Engelns löje
| ← Jordens frieri |
|
Skalden → |
Engelns löje.
En engel log, ett lif sprang opp,
En menska kom i werlden,
Och engelns löje kom hit ner,
Att lysa honom färden.
Och barnet lekte lätt sin lek
I oskuld, frid och nöje,
Men aldrig på dess anlet sågs
Det helga engla-löje.
Wid lifwets port en yngling stod
Med hjertat fullt af lågor,
Hans själ war stark och frisk och god,
Och hyste tusen frågor.
Och kärlek tändes i hans själ,
Den första kärleksbranden,
Och hjertat swärmade sig in
Uti de ljusa landen.
Han log wäl tusen gånger skönt,
Hans själ war full af tjusning,
Men aldrig sågs uti hans drag
Det helga löjets ljusning.
Od mannen stod i lifwets swall
Och stormar honom mötte,
Men rodret i sin lilla båt
Med trofast mod han skötte.
Dock aldrig i hans hårda drag
Och aldrig i hans sinne,
Sprang upp det helga löjets dag,
Det ljusa himlaminne.
Och gubben satt få minnesrik
Och log åt gångna tider,
Och täljde för sin sonason
Sin fordna ungdoms strider.
Så låg han på sin dödsbädd blek
Och tärd af lifwets willa,
Och tankens lyckta släcktes ut
Så heligt och så stilla.
Han slöt sitt öga tyst — då flög
En ljusning öfwer dragen,
Och englalöjet wände hem
Igen till himladagen.
