Från det att din debut du gör
På verldsteaternn här,
Tills du i sista scenen dör,
En åtrå städs dig tär;
Du sträfvar efter ärans höjd,
Väl hunnen dit, blir all din fröjd
Att något bättre få.
Den lilla parfveln i sin kolt,
Tror man han ej förstår
Att redan börja blifva stolt
Vid knappast fyra år?
Gif pysen liten leksak blott,
Och jg kan tryggt dig spå:
Han knåpar sönder det han fått,
Att något bättre få.
I skolan börjas pluggningen, —
Hvem mins ej denna tid?
Och sedan börjas kuggningen
I vår tentamens strid.
Den unge mannen blit student,
Ät segersäll som få:
Nu är det förspändt exellent
Att något bättre nå!
Artistens sträfvan, som man vet,
Ej någon jemkning tål,
Ty ära och odödlighet,
Det är ju konstnärs mål.
Ett snilleverk hann färdigt fått,
Beundrat, — men ändå
Helt visst ett litet trappsteg blott,
Att något bättre nå.
Grossören, rik som Krösus minst,
Han grubblar likaväl
Och är med all sin snöda vinst
Ju blott en mammons träl:
En adlig titel vore bra,
En greflig måg också;
Då kunde han förhoppning ha,
Att något bättre få.
En militär i fredstid gör
En mycket slät figur;
Att derför krig han röstar för,
Förlåtes — eller hur?
Ju flera då han döda kan,
Ju flera han kan slå,
Ju mera hopp, förstås har han —
Att något bättre få.
Du genom lifvet knogat har
I rastlös sträfsamhet
Och dock, tyvärr, på gamla da'r
Du har ej mer för det!
Ack, jo, du har ett hopp, min vän,
Att snart få hädan gå
Och i det rätta hemmet se'n
Nog mycket bättre få.
