Fröjd och sorg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Fröjd och sorg
av Carl David af Wirsén
Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Fröjd och sorg.


Min fröjd, min fröjd,
Må gärna stå på utsiktshöjd,
Den ej behöfver skämmas.
Den är ej alltid just så lång,
Den mest består i ton och sång,
Men gratier bort ej skrämmas.
En blåklint eller vild pensée
Är kanske allt, hvad jag kan ge,
Men håll till godo — hvarom ej,
Till andra gå och gif mig nej!
Min fröjd, min fröjd
Må gärna stå på utsiktshöjd.

Min sorg, min sorg
Är min med reglar slutna borg
Och har sin helgd, den äfven.
Den är väl ofta ganska lång,
Det svallar då likt böljegång,
Som suckar tungt i säfven,
Men utan vittnen allt till slut
Skall djupt i lönnrum kämpas ut,
Och när i världen ut jag går,
I ögat syns ej tårars spår.
Min sorg, min sorg
Är min med reglar slutna borg,