Epilog (Franzén)

Epilog

Utgiven i svärsonen Anders Abraham Grafströms diktsamling Sånger från Norrland 1841.

Af en kär och vördad hand har författaren för sin samling mottagit den Epilog, som vid den finnes fästad. Tacksam att i sin enkla, anspråkslösa krans få infläta en så dyrbar blomma, har han icke befarat att synas egenkär, då han i den rönt ett bifall, hvars källa är ett fadershjerta.

Lik den till Norden igen med våren kommande fågeln,
   Sjunger du der, och på nytt blommar naturen för dig.
Henne med Skaldens blick du i Södern såg, och förtjustes;
   Nu af den skönhet, hon här visar dig, rörs du än mer.
Sjelf med förundran speglar hon sig i din tafla af natten,
   Natt, som åt dagen ett flor lånar, bestråladt af den;
Natt, som, lik Elyséns, då den frålsade Psyche der vaknar,
   Sprider med blommornas doft stilla förtjusning och frid:
Echo hon ger till din sång om den nejd, der den vandrande elfven
   Helsar vid templets fot upp till ditt trefliga tjäll.
Dock hvad i Södern du sett och tänkt, i talande bilder
   Bjudersog än åt din sång, under den tall, i hvars skygd
Du på en klippa dig satt med din lyra, och gläds åt en blomma,
   Fälld ur den, ack! huru snart flyende sommarens korg.
Helst sin saknad besjunger en Skald. Ett fjerran, ett borta,
   Sedt eller anadt, hans dikt målar med långtande drag.
Se, på en drifva, hur säll han sitter och drömmer om rosor:
   Fingrarne, stela af köld, teckna Italiens vår,
Eller Indiens. Hvem, då han ser din sköna Zamora,
   Skulle väl tro, att dess Skald högst bland de nordliga bor?
F. M. Franzén