Finsta

Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Finsta.

1.

På Finsta gård i modersvård, 
Som fostrar strängt och agar
En sjuårsflickas inre syn 
Såg änglar stå på aftonskyn, 
Som purprar skog och hagar.

Ej mycken lek, ej mycket smek
Beskärdes barnaåren,
Men i den blicken djup och klar
Det sågs att, fastän späd, hon var
Till väldig uppgift boren.

Af ädel stam hon sprungit fram,
Af fader utan tadel,
Af moder, i hvars stolta blod
Rann, full af än ej brutet mod,
Folkungaättens adel.

På gods och glans ej saknad fanns
I lagmanshemmets boning,
Men mer än allt i världen vanns
Där gällde Kristi törnekrans
Och Kristi blods försoning.

Till böner lärd och tidigt närd
Af heliga legender,
Den lilla såg vid flitig söm
I stilla tro, i vaken dröm
Mot Edens fagra stränder.

I håg så from slog ut i blom
Den bäfvande mystiken.
Hon fann, att tunn den slöja är,
Som väfves mellan världen här
Och dolda anderiken.

Vid stormens tjut kring Finsta knut,
Vid stockeldsbrasans flamma,
Steg upp vid osedd harpas ton
Den helga stad med Lammets tron
För ögon allvarsamma.

2.

»Jag vaknar om natten, jag träder
Till bönestolspallen och ber.
Därute är hvinande väder,
I ångest jag hukar mig ner.
En kvinna i skimrande kläder,
Osägeligt fager, jag ser.

Hon är från de himmelska landen,
Hon hör de förklarade till,
Det skimrar kring mantelfållranden,
Jag bäfvar, mitt hjärta står still.
Hon håller en krona i handen
Och spör, om jag hafva den vill.

Jag jakar, och ned på min hjässa
Hon trycker den, huldrik och skär:
»O barn, dessa törnen sig hvässa,
Men rosor mitt törne dig bär.
Min krona skall stundom dig pressa,
Men varda dig lätt där jag är.»

–––––––

O moder, det var ingen villa,
Hon kom från de saligas kor,
Ej straffa mig, ej jag gjort illa!
Den nåd, jag har undfått, är stor,
Hon talte så vänligt, så stilla . . .
O moder, jag skådat Guds mor.»