För Elfsborgs Regementes Lif-Kompani
| ← Grenadieren |
|
Svärdssång → |
För Elfsborgs Regementes Lif-Kompani.
I borgarns koja råder frid,
Men djerft vi svärdshugg byta.
Som blixten snabb, så går vår tid,
I läger, stormning och i strid
Vi vårt kamratskap knyta.
Ty bragd och slag, ej lugn och fred,
Vi älska på vår bana,
Der månan går bland åskmoln ned
Och stormen bor i våra led
Och hviftar i vår fana.
Så doft hörs våra trummors skall
I ljusa sommarqvällen,
I harmoni med strömmars svall,
Och dån från strida vattenfall,
Som störta ned ifrån fjellen.
O bleka död! du är vår värd
I kampens fester sköna!
Du gästar våra blåa svärd,
Som frossa vildt i ledungsfärd
På Rotas ängar gröna-
Der töms i blod på ljungväxt hed
Också din skål i botten;
Ty det är gammal jägarsed,
Att svälja sista droppan ned
Och träffa alla skotten!
Och ingen skall för oss gå fri,
Som för sitt fall är mogen;
Den djerfves lifstråd klippa vi,
Bland snår och häckar gömda i
Ett bakhåll uti skogen.
Men lifvet börjar bli för tungt,
Så liksvept segrens minne;
Och med ett blod, så varmt och ungt,
Är här i Sverge alltför lugnt
För ett oroligt sinne.
Och än står Svenska äran qvar
Uti den Svenska hären,
I ofördunklad glans, så klar
Och bergfast, som hon alltid var,
Likt klipporna i skären.
O! gif oss derför bly och krut
Och ordres, drott! att jaga!
Och jägarne vid fejdens slut,
Om du oss för i ledung ut,
Hem i triumf dig draga.
Vid Leipzig sist vi stridde bra
Med studsare och kula;
Härnäst vi ut, som lejon, dra!
Hel! Elfsborgs Jägare, Hurra!
Hel, alla blå och gula!
Se’n i en framtids riddarsal
En Bard förtäljer, bröder!
Ej våra många ättartal,
Men hur vi stridt på berg, i dal
Och blödt i norr och söder.