"Jag svär", sad' Malin, "vid min hy
och vid den eld, som plär mig bry,
att Pär den enda gossen är,
som jag skall hålla kär.
Han är i dans så snäll och vig,
han kan så artigt buga sig:
en sådan karl bör endast äga mig."
Strax såg hon Mårtens hurtighet,
som hatten rätt uppsätta vet
och som med nya eder kan
ta ljud från hundra man.
"Stor sak", sad' hon, "i Pär och fler!
En bättre karl bör älskas mer:
med hull och hår jag mig åt Mårten ger."
Strax fick vår Malin Nisse se,
som kommer folk så snart att le:
med gyckleri av tusen slag
han roar femton lag.
"Stor sak", sad' hon "i Mårtens tro!
Nej, Nisse blir min enda ro,
all lust och kärlek skall nu hos oss bo."
Strax fick hon se en annan buss -
det var herr Johan, klädd på stuss, -
hans stolta min, hans granna rock,
hans hår och fagra lock.
"Stor sak", sad' hon, "i Nisse nu!
Jag vill nu bli herr Johans fru:
dock nej, jag vet en karl så käck som sju."
Uppfriskas kan en döv, en blind,
men aldrig flickans vackra kind;
en gammal trädgård kan bli ny,
men aldrig flickans hy.
Ett tjog av år gick snart förbi,
och Malin börja' gammal bli;
sen var det ute med allt frieri.
Då kom den gamla Pär igen,
den förste övergivne vän,
och viste sin olycka fram,
att han var bliven lam.
"Stor sak", sad Malin, "käre Pär!
Du är mig alltid lika kär.
Kom, säg din vilja fram - du har mig här!"
