempel fängslar våra blickar. Denna byggnad är lika enkel som majestätisk. Från dess panna, hvilken tvenne årtusenden med vördnad förbigått, återspeglas ännu samma lugn, hvarmed den sett triumfbågar och tbroner, kejsardömen och folkvälden falla och deras spillror spridas som leksaker för barn. Det var fordom alla Gudars boning och är nu alla helgons; det är nu, som fordom, fromhetens och konstens helgedom. Det är Pantheon.
Då man inträder i templet, känner man, att den ljusström, som flödar ned från kupolen, varit ämnad att bestråla Gudar, icke blott dödliga. Dessa må hafva varit hvilka som helst; deras anletsdrag bära dock spår af förgängelsen. När man uti inbillningen flyttar sig tillbaka till den tid, då Olympens bilder, framtrollade af den Grekiska mejseln, blickade ned från nicherna i denna sal, hvilka nu fyllas med grafvar och helgonaben, skyndar man åter ut att beundra de yttre lemningarna, skonade af tiden.
Man går ännu några steg, då örat förnimmer ett brusande ljud, likt det af upprörda hafsvågor. Man urskiljer dock snart, att det är sorlet af menniskoröster, och man låter nyfikenheten föra sig närmare till samlingsstället. Med undantag af Neapels molo, gifs det måhända intet ställe, der folkrörelsen är lifligare och högljuddare, än på Piazza Navona, en torgdag. M***, som följde oss, gjorde oss uppmärksamma ej endast på de sköna folkdrägterna, men äfven på de olika racerna bland befolkningen. Af dessa folkstammar är den från Albanerbergen den vackraste, med regelbundna anletsdrag, rak eller lindrigt böjd näsa, mörka ögon och hår, smidig och spänstig vext, en blandning af Apollo och Bacchus. Den tycks återkalla Latinerne eller Volscerne. Folkstammen från Alatri och Veroli är mera undersätsig, har äfven regelbundna drag; men de sammanträngda ögonbrynen gifva ett strängt och hårdt uttryck. Stammen från Corneto är utmärkt af bög och smidig vext, ett skönt och mildt uttryck. Den är måhända den skönaste, ehuru i mindre antal. Man vill härleda denna stam från Etrurien. Folket från de Sabinska bergen är af kortare vext, men starkt bygdt, anletsdragen oregelbundna. I sjelfva Rom är racen blandad. Man hör ofta talas om Transteverinernas skönhet. Lika vackert folk finnes i öfriga delar af staden. Man ser icke sällan en qvinna bland de lägre folkklasserna af så alfvarligt hög skönhet, att hon tyckes en antik gudinna, nedstigen från sin piedestal, och (som Virgilius säger om Venus)
vera incessu patuit Dea.
Folkhvimlet föranledde oss att taga en omväg. Man förlorar sällan dervid i Rom, der man till och med skulle kunna skrifva en bok om fördelen att gå vilse, ty man stöter ofta under dylikt kringirrande oförtänkt på en folkscen eller en fornlemning, om hvilken man eljest gått miste. Sålunda förde oss vår omväg äfven nu till ett bland de många minnesmärken i denna stad, som äro gömda af nya byggnader och som man utan vägvisare svårligen kan upptäcka. Från en obemärkt gata inträder man i ett hus, som icke längesedan tillhörde vår landsman Byström, och finner der innanför, hvad som återstår af Augusti ryktbara mausolé, hvilken var byggd efter den af Drottning Artemisia åt hennes gemål egnade minnesvård, den der räknades bland verldens sju underverk. Enligt forntida häfdatecknares beskrifning var byggnaden delad i trenne på hvarann stigande kolonnader af marmor. Emellan pelarne voro nicher, uppfyllda af statyer, och på den jättelika kupolen höjde sig Augusti egen bildstod. Grafvården var, efter de härjningar, som öfvergått Rom, en tid ett fäste för krigare; en annan tid vårdade landtmannen bland dess ruiner sina vinstockar, och nu är omkretsen öppnad för tjurfäktningar, lindansning och fyrverkerier. Pajazzo, görande sina språng i verldsbeherrskarens graf, och Romarne hurrande deråt! Lusteldar brinna i de hvalf, der Augusti, Germanici och Marcelli ben hvilade.
