I öster rullar ett brandrött klot
över stelnad trapperuption.
Det är sol över slätter, där mammutfot
gjort hålor i kritformation.
Tertiärtidens dimmor ha vikit hän
i den dunkla prekambriska natten,
men dess barrskogars kåda glittrar än
som bärnsten i klargrönt vatten.
I land där makairodus rovgirig smög
bakom lippidodendrons stam
och var droppe av blod ur molluskerna sög,
har gondwanasystemet gått fram.
Kreodonten nu slumrar i ro som fossil
i sakta vittrande trias,
och lummerskogarna mil efter mil
ur isigt hölje befrias.
I nejder, som genljöd av urhästens tramp,
är det öde och skövlat allt,
och tornhöga vågor draga till kamp
mot klippor av sprucken basalt.
Där i duniga reden bland juraträn
Epyornis fordomdags kläcktes,
nu ståndar allena på bottenmorän
Pitekantropos Erektus.
Nyss från horisont och till horisont
han sprängt fram efter grottornas djur,
och med väldiga hovar hans livmastodont
slagit gnistor i veckad silur.
Nu står han allena bland flyttblock och grus
bland stenkols- och Devonkullar,
och hans öga blinkar mot brandrött ljus,
som på bergens spetsar rullar.
