Den fjortonde sången i Andeliga Sånger, som gavs ut hopbunden med Lilla Kempis, 1876. Sjungs till samma melodi som Gläd dig, du Kristi brud.
En Pilgrims utgång.
1.
Från allt, hwad ej består
Och slut i döden får,
Min ande sig bortwänder;
Jag gjordar mina länder,
Att jag en främling blifwer
Och mig till wandring gifwer.
2.
Mig werlden intet är,
Och jag har intet här
Att hoppas eller njuta.
Jag will mitt öga sluta:
En dröm kan mig ej mätta.
— Gud är mitt ursprung rätta.
3.
Allt annat jag förmår,
Som på min wandrings spår
Will locka sinnen mina;
Det gör mig idel pina:
Nog af att många andra
Den breda wägen wandra.
4.
Jag är en wandringsman;
Hwad går mig sådant an?
Jag will med frid helt fara,
Fri, ostörd, afskild wara:
Lust, nöje, gods och ära,
Er kan ja lätt umbära.
5.
Jag intet mer har qwar,
Än det jag nödigt har:
Allt eget har förswunnit,
Då jag min Gud har funnit,
Mit lif, min skatt, min kära:
Hwad will jag mer begära?
6.
Bort, hwad mig är till men!
Min Gud är nog allen:
All brist kan Du ersätta,
Förnöja, stilla, mätta,
Så rent och så fullständigt,
Så ymnigt och oändligt.
7.
Min utgång ware rätt,
Så blir min ingång lätt;
Till färd jag mig bereder,
Och Herren sjelf mig leder,
Tills jag mitt hemland hinner,
Der jag min arfdel finner.
8.
Med Dina wingars skygd
Mig för till himlens bygd;
Må jag derunder hwila,
När storm och dynder ila.
Då jord och himmel skakas,
Min frid i Dig må smakas.
9.
Wälan! ur tiden fort!
Till ewighetens port!
Du skall mig wäl ledsaga,
Till Dig från werlden draga,
Att bo när Dig i ljuset
i rätta fårahuset.
