I
I någon nu förklungen lore
det finns en gammal regel,
att, om en man vid spegeln står
och ser i ögats spegel
sig själv, men annars inget är
att se i ögonringen,
så hålles han av ingen kär
och älskar heller ingen.
Men om en man har värme kvar
att hålla av en kvinna,
skall denna kvinnas bild stå klar
på ögats regnbågshinna.
Det är väl skrock, jag vet ej än,
om jag skall tro på regeln,
men hur det var, jag mindes den
en dag, jag stod vid spegeln.
Jag såg och såg — min egen min
av clown, som är allena,
hans vissna kind, hans trötta grin
av fjasko på arena.
Och all den sorgenatt, som låg
så svart i ögonbrynen,
jag såg och såg, men hur jag såg,
jag såg mig själv i synen.
Jag såg mig själv, jag sade: »Hej,
du dotter av min moder,
du liknar allt ett konterfej
av din förfallne broder!
I ädelt skick och fint behag
vi äro ett, vi tvenne,
jag har mig själv till hustru, jag,
och avlar barn med henne!
En pussig ätt av sång och skämt
och burschikosa tankar
med humor av begravningsklämt
och hopp av tappat ankar!
Små änglar med sin faders min
av clown, som är allena,
hans vissna kind, hans trötta grin
av fjasko på arena!
Men kärlek till sig själv gick an
i brist på älskarinna,
om icke också den förbrann
som kol i mull förbrinna.
Jag är en grop med utbränt kol
av innebrända lustar,
jag pustar eld med alkohol,
det flammar, när jag pustar.
Jag blossar till, jag domnar ner
bland askan i detsamma,
jag vill slå högt, jag vill ha mer
än flämtet av en flamma.»
II
Jag satte mig att dricka
från morgonen till kvällen,
jag sökte alla ställen
med alkohol och flicka.
Men glädjeflickan smektes
med yrkesmässig kyla
och kunde icke skyla,
hur litet hon bevektes.
Och vinterkall som fisken,
som frusit fast vid isen,
för smickret och kurtisen
var hon, som satt vid disken.
Jag gick och drev i parken,
där silkefloren vifta
och sommartygen skifta
som blomsterprakt på marken,
där högsta dameliten
i finhet lyfter släpen
från ankeln, späd och näpen,
och hälen, smal och liten.
Jag fångade i hasten
av mötena på vägen,
halvt fräck och halvt förlägen,
de bästa ögonkasten.
Jag följde genom staden
den kjol, som vackrast röjde,
hur formerna sig böjde
i höften och i vaden,
den växt, som mest flöt över
av all den kraft av kvinna,
den ström av älskarinna,
en stackars karl behöver,
den blick, som störst och varmast
gav ut den största slanten
åt den vid rännstenskanten,
som var på kärlek armast.
Och oförskämd som slusken,
som skådat bättre tider,
men tyst som den som lider
av paltorna och snusken,
jag stod vid rännstenskanten
och såg och såg på flickan
och drog min hand ur fickan
och tiggde stumt om slanten.
»Ack giv den arme saten
ett korn av överflödet,
en bit av brödet,
en liten sked av maten!
Giv hit en vecka bara,
ett dygn, en natt, en timma,
som kärlek att förnimma,
anamma och bevara!
Åtminstone beskär mig
en fattig kyss att minnas
som tecken av en kvinnas
behag att vara när mig!»
Men även hon, den rika,
som mest lät kraft gå av sig,
den flödande, som gav sig
till bröd åt alla lika,
hon kunde endast skaka
på huvudet och tänka:
»Ja väl, om du kan skänka
mig någonting tillbaka!»
III
Men med chokolad i takets plåtar
står kalifens borg av skär krokan
i ett fönster vid ett torg i stan.
Nedanför i en av borgens båtar
står en sockerprins och gör små låtar
på en gul gitarr av marsipan.
Bakom borgen med stramalj och garn,
lik en fånge i kalifens riken
och med minen av ett ensamt barn,
sitter fröken, som står för butiken,
och hon går och hon rör sig och gör sin vakt
över sockerkalifens pappersprakt.
Ja, du liknar allt en herdetös,
som slavinna hos kalifen fången,
frihetsarten har du kvar i gången,
den är gosslikt glad och graciös,
men ditt huvuds mjuka böjning för mig
har ett fångens vemodsdrag, som rör mig.
