»Nej, mitt hjärta har ej val,
säger Frida.
Nej, mitt hjärta har ej val i denna nöd!
Jag vill vara neutral,
säger Frida,
jag vill vara neutral intill min död.»
Hon kan luta sitt huvud i handen tyst för sig
och skåda vilda scener på krigets fjärran stig:
Hopar myllra utan tal
för att strida . . .
Nu en by ser hon brinna ned, så röd!
»Jag vill vara neutral»,
säger Frida.
»Jag vill vara neutral intill min död.»
Med ett tidningsblad i hand
kan hon sitta,
medan brasan färgar hennes blus med gull.
Över arkets vita rand
vill hon titta,
men hon ryggar strax tillbaks, av fasa full.
O, då blixtrar en tår på en sax i korgens vrå.
»Mig kvittar allt ententen, och Hindenburg också!
Var och en har sina kval.
Varje sida
har elände med bårar och med nöd.
Jag vill vara neutral»,
säger Frida.
»Jag vill vara neutral intill min död.»
Hennes broder är en vän
av ententen,
Glad han stormade en kväll vid lampans sken:
»Nu en seger vi igen
ha i vänten!
Snart blir pulver utav Hindenburgarns ben!»
då var sällsamt att skåda, hur Frida reste sig,
hon sken i lampans skimmer, hon såg så klart på mig:
»Tack för alla fina tal . . .
Dem, som lida,
kan jag ynka, tills jag av gråt blir röd!
Jag vill vara neutral»,
sade Frida.
»Jag vill vara neutral intill min död.»
Sorgen blommar i vår dal,
bästa Frida!
Sorgen blommar, och han växer stark och rik . . .
Även jag är neutral,
bästa Frida.
Jag vill stödja vår regerings politik!
Men om trumman mig kallar en mulen morgonväkt,
må jag skynda till de andra vid blåa fanors fläkt.
Jag har intet annat val
än att strida!
Annat val har jag ej uti min nöd!
— — —
»Var du bara neutral»,
säger Frida.
»Var du bara neutral intill din död»!
