Från Redakt:s Korrespondent

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Från Redakt:s Korrespondent
av August Blanche
Tryckt i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning N:o 68, 31 Dec. 1838

Från Redakt:s Korrespondent.

Stockholm den 25 December 1838.

Knapt hade jag med snällposten afskickat min artikel för den 18:de dennes, förr än något hvad man kallar för bondånger började anfäkta mig. I händelse den respektive läsaren ej vet hvad man dermed menar, får jag ödmjukast förklara, att bondånger är en viss portion missbelåtenhet, som yttrar sig genom en oförklarlig klåda bakom öronen, desto långvarigare, ju längre dessa äro. Jag hade nemligen funnit, att den afskickade artikeln, hvilken skulle gå och gälla för introduktions-artikel, icke innehöll något så serdeles introducerande, utan tvertom, om den just ej var så utmärkt sallt, åtmisntone var detsamma som lök på laxen. Som jag af gammalt fattat den principen att så litet som möjligt fuskas i straffpedikants embetet, gjorde det mig ondt att vid min första visit i Götheborg presentera mig såsom sådsan. Men posgten var afgången och afgick tidigt, och ångern kom för sent.

Huru bör då en Publicist introducera sig hos sin Publik? — Barnet gör med ett srik sitt inträde här i verlden; i ett sällskaå'p gör elegansen det med en bugning, en prest i en församling med en perdikan, ett StatsRåd i Konseljen med sin ed, en handtverkare med ett finkelrus — med ett ord, öfverallt, från vaggan, salongen och predikstoln ända till taburetten och skomakarstoln, måste man på något märkbart sätt ge sin närvaro tillkänna. — Men hvad bör Publicisten börja? — Med ett skrik kanhändas? — Hvarför icke? — Han bär ju dessutom namnet af skrikare, nb, så framt han ej har Kongl. pensionsbrefvet på fickan. Fråga alla både förståsigpåare och icke-förståsigpåare hvad de tänka om Publicitéten, så svara de så högt de kunna att denb estår af icel skrikare; men ingen af dem tänker på hvilekn oerhörd mängd af döfva öron finnas i samhället, och att dessa öron, om de ej af naturen äro döfva, antingen äro fullproppade med enfaldens fårull eller med oförskämdhetens hundull, ju svartare ju bättre. Att en Publicist, så framt han vill blifva hörd, måste skrika af alla krafter är ju, under sådasna förhållanden ingenting mer än naturligt; och att han, i likhet med adnra menskliga varleser, någon gång kan råka till att bli hes, är väl icke så himmelsskriande att han derföre bör fördömas. Från hvilken synpunkjt bör en Publicist uppfatta sitt mål? Från sunda förnuftet skulle vara det rimligaste, så framt det rimmade sig till tidens anda. Sunda förnuftet, istället för att vara hjernkammarens och således Öfverhusets President, intager merendels tungtribunalen i underhuset, för att parlamentera med hopen, utan astt göra den klokare för det; hvarföre också det är med sundas förnuftet, som med tyska språket: alla tro sig kunna det; men äro de, som verkligen göra det. — Hur odta, t. ex. händer det ej att endast ett steg skiljer Parnassen och Dårhsuet? — Hur mången har ej misstagit sig om dessa båda ställen och ansett trapporna till Dårhsuaet som “Gradus ad Parnassum”?

Det var en tid då det besatta mindre figurerade i Statskalendrarna än i de poetiska kalendrarna; men som nu förhållandet tyckes vara omvändt och man derjemte vet att homoöpathikurerna kommit på modet, alltså är det nödvändigt att, till botandet af det besatta i statsmachineriet, Pressen äfven är litet besatt. En Publicist bör således aldrig låta sunda förnuftet falla fantasien besvärlig, så framt han vill hoppas framgång; också försäkrar jag att jag af all min förmåga sksall ställa mig denna vishetsregel till efterrättelswe, och icke förr tinga mina goda Götheborgare att gråta, än det misslyckats för mig att få dem att skratta.

Som ajg nu är i farten på det bescatta området, ville jag väl berätta Eder något om Julen här i Stockholm; ty om jag såsom yhet skulle nämna något om att Aftonbladet blifvit ljusare — nemligen till sinas stilar, gjutna efter fanska mösnter, hvilket allt tyckes bevisa att Aftonbladet åtminstone på ett sätt förstått imitera den fransyska Journalsitiken, så kännen J det redan förut. Lika litet torde det löna mödan berätta, att Dagligt Allehanda allt mer och mer börjar blifva ett Dagligt Enahanda med bihang på bihang. Äfven är det bekant att den grytan, hvaruti Minerva kokat sina qvickheter, är alldeles utbränd, så framt det ej gäller att koka svartsoppa påf arbror Mårten, då Gumman visar att hon ännu har några torrveds-stickor qvar, som kunna spraka litet ifrån sig. Stockholmsbaldet arbetar i sin anletes svett, har öfverflöd på Rabulism, men brist på spaltfyllnasd. Statstidningen, oberörd både af händer och ögon, är lika slät alltigenom; ty så tummads hon än är innan hon kommit från pressen, så fredad är hon deremot när hon väl kommit ur densmma; och Freja — — men jag hade så när glömt att berätta något om Julhögtiden — — dock hvad finnes väl derom att berätta? — Lutfisk, gröt och Julklappar hafva öfverallt samma utseende; men en förändring har likväl aynbarligen här försiggått. Att man i Stockholm dagligen och stundligen har tillfälle att i de flästa krambodarne se långa näsor, torde ej behöfva anmärkas; men under denna Julen hafva de varit betyd ligt längre än vanligt — emedan handeln har varit utmärkt dålig. Snällposten skyndar. — — Förefaller min artikel något långtråkig och trögkörd, så må man blott komma ihåg att den är bakad af den gamla surdegen. Ett nyt år kommer och med detsamma, som jag hoppas, äfven färska kakor.

—e.