*
Och därinnanför i sidokammarn
är ett soffhörn, där jag många gånger
satt och drack min porters bittra kalk,
medan pinan slog med kopparhammarn
och mitt sinnes självförakt och ånger
hörde domens hårda syndabalk.
Och när flickan såg mig sitta där,
lik en trött och sjuk och söndersliten
rövarhärjad ökenresenär,
var hon alltid såsom samariten
i den gamla kristna sagan är,
göt hon alltid, såsom skrivet står,
löjets balsam, som till löje smittar,
göt hon vin av medlidsamma tittar
i den arme resenärens sår.
Milda flicka, är du nu som då,
då är gott hos dig, du milda flicka,
jag är törstig, giv mig tröst att dricka,
ty till dig, du milda, vill jag gå.
IV
Ej ett öre, ej en vitten
gåve jag för hela flickan,
var ej löjets glimt i titten,
som hon ger armén på brickan,
batteri vid batteri,
när hon räknar: »Vänta — åtta!
Det skall vara gräns och måtta,
snälla goda rara Ni!»
Ej en spik, en knapp, en trasa
gåve jag för flickan hel,
om en min av dygdig fasa,
sipp och stygg och dum och stel,
med sin dödningsskalles döda
kalla skräck förfulat skyn,
skyn den rena, skyn den röda
som förskönar hyn,
när jag biktar alltför äkta
ångerbittert syndaväckta
bikter från mitt liv i dyn.
När jag lallar: »Jag har ött mig
sjuk och led på flickor, jag,
jag har levt som Leviatan
dag och natt och natt och dag,
jag har varit full på gatan,
jag har gjort en dam, som mött mig,
skamliga förslag»,
blir hon röd och sorgsen bara,
säger bara: »Je bevara,
kan Ni inte låta bli
sånt med flickor, snälla rara
kära fina goda Ni!»
V
Titta bort från det att jag är drucken,
titta bort från det att jag är kal,
kom ihåg, att när en nöt är sprucken,
finns dock kärnan i sprucket skal!
Låt oss låtsa du är odalisken,
som står fången på en hög altan,
och altanens balustrad är disken,
jag är prinsen av marsipan.
Hör du cittran, hör mitt vackra styckes
sång om sorg vid fjärrankällans brädd,
flicka, vet, jag är ej den jag tyckes,
är förvandlad och går förklädd,
är en man, som kommit hit från Hellas,
och Narkissos är det namn jag bär,
i min egen spegel i en källas
mörka våg var jag fordom kär.
Mycket väsen har min kärlek vållat,
skogen fylldes av min klagolåt,
Afrodite har mig då förtrollat
till den stackarn du småler åt.
Ja, du ler, din själ är lik min egen,
den vill gråta, men den ler sin gråt,
låt oss följas åt, se här är stegen,
låt oss fly i kalifens båt.
VI
Var välsignad, milda ömsinthet
var välsignad åter,
du som allt förlåter,
fast allt uselt i mitt liv du vet.
Var välsignad du, som ej gav tröst
som en nåd från ovan,
men som kärleksgåvan
från en syndig fattig flickas bröst.
Du är vin för törst och bot för skam,
du är mat i svälten
på de magra fälten,
där min trötta levnad linkar fram.
VII
Men drömmar äro drömmar,
och ord äro ord,
nu sitter du och sömmar
som förr vid ditt bord
och tittar genom fönstret
och tänker milda tankar,
mens vackert efter mönstret
sig blomsterslingan rankar.
Och ensam med mitt fula
mig själv i en kula
jag står förstämd och blickar
i spegelns glas som förr,
mig tycks en flicka nickar
i ögats öppna dörr,
i själva irisringen,
men strax så är det ingen.
Blott samma gamla Ego,
som icke kan betagas
och icke ändra sig,
om och från himlen stego
en gammal gudasagas
kariter ned och nego
och liknade dig
och rodnande tego
och längtade tysta
i smyg att bli kyssta
av mig.
Ty jag är dömd att veva
mitt verspositiv,
och du är gjord att leva
ditt älskande liv,
det är som kärleksfrasen
mot smeket av handen,
som blommorna mot vasen,
som orden mot anden.
