Ett Hauptmann-minne

←  Höst

Ett Hauptmann-minne av Henning Berger

Solspel  →

Publicerad i novellsamlingen Svarvstolen (1919).

Minnet inskränker sig till att vara mitt eget om den ryktbare diktaren, och det framkommer i all osminkad enkelhet endast som ett dagens apropå.

*

Tidningarna kungöra det litterära Nobelprisets utdelande för året. — Ah, Hauptmann! Ja, det är ju ett gott val. Jag tar från en hylla två små eleganta volymer, presenter från förläggaren, de enda inbundna saker jag har av Tysklands nu levande störste dramatiker. Den ena är den äldre Einsame Menschen, med den en smula ungdomliga tillägnan: »Ich lege dies Drama in die Hände derjenigen, die es gelebt haben»; den andra är Hanneles Himmelfahrt, med dedikationen: »Meiner Frau Marie, geboren Thienemann».

Ja, tänker jag, som sagt, det är ju ett riktigt gott val och blir säkert mottaget med bifall överallt. Slår jag upp Fischers praktkatalog för i år, Das 26 Jahr (i Tyskland har man kommit så långt att förläggarna sälja sina kataloger, tänk det!), så finner jag naturligtvis först och främst Gerhart Hauptmann, både Biebers utomordentliga fotografi av den halvt hundraåriga, och buden av sjuttonåringen, till en överflödande Begeistrungsskildring, för att ej säga predikan, av Hans Kyser: »von Gerhart Hauptmann, dem Menschen». Ja, det är ju sant, han fyller femtio år, och bläddrar jag vidare finner jag också mycket riktigt Gesammelte Werke i sex stora band, förutom de särskilda editionerna på tjugusju stycken, av vilka en del i fyrtionde—åttionde upplagan. Och just nu tillkommer romanen Atlantis.

Jag tänker på hur lycklig egentligen Hauptmann bör känna sig. Allt är relativt — men ända. Jag ser hans slott i Riesengebirge, nära den lilla byn Schreiberhau, jag har icke varit där, men minns ett par praktfulla återgivningar, med torn och gavlar, terrasser, trappor och parkanläggningar. Jag vet hans obestridliga bokhandelssuccès, men kamp på scenen, hans hängivet fanatiska beundrare, men också lika glödande motståndare — det är ju som det helst bör vara! Han har alltid teatrar och tidningar till sitt förfogande, pennor som slåss för honom, ett väldigt, ett stort publikum som fyller största salar på en vink, då han själv behagar läsa upp, och för övrigt ett utseende som liknar Goethe. Och han är endast femtio år och med det sista krönt av Nobelprisets gyllene gloria.

Då gör det ingenting att de berlinska Hauptmannpremiärerna en lång tid varit motsedda som veritabla skandalföreställningar, dit folk gick som till ett nöje på en marknadscirkus — till sist blevo de nyfikna dock åthutade och lärde sig respektera prestationerna, även om dessa icke gjordes till kassastycken à la Sudermann. Och ibland besegrades motståndet (det är om den senare produktionen jag talar), sålunda blev förra året »Die Ratten» en stor och verklig succès.

Då gör det ingenting att kejsaren en gång — det var efter »Die Weber» — uppsagt sin loge på Deutsches, ty sedan blev ju bara Lessing det berömda forum för Hauptmann och hans vördade mästare Ibsen. Och det är alldeles likgiltigt om ryktet är sant eller ej att Berliner Tageblatt förra året betalade i följetongshonorar 100,000 mark för Atlantis, eller om denna roliga anekdot verkligen passerat:

En litterär utlänning, som vid en Kielregatta beviljats mottagning ombord på Hohenzollern, ansåg sig också böra säga någon komplimang om den tyska litteraturen och nämnde, i lycklig okunnighet, Gerhart Hauptmanns namn.

— Hauptmann, sade kejsaren, was fur ein Hauptmann?

— Gerhart, bockade den litteräre främlingen, Gerhart...

