Elis Bellman dog som tvååring 1787, strax efter brodern Carls födelse. Detta förklarar även den sorgsna stämningen i Vaggvisa för min son Carl, där Elis figurerar som den lille gossen, vars bild plötsligt försvinner då han speglar sig i källan. På Wikipedia finns en artikel om Carl Michael Bellman.
Farväl, mitt kära barn, till dess vi åter råkas;
din sorgsna, hulda far än gråter vid ditt namn.
Min lilla ögnalust! I seraphimers famn,
hur ljuvligt blir för oss att med varandra språkas,
och du i ljusets sken att åter se din mor
och dina syskons namn förklarad kunna nämna!
Men jag åt tidens grus vill mina tårar lämna:
Vi råkas, kära barn, och glädjen skall bli stor.