Efter att hafva lemnat detta rum, gingo vi ett stycke utåt Tiberstranden (ripa del fiume), bvilken nu utlägges och förses med alléer. Denna offentliga anläggning, — en bland de många under den nuvarande Påfvens regering, — blir en prydnad för Rom. Snart hunno vi Engla-bryggan (Ponte San Angelo) och Adriani Mausolé, mera känd under namnet af Castel St. Angelo. Att skrifva dess historia, vore att författa Roms egna häfder under de sista femton seklerna. Alltsedan Göthernas anfall, har den, som varit herre öfver detta fäste, äfven varit herre öfver ”den eviga staden.” Det är en underbar skickelse, att en graf skulle blifva ett fäste och derefter lefvandes graf, ty de statsfångar, som här sitta häktade, äro det vanligen för lifstiden. Bland dem var Cagliostro. Det rum, hvari han inneslöts, hade, till förekommande af meddelanden utifrån, ej dörrar och fönster, men liknade en stor opp- och nedvänd stentunna, med ljuset uppifrån. Lifsmedlen nedhissades i en korg, från taket. Korgen med matvarorna, som ett par dagar uppkom orörd, tillkännagaf fångens död. Fångarna arbetade nu på ett gårdsrum, der de bildat en liten trädgård, eller rättare ett blomsterland i Holländsk stil. De sågo rätt förnöjda ut. På tillfrågan, huru de befunno sig, svarade en: ”rätt bra, endast man ej vore dömd att vara här.”
På denna sidan om Tibern ligger det hus, der Rafaêls Fornarina bott. Det hade en våning, med tvenne fönster, och bebos nu, liksom för trehundrade år sedan, af en bagare. Ej långt derifrån se vi la Farnesina, odödliggjord genom Rafaëls fresker, föreställande Psyches historia. ”Rafaël hade smak, då han i Farnesina målade plafond,” säger Ehrensvärd. Jag har först nu förstått hvad han dermed menar. Alla figurer äro bevingade, och sjelfva Psyche synes här blott, då hon är uppburen af kärleksgudar, följaktligen sväfvande öfver jorden. Eljest häntydes blott åt det ställe på jorden, der hon vistas. Intet tilldrager sig, som ej sker ofvan jord, och följaktligen egnar sig till plafond, hvilket ej är fallet med andra mästares arbeten af samma art, då de målat t. ex. flottor, krigshärar o. s. v. i taket. Uti ett rum nära intill Psyches sal finnes en plafond af Daniel di Volterra, bra målad, men derjemte lemnande ett bevis på den brist af smak, som Ehrensvärd klandrar. Målningen föreställer Diana, som kör ett par oxar på moln, fulla af englahufvuden. Maratti har beklagligen med nog tung pensel restaurerat freskerna öfver Psyche. Rafaëls här befintliga Galathéa är, ehuru skadad af tiden, gudomlig. Så måste Apelles ha målat.
Vi gingo förbi det af Drottning Christina fordom bebodda palatset Corsini, med trädgård, utmärkt af kolossala myrtenkolonner, ur hvilka lagerträd uppskjuta. Vi önskade ej höra Custoden åter upprepa alla de gräsliga historier om salig Drottningen, hvarmed han plägar undfägna främlingar, utan fortsatte vår väg till ”den Parrhasiska lunden,” der Arkadierna sammanträda under den vackra årstiden. Den krets af italienska vitterlekare, som samlades kring Drottning Christina, gaf anledning till Arkadiernas samfund. Namnet är, som bekant, från det Grekiska Arkadien, och alla benämningar äro hemtade från herdelifvet. Sedan italienska skaldekonsten efter Tassos död urartat, sökte de skalder, som omgåfvo Christina, att återföra den enkla, naturliga tonen. De samlades i en trädgård, för att läsa sina vers. En dag utropade en bland dem (Crescembeni): Egli mi sembra che noi abbiamo oggi rinovata l'Arcadia! Detta gaf anledning till Samfundets stiftande, som skedde den 5 October 1690, i den trädgård, den Arkadierna ännu hafva sina sommar-sammankomster. Christina, som dött året förut, kallades genom acklamation till första ledamot under namnet Basilissa. Hennes och Gustaf III:s porträtter pryda Akademiens samlingsrum i Rom. Det landtliga samlingsstället är utmärkt af hädangångne ledamöters minnesstenar, har ett vackert hus, en blomsterfylld trädgård, och en herrlig utsigt öfver Rom.