— Hauptmann Gerhart? återtog den höge värden, stack händerna i jaktkavajens fickor och såg under det vita suntältet bistert ut över de blåspeglande böljorna, nein, kenne ich nicht! Welches Regiment?

Nej, ingenting gör någonting, och Hauptmann, liksom Maeterlinck, andas nog ut i en renare och mer bekymmerfri luft än de flesta av sina kolleger bland landsmännen, Thomas Mann kanske undantagen. I de höga arbetssalarna (han har två) på slottet i Riesengebirge har han funnit diktarfrid och harmoni, och här har han lyckats återvända till den omedelbara replikkonst, som han allena gjort till sin, och som funnit uttryck i att med några få ord blixtlik! karaktärisera, låt mig exempelvis säga en kusk och en tvätterska. För att alls icke här komma in på de högre planen. Där går han ju i en ny period segerrikt framåt, och på nya banor, som i Der Narr in Christo Emanuel Quint.

Några dagar senare läser jag emellertid en anspråkslös telegramnotis att Otto Brahm är död. Vilket sammanträffande!

Brahm var som alla veta Hauptmanns gedignaste vapendragare, icke blott på grund av kultur och utmärkt teaterförstående, men därigenom att för honom funnos endast, praktiskt räknat, tre gudar: Ibsen, Hauptmann och i tredje rummet Schnitzler. Inga andra. En följd av omständigheter, som ej höra hit, förbittrade Brahms senare liv, mest kampen med Reinhardt. Men han blev sina ideal trogen. Doktor Brahm (det är ingen indiskretion att upplysa att han ursprungligen hette Abraham) var icke många år äldre än Hauptmann, och han presterade också den utvalda skådespelsveckan vid dennes 50-årsdag. Han dog så att säga på sin post — nästa säsong skulle Barnowsky, den smarte och talangfullt affärsmässige direktören för Kleines, övertaga Lessing-teatern.

De två stora namnen pånyttfödde i erinringen de för andra obetydliga, men för mig, den gången åtminstone, i hög grad upplivande episoder, jag nu anför.

*

För tre år sedan — 1909 — befann jag mig i Berlin. Jag kan inte undgå att omtala att det gällde den tyska premiären av »Syndafloden». Men det ursäktas, då jag skyndar att strax tillägga att det icke är med någon känsla av triumf detta faktum relateras. Ty aldrig i mitt liv, varken förr eller senare, har jag andligt fått så mycket smörj. Kors i alla namn! Över mitt och den då bojkottade Berliner-teaterns direktörers huvuden runno syndaflodens böljor med ett svall, avsett att dränka oss alla som kattungar. Det var ett allenastående pressfiasko. Jag gick bokstavligen i veckor efteråt och kände på mitt kranium om det fanns kvar.

De unga, energiska och i hög grad sympatiska ledarna, Meinhard och Bernauer, skratta än i dag vid minnet. De äro icke längre »bojkottade» av det allsmäktiga Verband Deutscher Buhnenschriftsteller, utan ha bland annat också tillägnat sig och omdöpt Hebbelteatern, som för ett år sedan så lyckligt lanserade den då okände och fattige, nu på väg till millionen, Carl Roeslers »Fem Frankfurtar». Men då... Kort och gott, schwamm daruber! Det var Svend Gade (i parentes går han nu till den nya Lessing) som i försiktiga ordalag dagen före avrättningen beredde mig på utfallet.

Hemsk till mods begav jag mig den långa vägen ut till den enda människa jag trodde kunna göra något, förläggaren S. Fischer. För första gången tyckte jag den vackra villan i Grunewald såg dyster ut och att den utsökta trädgården mera liknade en kyrkogård. Allt var för sent — naturligtvis — men nu skulle vi äta en frukostmiddag. Det kom en gäst till.

— Bara en, sade herr Fischer och plirade på sitt oefterhärmliga sätt. — Och han heter Gerhart Hauptmann.

