Om jag ej er middagsslummer störer,
Skall jag sjunga liten visa för er.
Kring hvad ämnen hon sig ämnar hvälfva,
Vet jag lika litet som ni sjelfva.
Låt mig se, om solen skulle passa!
Hon har guld, men är nu ej vid kassa.
Hon har också kostat ut sig mera
Hela sommarn, än hon gjort på flera.
Strålande hon hela tiden gassat,
Moln och skyar hon till fjälls förpassat.
Knappt en fläck på himlen de fått sätta,
Eller i det blå fått gå och sqvätta.
Ack! Det var en sommar utan like:
Skick och hållning i naturens rike.
Lif och lust man såg i minsta skrefva:
Det var riktigt roligt till att lefva.
Och på alla dessa sommarställen,
Hvilket lif från morgonen till qvällen!
Der och öfverallt, vid bad och brunnar.
Helsan klunkades med öppna munnar.
Nu är det förbi med blomsterverlden.
Sol’n är redan på den längre färden.
Himlen också börjat åt sig lappa.
Som ni ser, sin gråa vinterkappa.
Om ni i naturens bok kan läsa,
Titten upp, så faller på er näsa
Små visitkort: det är, ibland flera,
Vinterns sätt att sig rekommendera.
Det var håken hvad nu himlen sållar!
Innan qvällen kan man göra bollar.
Man kan också låta bli; ty smaken
Är så fasligt olik i den saken.
Alla tak på Djurgåln äro hvita,
Menskor gå som gjorda utaf krita.
Bistra vindar oss till eldning tvinga,
Och i morgon hör man bjellror klinga.
Vintern kommit. Skymningsbrasan flammar.
Gamla vänner samlas i min kammar.
Det var just, ifall mig någon hörer,
Visan, som jag skulle sjunga för er.