Så nära Villa Pamfili, ville vi ej försumma ett besök i densamma, för att återse dess herrliga pinier. Vandraren från Norden förvånas att se gångar af mosaiklagd sten, blomstermattor och marmorterasser. Det var nu afven Anemonernas tid, hvilka bilda hela haf af färgprakt och vällukt. De evigt gröna jerneksalléerna äro, oaktadt deras ovanliga bredd, sammangjutna ofvantill, som ett regnfritt hvalf. Belyste af den sjunkande solen, tycktes de undre delarne, — stammar och grenar, — vara af förgylld bronz. Barken är fin som en menniskohud. Med jernekarna omvexla lagerträd. Vattenkonsterna på den ena terassen utgöras af strålar, som uppskjuta, glimmande som demant-egretter, ur trettiosex urnor, omgifvande tvenne grottor med kaskader, hvilka sednare falla i form af genomskinliga glaskupor. Mellan trädens skugga framskymta öfverallt grupper och byster af marmor. Orangeträden strålade af blomma och frukt, och dufvor fladdrade i myrtenhäckarna. På afstånd syntes Rom, med den omgifvande blåa bergskedjan, och klockornas samklang hördes från ”den eviga staden.” St. Peter, sedd från denna sida, är vackrare och har mera stilen af ett majestätiskt tempel, än från façaden. Vår förtjente landskapsmålare Palm har tagit en utsigt deraf.
En vandring under pinierna, utanför den egentliga trädgården, krönte denna lilla utflygt. Det är hufvudsakligen deras skugga, som utmärker dessa träd bland alla andra. Ordet skugga begagnas dock här i brist af något bättre. Denna skugga kastar nemligen intet dunkel öfver fältet; den ligger endast som ett flor emellan oss och himlen, hvilken aldrig är skymd i den tätaste pinieskog. Man ser den öfverallt genom träden och tycker sig vandra såsom bland en skyhög kolonnad, öfvertäckt med ett lätt gas. En solnedgång, skådad från någon af Roms kullar, i skygd af en pinieskog, är något af det mest poëtiska man kan tänka sig. De vördnadsbjudande fornlemningarna, trädgårdarnas dunkla massor, vattusprångens susning och den praktfulla taflan af kyrkor och palats, allt detta öfvergjutet af en purpurström, som hastigt lemnar rum för natten (ty uti Italien är skymningen kort), bildar en af de herrligaste taflor, som Claude Lorrain eller Fahlcrantz knappt kunna uppnå. För att ännu fullkomligare njuta detta skådespel, skyndade vi ned till St. Pietro in Montorio. Landskapet låg, med sina färgskiftningar, i tre planer; den närmaste grön; den andra (omfattande staden) hvit, och den tredje (med Albaner- och Sabinerbergen) gredelin. Man bör, så vidt man kan, aldrig försumma att från någon af Roms höjder se solnedgången. Färgspelets brytningar äro olika från olika synpunkter och i olika dagrar.
Qvällen tillbragtes hos den åttioåriga Baîni, Frigels vän och sedan mer än femtio år Chef för Sixtinska kapellet. Han var i full verksamhet, inöfvande sången till Allegris Miserere för den heliga veckan. Det är en hög, starkt byggd man, föga böjd af åren, snarlik Pius VII, med eldiga ögon, svart hår, lifliga rörelser och en mäktig stämma. Då han mottog minnespenningen öfver Frigel, kysste han densamma och sade: ”Han skref med hjertat på pennspetsen.” Baîni värderade högt tonkonstens Nestor i Sverige. Samtalet fortsattes i musikaliska ämnen. Det är, som hörde man en röst från en annan verld, så olika är hans åsigt mot den allmänt gängse. En sådan blandning af verldsförakt och lefnadsfriskhet, som hos denna åttio-åring, är sällsynt. Baîni daterade sångens förfall uti Italien ifrån Fransmännens öfvervälde, i slutet af förra århundradet, emedan de, såsom han påstod, i alla klasser spridt sedeslöshet och lättsinnighet, hvarigenom rösterna förlorats och studierna försummats. Baîni är lärd och qvick, — egenskaper, som ej ofta förenas. Hans rum äger blott en enda prydnad: Palestrinas porträtt, med omskrift: Musicæ princeps. Hans boksamling består af ordböcker och geografiska verk. På dörren och väggarna sitta små handskrifna böner, af honom sjelf författade.
- ↑ Mills, fordom Spada. Engelska Thé-kotterier på ruinerne af Cæsarernas palats, — tempora mutantur.