1.
Förnuftets usle trälar!
Hwad hjelper hwad j grälar
At frälsa edra sjäälar;
All mystisk, Theologi
Är ju bedrägeri.
Hwad hjelper samwetsplågor,
Samt luttrings-eldars lågor
At dämpa syndsens wågor?
Förrutan tron är bättring all
Et hårdt men kärnlöst skal.
Ej någon konst på jorden
Utgrunda kan de orden: At GUDs Son har antagit kött Och uppå korset dödt.
Si, det är hemligheten,
Hwaraf j trogne weten,
At ren och sann religion
Består i ordet tron.
2.
Johannes wisar stråten
Dit synden blir förlåten,
Som blifwit först begråten;
Si! säger han: si Lammet! si!
Statt ej wid Sinai.
Ack! ack! den käre dagen,
Då jag af GUD blef dragen
Til JEsum ifrån lagen:
Den tid går aldrig ur min hog,
Då jag först JEsum såg;
När jag i trone JEsum ser,
Har satan ej at fordra mer:
Den handskrift, som emot mig stod,
Är plånad ut med blod.
Om otroshafwet storma wil,
I JEsu sår jag hwilar still;
Om synden ter sit hufwud fram,
Så mins jag: si GUDs Lam.
3.
Bort werld med dina håfwor,
Bort mäniskjo-gunst och gåfwor,
Jag er ej längre låfwar;
Mit hemwist är i himmelen
Hos GUD och Frälsaren:
Han har min synd aftwagit,
Mit hjerta från mig tagit
Och up til himlen dragit;
Jag går här, som en wandringsman,
Hem til mit rätta land.
Han mig ock wäl förlänar
Hwad til min resa tjenar;
Jag wet, at jag sist finner hamn
I JEsu kärleks-famn.
Jag räknar år och dagar
Så länge GUD behagar,
Och är med HERrans wilja nöjd; Ty JEsus är min fröjd.
4.
HUDS Son har sagt de orden,
Då han gick här på jorden;
At den är salig worden,
Som uti honom finner ro
Med en oskrymtad tro.
Fast jag min del fördärfwat,
Har JEsus dock förwärfwat,
At jag får lifwet ärfwa;
Ty jag af HERrans kärleksråd
Af idel nåd fått nåd
På JEsu ord jag bygger;
Ty wet jag, jag är trygger:
Den tron, som grundad på hans får,
Som hälleberget står.
Min högsta sällhet grönskar,
Jag har alt hwad jag önskar;
Ty hela Frälsarens Person
Är min igenom tron.
