Jag minns ett gammalt lågt gemak
med mörknad rämnig gips i tak.
Och dovt från kvarn och såg vid ån
hörs hjulens brus och forsens dån.
Och gammaldags är möbelns snitt
och bukigt bred och dryg,
med svängda ben i guld och vitt
och blommigt övertyg.
Ur hörnet stirrar skum och svart
i brons en byst av Bonaparte.
Från vägg till vägg hans vita ham
i bleka stålstick rider fram
vid Austerlitz, i Jenas slag,
vid Berezinas bro,
från segertåg till nederlag
på väg till Waterloo.
En dammigtvit Karl-Johans-byst
fixerar kejsarn stelt och tyst.
Den långa näsan pekar djärvt,
den strama läppen tiger kärvt,
beredd att plötsligt slunga ut
i brusande kaskad
vulkaniskt hett om en minut
en våldsam gascognad.
Ett gammalt skåp av masurbjörk
med tung skulptur, massiv och mörk,
bär romantikens dikt i famn,
och rygg vid rygg och namn vid namn
står Atterbom med stab och här,
Tegnér är med som gäst,
och Sarons liljeskald är där
och Törnroslärans präst.
En fluga surrar av och till,
men urets pendelknäpp står still,
sitt kvalm jasminers ånga strör
ifrån buskagen utanför,
och starkt slår doften ur en vas
från torra törnrosblad,
det blänker svagt ur slipat glas
i kronans prismors rad.
Och årbräckt mellan fönstren står
klaveret stumt sen sexti år,
men framför på dess nötta stol
jag drömmer fram i korngul kjol
och korkskruvslock och spetsfischy
en faster av min mor,
som blek orange är hennes hy
och blicken mörk och stor.
Och trånsjuk som en vallmodröm
hon sjunger sången vek och öm,
mens nacken vaggar av och an,
med kärleksord från Ispahan,
om Bulbul och Papilio
och om violers sorg,
om rosenkval och liljero
i Demiurgens borg.
Av ambrarök och saronsdoft
och fjärilsfjun och blomsterstoft,
törnroseri och oförnuft
jag känner fylld gemakets luft;
på fin och lätt och liten tå
framsmyga feer små,
och andevaktlar hör jag slå
från varje vinkelvrå.
