Se fåglarnes skara!
Till främmande land
de suckande fara
från Gauthiods strand.
Med vädren de blanda
sitt klagande ljud.
"Vart skola vi landa?"
"Vart för oss ditt bud?"
Så ropar den fjädrade skaran till Gud.
"Vi lämne med oro
de skandiske skär.
Vi trivdes, vi voro
så lycklige där.
I blommande lindar,
där nästet vi byggt,
balsamiska vindar
oss vaggade tryggt.
Nu sträckes mot okända rymder vår flykt.
Med rosiga hatten
på lockar av guld,
satt midsommarsnatten
i skogen, så huld.
Ej kunde vi somna -
så dejlig hon var -
av vällust blott domna,
tills morgonen klar
oss väckte på nytt från sin brinnande char.
Ljuvt träden då sänkte
kring tuvor sitt valv,
dem pärlor bestänkte,
där törnrosen skalv.
Nu skövlad är eken,
och rosen har flytt.
Av vindarne leken
i storm sig förbytt.
Av frostblommor vita är majfältet prytt.
Vad göra vi längre
i Norden? - Dess pol
blir dagligen trängre,
mer dunkel dess sol.
Vad båtar att kvida?
Vi lämne en grav.
Att fly i det vida
Gud vingar oss gav.
Så varen oss hälsade, brusande hav!"
Så fåglarne kväda
på skyndande färd.
Snart mottar de späda
en skönare värld,
där rankorne skälva
i almarnes topp,
där bäckarne välva
bland myrten sitt lopp,
och lundarne klinga av njutning och hopp.
När grymt sig förbyter
ditt jordiska väl,
när höstvinden ryter,
gråt icke, o själ!
Det ler bortom haven
mot fågeln en strand.
På hinsidan graven
är även ett land,
förgyllt av den eviga morgonens brand.