Jag vill lova att det klack till i skomakaren! Tanken på morgondagens eller rättare övermorgons fasor skingrades. Jag hade haft tillfälle att läsa jämförelsevis mycket av Hauptmann och även se ett par av repertoarpjäserna. Intresset hade väckts tämligen tidigt, i det jag nämligen redan i Amerika sett »Die versunkene Glocke» med ingen mindre än Agnes Sorma på hennes för övrigt icke lyckade turné. Men mera än detta var det namnet och personligheten som satte mig i spänning — ty av samtida imponerar han ju onekligen åtskilligt mer än om det bebådats: herr Ernst, herr Halbe, herr Eulenberg eller Wedekind eller Fulda kommer... Jag blev till sist så nervös att jag helt sonika måste gå och lägga mig.

Och då jag väcktes och kom ned stod Gerhart Hauptmann i salongen.

Han var en lång, smärt, skägglös, med begynnande skallighet kring tinningarna gråblond man. Liksom hos Strindberg blev det pannan, vilken som ett mäktigt och vackert valv allra först fängslade. Sedan kom den kolossala Goethelikheten.

Denna likhet har — otroligt, men sant — begagnats av Hauptmanns motståndare, vilka framhäva att han »gör sig lik» Goethe! Inte illa. Och därav skulle då vännerna dra fördel genom att lättare influera, så att han uppställdes som nationalgud — liknande den store döde...

Jag har hos den högt begåvade, fine och kloke Moritz Heimann sett ett till synes gammalt kopparstick, som hänger i hans kombinerade förmak och arbetsrum. Heimann är, till den icke initierades upplysning, utom diktaren, också det Fischerska förlagets »Herr Lektor» — och blir, för resten, detsamma vid den nya Lessing — den födde litteräre mannen, samt Hauptmanns svåger, gift med dennes nuvarande hustrus syster. — Jag ser alltså i hans hem ett vackert stick och säger beundrande:

—Vad det är härligt — ett sådant huvud — ja, så är det ju också Goethe!

—Mja, säger Heimann med sitt stora, strålande leende, det vill säga: det är nu Gerhart Hauptmann!

Nå, detta är ju allmänt känt, vad diktarens utseende beträffar. Jag vill personligen tillfoga mitt intryck av det märkvärdiga ansiktet. Och det är det underbara liv som i tusen nästan omärkliga rynkor och nerver ger det ett otroligt spelande liv då han talar. Det kan förmodligen icke iakttagas på avstånd, men sett nära inpå förefaller det som om rördes och brann för sig själv var anletets partikel...

Det blev för mig en underbar dag. Den ytterst förbindliga, fint stillsamma, aldrig högröstade eller ännu mindre sig bröstande, men ändå långt ifrån genialiskt tigande (som halvbegåvningarna med ett plus av klokhet) skalden var självskrivet medelpunkten hela tiden. Men det faller av sig självt att vad som pratades och jag vederbörligt beundrande avlyssnade, tillhör privatkonversationens helgd likaväl som det vilket diskuterades och ofta i skarpa ord vägdes, gillades eller förkastades. Jag kan således icke briljera med anföranden av mer eller mindre snillrik art. Det kunde annars vara frestande nog att citera i all synnerhet några domar, men jag låter förståndet råda. Alltid kan man få tid att bli oförståndig ...

På kvällen skulle »Hannele» ges. Hauptmann var i staden rent tillfälligtvis och bodde med sin familj på hotell. Den stora röda bilen tog oss med till centrum.

I direktionslogen tar Otto Brahm emot. Det är en liten, förbindligt leende herre på ett par och femtio år, man kunde ta honom för en bror till S. Fischer. Fru Hauptmann har något italienskt över sig, väl att märka den moderna och mondäna italienskan. Hon är en framstående musikalisk begåvning och spelar fiol — om jag minns rätt. Och så är det sonen, ögonstenen. Han är en nästan fantastiskt vacker tolvåring med långa, ljusa lockar, klädd i vit sjömansblus, med korta, vita byxor och vita halvstrumpor, som lämna knän och ben nakna, och han heter Benvenuto. På en fotografi från femtioårsfesten på Adlon upptäcker jag genast Benvenuto, alltjämt i samma utstyrsel, stående bredvid Moissy, som han nu räcker över axlarna.

