Från Wikisource, det fria biblioteket.
Första Snön.
Välkomna, i himmelska barn, ur skyn,
Välkomna till jorden igen!
Ni kysser på mun och på ögonbryn
Och tar mig i famn som en vän.
Er slägt är så innerligt fager och fin,
Och roligt det var att ni kom.
Men huru pass trefligt ni får, vete hin,
Det torde bli tu tal derom.
Visst kan ni få svärma än hit och än dit
Ostraffadt bland menskor och nöt.
Fritt kan ni få snöga borgmästaren hvit
Och lägga hans näsa i blöt.
Men blir er församling på gatan för stor,
Till mehn för galoscher och häst,
Då kommer polisen med näbbar och klor
Och kör er i Mälar'ns arrest.
Ty sådant kan hända helt oförskyldt,
Som vän jag blott säger er till.
För mig må ni snöga så mycke ni vill,
Blott jag kan se källarens skylt.
Af nyheter vet jag just ingenting,
Här går allt sitt vanliga lopp.
Jo! rikets härold for med pukor omkring
Och väckte de sofvande opp.
Och Riksdag i eviga rappet det blef.
Nu tarfva de högvise män
Blott skinn uppå näsan och pengar som dref,
Att lappa vårt riks-skrof igen. —
Nu blir ni för många, det ryms inga fler
På mark och på skog och på elf.
Och står jag här längre och pratar med er,
Så blir jag en snögubbe sjelf.
S—dt.