Det var en utmärkt föreställning.

Salongen var fylld till sista plats. I logen mittemot satt herr Meinhard med en ung skådespelerska. Jag kände lätta magknip. I pauserna stodo små grupper i korridoren närmast logen för att uppfånga en skymt av författaren, som håller sig envist dold bakom en gardin. En herre frågar:

— Är det verkligen sant att Gerhart Hauptmann är därinne?

— Ja!

— Ah, danke, danke ...

Han ser ut som om han fått något extra för samma biljettpris.

Som förpjäs gavs Schnitzlers för övrigt ju både fina och gripande, om än salongsmässigt gjorda lilla enaktare »Die Gefährtin». Ypperligt tempospelad. Jag hade aldrig förut sett den och rycktes med av stämningen. Trodde mig böra säga något då både förläggare och direktör voro närvarande. Och jag sade i all oskuld:

Det är utmärkt gjort — skickligt — Artur Schnitzler.

Men möttes av små iskalla hånleenden och torra hostningar. Hauptmann själv såg ut som en sfinx i sten. Och jag förstod. — Man talar inte alls om wienaren när Hauptmann står på samma program.

Någon i sällskapet viskade till mig:

—Käre herre — Hauptmann är diktare...

Och nu hörde jag att konversationen på en gång rörde sig om Ibsen.

Så kom »Hanneles Himmelfahrt». Vilken utmärkt föreställning! Man måste se, icke blott läsa denna underbart skära dikt om ett litet barns död.

—Men det var icke min mening att den skulle verka rörande, sade verkligen Hauptmann.

—Nej, naturligtvis! Jag vill dock se den hårdhjärtade åskådare som icke direkt och naivt gripes vid första åsynen av drömspelet.

Brahm var icke den moderne iscensättaren, regisnillet up to date, det skall gudarna veta. Men en sådan ensemble han åstadkom! Här var denna gång den unga och vackra Vera Orloff Hannele, och hon fyllde i allt sin svåra roll, var barnet, var drömmen och var verkligheten. Med undantag av ljuseffekterna, som ju egentligen äro ett nutidens abc, alltså idel lättheter, förekommo allvarliga barnsligheter, om jag så får uttrycka mig, det vill säga ibland ett spel, vädjande till en salongs genomsnittsnivå. Men, om man tänker efter, är det ju en riktig idé att låta änglarna se ut som julkortsänglar — vilka andra föreställningar om änglar skulle väl Hannele ha haft? Och då blir det också ett fynd att låta dödsängeln helt enkelt vara Stucks bekanta Der Tod, som ju Hannele icke har kunnat undgå att se i dess hundratusenfaldiga litografiska upplaga i hörnets bokhandelsfönster.

Ridån gick ned för andra avdelningen under den djupa tystnad som i en teatersalong betyder verklig andakt. Och stumt åkte sällskapet i den röda bilen till Hauptmanns hotell, Hôtel de Rome.

Här hade direktören låtit anordna i en privat matsal en supé vars intima karaktär för åtminstone en deltagare blir oförgätlig. Denna deltagare i berättarens ringa skepnad kunde icke tillvitas någon flytande tunga den natten, men han försökte så gott han kunde bibringa den välvillige Hauptmann en idé om hur pass känd han var genom flera verks uppförande i Sverige. I ett fall lyckades det — episoderna under »Vävarnas» givande i Stockholm voro ju tacksamma nog. Men vad inkomsterna beträffar var det som om de alls icke existerat från vårt land.

— Erinrar ej, sade författaren, nej, ingenting, det är ju möjligt att min sekreterare ...

Det vare hur som helst — nu har Sverige reparerat möjliga småtal på ett sätt som även går utom en sekreterares sekretess.

På sitt lugna, halvt satiriska sätt, med ett leende i mungiporna, klagade för övrigt diktaren över att nu nödgas sätta i gång en stor uppläsningsturné över hela Tyskland.

— Man måste förtjäna något!

Och jag tänker ovillkorligt på att just nu har Gerhart Hauptmann sålt en dramatisering till — ett biografkompani. »Talet på köpesumman skrivs med sex siffror,» säger notisen, »och dessutom, vad viktigare är, en procentinkomst ...»

Vid bordet satt, mittemot mig, Otto Brahm. Tyst, med pigga ögon, följde han samtalet under det han knäckte nötter och skalade frukt till sitt Faschingervatten.

— Varför, sade han, har jag inte fått »Sintflut»?

— Tacka gudarna! säger jag och ryser, trots miljön. I övermorgon, herr doktor, säger ni: det var då väl att...

Och artigt trösta dessa lysande individer den obetydlige främlingen. Hauptmann berättar om »Vor Sonnenaufgang» och alla skratta.

—Får jag tid, sade han till sist, kommer jag i morgon på premiären, men jag tror att vi måste resa ...

Pratet går som i en stor familj också om barnen. Fischers son heter, i förbigående, Gerhart efter Hauptmann, och jag får veta att Hauptmanns son i första giftet, med det underliga namnet Wio, ett gammaltyskt namn, är en utmärkt målare som, egendomligt nog, gjort flera dekorationsutkast till faderns skådespel. Men slutligen blir det Ibsen igen...

Det är A och O.

—Han är tysk, förklarar en av damerna, Ibsen är icke skandinav, er ist ein deutscher, ja, ja!

Och äntligen blandar sig Brahm i samtalet, som nu handlar om ryktbarhet i allmänhet. Det är oefterhärmligt vad han säger, den lille fine, älskvärde doktorn. Med graciös sarkasm kommer det, och jag slutar dessa flyktiga och strödda reminiscensspillror med hans godmodiga infall.

Han hade just återvänt från Wien med den segerrikt fullförda Ibsencykelturnéen på Burgteatern.

—Wien gefällt mir sehr! säger han. Där fick jag också veta hur det känns att vara berömd ...

Nära teatern låg en vacker plats, en park. Där brukade jag sitta på en soffa och vänta på repetitionstiden. Det var en mycket vacker plats. Jag satt där varje dag bland blommor och grönt. Sista dagen föll det mig in att vilja veta vad denna sköna plats heter. Och jag går fram till en lykta och ser på namnskylten. Dänn habe ich gelesen :

Brahms' Platz.

—Wien gefällt mir sehr...

*

Otto Brahm är död och Gerhart Hauptmann har fått Nobelpriset. Det senare, som är något mycket högt här i livet, utdelas endast till få, det förra däremot, som dock är det högsta i livet, uppnås av alla. Jag läser just nu att diktaren också fått sitt porträtt målat av professor Max Liebermann för Kunsthalle i Hamburg. Det är icke första gången. Han, Liebermann, som då ej var professor, gjorde 1892, »Die Webers» och »Kollege Cramptons» skaparår, en pastell av Hauptmann, som nu äges av en furste i Wien.

»Denna gång,» säger Tageblatt, »har professor Liebermann framställt diktaren mera energisk, mera käck i hållningen. Mot en ljus bakgrund står han med händerna i fickorna och huvudet snett halvvänt från åskådaren, ögonen riktade bort. Det är icke den fotografiska Goetheställning som diktaren ibland älskat ....»

Emellertid, för att återföra slut till början, när undertecknad mycket riktigt på utsatt tid fått den väntade avbasningen och åter skakades av ett nattåg mot norden plåstrade han på äkta mänskligt vis såren:

— Ha! Det är inte bara mig sånt händer... Också han, han, fick prygel så det förslog!

Hans prygel förde honom långt.

(D.N. dec. 1912.)